Informationssamhället behöver bildning som gör ont

Bild: Gabriella Torres Airava

I vår tid är algoritmer och filterbubblor ägnade att stärka de uppfattningar som vi redan har. Det missgynnar den fria självkritiska bildning som är fundamental för demokratin. Hur kan vi skapa strukturer för en bildning som gör ont? frågar Jonas Ahlskog.

"Landet ska styras inte endast för utan också genom folket".

Citatet prydde vinjetten till Oscar Olssons (1877–1950) skrifter, den svenske folkbildaren som gått till historien som studiecirkelns skapare. Den första studiecirkeln i Sverige dateras ofta till 1902 och brukar anges som en vändpunkt i den nordiska folkbildningens historia. Nu skulle bildningen, likt landets styre i citatet från Abraham Lincoln, göras inte bara för utan också genom folket.

Genom folkrörelserna skulle folket ta hand om sin egen bildning. Studiecirkeln byggde på samhörande ideal om självbildning och jämlikhet som innebar att folket skulle själva välja litteratur och relevanta frågor utifrån egna erfarenheter.

Studiecirkeln spreds snabbt i de nordiska folkrörelserna och fick åtminstone i ursprungslandet en avgörande betydelse för självbilden – talande nog kallade Olof Palme Sverige för en studiecirkeldemokrati 1969.

Till Svenskfinland spreds denna omvälvande studieform aktivt genom folkbildaren Uno Stadius som före självständigheten arbetade i folkhögskolerörelsen i Sverige och efter 1918 blev bibliotekskonsulent vid Svenska folkskolans vänner. Vid samma organisations biblioteksbyrå kunde Olssons skrifter köpas till 20 procents rabatt.

Olsson deltog också själv i spridandet av studiecirkeln och fick senare ett nära förhållande till Svenskfinland genom giftermålet med Pargasfödda Roine Rydman. Om sina kurser i Pargas berättar Olsson att de "stod på minst sagt samma höga nivå" som verksamheten i Sverige. Olssons relation till Svenskfinland finns förtjänstligt uttredd i Matts Granös och Björn Walléns Bli något eller någon? En finlandssvensk folkbildningsodyssé (2003).

Bakomliggande politiska mål

I en välkänd idéhistorisk studie, Den Skötsamme arbetaren (1988), visar Ronny Ambjörnsson att studiecirkelverksamheten var mest jämlik vid starten, men senare kom att präglas av interna former av elitism och ojämlikhet genom folkrörelsernas institutionalisering under mellankrigstiden.

Den här utvecklingen korrelerade med det faktum att självbildningsidealet inte existerade i ett vakuum, utan användes för syften som folkrörelserna definierade.

Bildningskraft är ett projekt med syfte att främja diskussionen om bildningens relevans i samhället och diskutera vad bildning är och kan innebära i vår tid.

Svenska folkskolans vänner är huvudman för projektet, HBL är en samarbetspartner.

I september publicerar HBL Kultur Jonas Ahlskogs essäserie om bildning, som avslutas i dag. Tidigare i serien: Demokratin behöver bildade medborgare (5.9) och Dialog – inte fostran – är folkbildningens hopp i splittringens tidevarv (12.9).

Från och med den 6 oktober kl. 18 publiceras ett antal videodiskussioner om bildning på webbtjänsten bokstrom.fi.

I samband med Helsingfors bokmässa i slutet av oktober publiceras Svenskfinlands första antologi om bildningens betydelser. På mässan diskuteras även släktskapet mellan demokrati och bildning.

För mer information om övrigt program och material, se bildningskraft.sfv.fi. Kolla också in Facebookgruppen Bildningskraft.

För de nationalistiska samlingsrörelserna var målet "bonden som försvarar sin nations kultur och tradition", för arbetarrörelsen antingen "skötsamma anställda", "fackligt medvetna arbetare" eller "revolutionära proletärer" – beroende på nyansen av rött. För nykterhetsrörelsen ett "slut på superiet" och för frikyrkorörelsen "den ärligt kristna människan".

Folkbildningen kan från individens perspektiv beskrivas som "fri och frivillig", men för folkrörelserna som bedrev bildningen fanns alltid ett bestämt mål i sikte.

Nerifrån-upp

Utan tvekan är ändå studiecirkelns folkliga självbildningsideal en revolution för bildningsarbetet. Det nya är inte tanken om självbildning, för den finns redan i klassiska texter av Johann Gottlieb Fichte (1762–1814) och Wilhelm von Humboldt (1767–1835), utan att bildningen skulle utgå från folkets, allmogens och arbetarnas egna erfarenheter och önskemål – det var den verkliga vändningen.

