Inbördeskrigets brutalitet och politik

Dokumentären Julma maa handlar om det finska inbördeskriget med fokus på det våld som båda parter utsatte både varandra och civilbefolkningen för. Det kompetenta kamera- och klipparbetet gör att den känns levande även om en stor del av materialet är svartvita stillbilder.

Det grymma landet – en dokumentär om inbördeskriget 1918 sänds i Yle TV1 6.9 kl. 21.05, repris 7.9 kl. 15.45.

Att minnesåret för det finska inbördeskriget inföll samtidigt som det syriska inbördeskriget så småningom börjat mala sig mot ett bittert, utdraget slut har kanske fått en och annan att göra en reflektion över parallellerna mellan dessa två tragedier. Likheterna finns där: den absurda militära inkompetensen hos de stridande parterna som kompenseras med blodigt hat, den överväldigande proportionen civila offer, de utomstående makterna som manipulerar stridigheternas utgång genom att skicka manskap, vapen och ammunition till de stridande för att främja sina egna cyniska syften. Verkliga och påhittade krigsbrott som publiceras och sprids genom propagandakanaler för att öka den egna sidans hat och hämndlystnad. I jämförelse var kanske Finland lyckligt lottat: vår tragedi var endast ett år lång.

Ömsesidig terror

Esko Varhos dokumentär Julma maa handlar om det finska inbördeskriget med fokus på det våld och den terror som båda parter utsatte både varandra och främst civilbefolkningen för. Den röda terrorn mot misstänkta vita sympatisörer intensifierades ju närmare nederlaget hägrade för de röda och kulminerade i mordet på 30 vita krigsfångar i Viborgs fängelse. Den vita hämndorgiens förspel kunde anas redan i avrättningarna då de vita intog Varkaus och nådde groteska proportioner då de nått sin segertriumf.

Dokumentären tar bland annat upp de rent nekrofila hämndritualer som de vita utsatte de besegrade röda för i Kouvola, då de tvingade sina krigsfångar att gräva upp de vita som tidigare avrättats där för att sedan avrätta de röda fångarna på plats och ersätta de uppgrävda vita kropparna med dem. De halvruttna "vita" liken paraderades sedan