Den här idén skiljer sig radikalt från 1800-talets dominerande uppfattning om bildning som uttrycktes i den kontinentala nyhumanismen eller den anglosaxiska Great Books-traditionen. Utanför Norden var elitismen ofta så underförstådd att den aldrig behövde uttryckas – de bildades antal kan aldrig bli stort – och den folkliga erfarenheten är fullkomligt irrelevant. Bildningen kom uppifrån och hade huvudsakligen ett tidlöst innehåll bestående av den klassiska antikens konst, kultur, filosofi och historia.

Idealet för Oscar Olssons studiecirkel var det motsatta: en rörelse nerifrån-upp där folkets egna erfarenheter och vilja anger det relevanta innehållet för bildningen.

Finns plats för tidlös bildning?

Även om vändningen var viktig då det begav sig, skulle jag säga att den i dag nästan helt och hållet mist sin betydelse. Orsaken är framför allt att den folkliga bildningsidén, som var radikal för hundra år sedan, i dag är rådande paradigm. Nästan ingen skulle längre på fullt allvar hävda att bildning är lämpligt enbart för ett fåtal, att antikens klassiker är bildningens tidlösa kärna, eller att folkets behov och erfarenheter är ovidkommande för sant bildningsarbete.

Det moderna välfärdssamhällets bildningsinstitutioner vittnar om det motsatta. I dag styrs det fria bildningsarbetets utbud så gott som helt av folkets efterfrågan, medan skola och universitet blir allt mera fokuserade på det världsliga behovet att producera anställningsbara människor.

Följaktligen har den senaste bildningsdebatten inte handlat om hur bildningsinstitutionerna kan bli mera anpassade till tidsandan, utan om oron över att det inte tycks finnas någon plats alls för "tidlös" nyhumanistisk bildning i vårt nyttoinriktade och folkliga samhälle.

Bildning är inte socialisering

Den avgörande frågan är inte längre om bildningsarbetet görs nerifrån eller uppifrån, utan om det görs framlänges eller baklänges.

Både det folkliga och det nyhumanistiska bildningsidealet är progressivt till sin natur: riktningen är framåt med sikte på vad individen skall växa till genom omformning enligt antingen folkrörelsernas eller humanismens ideal. Skillnaden är främst att det folkliga idealet sätter större tilltro till folkets förmåga att omforma sig enligt egna villkor, medan den nyhumanistiska traditionen tänker att antikens visdomar är en ofrånkomlig guide för varje bildningsprocess.

Under bildningens moderna idéhistoria har det funnits relativt ouppmärksammade, men envisa, kritiker av bildningstänkandets progressivism. Humboldts samtida, Friedrich von Schiller (1759–1805), kritiserade tendensen att blanda samman bildning med människans kulturella socialisering.

Vår socialisering till den kulturella omgivningen är inget vi väljer utan det sker, påpekar Schiller, på ett förreflektivt plan. Enbart i efterhand kan kulturens normer och ideal bli föremål för kritisk granskning, och varje sådan granskning förutsätter att vår egen kultur framträder som ett objekt genom att vi konfronterats med andra sätt att tänka, känna och handla.

Enligt Schiller kan den sanna bildningen därför bara ske "baklänges" – att vi genom utmaningen från något främmande backat och fått syn på våra förblindande självklarheter. Först därefter kan vi omskapa den socialiserade, kulturella bildningens tvång till något vi medvetet och fritt väljer eller förkastar.

Bildning gör ont

Samma baklängesrörelse återfinns hos en annan av bildningens tidiga kritiker, Sören Kierkegaard (1813–1855). Kierkegaard skriver att verklig bildning förutsätter en process där den enskilde förmår "hinna upp sig själv", och utan denna rörelse "hjälper det föga att han är född även i det mest upplysta tidevarv."

Kierkegaards poäng är, likt Schillers, att bildning inte skall handla om att socialiseras till kulturens normer och värderingar, utan snarare tvärtom: vi måste röra oss baklänges för att besinna oss över vad som verkligen är betydelsebärande och viktigt bortom det av socialiseringen givna.

Behovet av att hinna upp sig själv erkänner med andra ord att varje bildningsprocess börjar med en av kulturen redan bildad individ. Men eftersom det finns problematiska, förljugna drag inom alla kulturer, och även hos oss själva, så måste bildningsprocessen börja med en avlärning där subjektets förhandenvarande självförståelse förskjuts – ett radikalt uppbrott med det invanda.

Att syssla med bildning på riktigt är därför något som alla helst undviker eftersom det gör ont – ingen njuter av självkritik som träffar. Bildning enligt den här förståelsen kan därmed inte likställas med det harmoniska och kontinuerliga växande som många nyhumanister föreställde sig.

Insikten om vårt behov av självkritisk bildning är inte enbart filosofisk, utan kommer med handfast konsekvens för samtidens bildningsarbete. Vi ställs inför frågan: har vi bildningsinstitutioner som befrämjar självkritisk bildning?

Med andra ord: erbjuds bildning som utmanar vår självförståelse genom perspektiv som främmandegör det självklara, som utmanar och problematiserar våra begrepp, normer och värderingar – eller har vi bildningsinstitutioner som förkroppsligar och förstärker tidsandan?

Vi behöver institutioner som erbjuder bildning som gör ont – bildning som vi inte i första hand vill ha för att den är kul eller nyttig för karriären, men som vi vet att vi behöver för att utvecklas till självständigt och självkritiskt tänkande människor.

Glappet mellan värdering och finansiering

De flesta håller troligen redan med: självkritisk bildning är viktigt för individen och värdefullt för samhället. Samtidigt är det ett flagrant faktum att vi inte lever som vi lär. Forskarna är i dag samstämmiga om att den efterfrågestyrda finansieringsmodellen för fri bildning, som kom på 1980-talet, gjorde att bildningsuppgiften marginaliserades till förmån för mera marknadsanpassade uppdrag.

En konsekvens som ofta lyfts upp är att den fria bildningens utbud blir alltmera hobbybetonat och trendkänsligt, vilket också resulterat i mera likartad kurs- och studiecirkelverksamhet runtom i landet. Att ordna verksamhet som inte möter en existerande efterfrågan, och därför eventuellt inte drar folk, innebär en ekonomisk risk som inte uppmuntras av finansieringsmodellen.

Pedagogikforskaren Jyri Manninen menar därför att finansieringsmodellen inte stöder den fria bildningens demokratifrämjande uppdrag, en uppgift som kräver att man försöker nå ut även till underrepresenterade grupper i samhället.

Tredje uppgiften – en vacker fras

Även universiteten lider av en konflikt mellan bildningsuppdraget och finansieringsmodellen. Studenternas genomströmning och examina är de avgörande mätarna för universitetens finansiering, vilket gör att självkritisk bildning ofta framstår som ett onyttigt farthinder.

Forskarna är å andra sidan utsatta för ett specialiseringsbefrämjande meriteringssystem. Dess främsta uttryck är statens poängsättningssystem för publikationer (Publikationsforum), som ger föga incitament att på brett samhälleligt plan diskutera bildning, värderingar och normer. Forskare som vill överleva på universitet i Finland i dag prioriterar publikationer på engelska i facktidskrifter för det egna skrået.

Forskningspolitikens ledstjärna är att skapa spjutspetsforskare som blir internationellt erkända inom sina egna nischer. Universitetens tredje uppgift, att verka i samhället, är i dag en vacker fras i festtalen vars obetydliga ställning i verkligheten bekräftas av det faktum att den tredje uppgiften inte anges specifikt som en mätare i universitetens finansieringsmodell som träder i kraft 2021.

Varför behöver vi självkritisk bildning just nu?

Att förblindas av självklarheter har säkert varit ett problem för människan sedan språket uppfanns, men mycket tyder på att informationssamhällets tekniska utveckling erbjuder speciella svårigheter på den här punkten. Möjligheten att matas med information som enbart stöder den egna världsbilden är i dag större än någonsin – därför behövs mera än någonsin också bildningsarbete som börjar med kritik av det "vi alla vet".

Frågan är inte bara att vi tenderar att välja information som stöder vårt existerande synsätt. Nätets stora aktörer använder i dag sofistikerade algoritmer som skapar filterbubblor med informationsflöden som främst tjänar till att stärka uppfattningar som vi redan har, snarare än att servera perspektiv som utsätter oss för kritisk prövning.

Algoritmernas fara, liksom nätets strukturella åsiktskorridorer, finns välbeskrivna i Cathy O'Neils läsvärda bok Weapons of math destruction: How big data increases inequality and threatens democracy (2016).

Naturligtvis är det fortsättningsvis viktigt och värdefullt med utbildning för arbetsmarknaden, fri bildning enligt efterfrågan och toppforskning.

Men dessa verksamheter är inte heller utrotningshotade.

Jonas Ahlskog. Bild: Pia Pettersson.

Däremot finns allvarliga skäl att oroa sig för den krympande möjligheten till självkritisk bildning. Allvaret förstärks ytterligare av det faktum att självkritisk bildning har en avgörande roll för att svara mot informationssamhällets utmaning till demokratin och det offentliga samtalet.

Det vi behöver är därför en bred diskussion om hur självkritisk bildning bäst förverkligas i dag. En diskussion som inte bara kan handla om hur begreppet bildning skall förstås, utan också om bildningens materiella existensvillkor som anges via institutionella ramar och statens finansieringsmodeller.

Jonas Ahlskog

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning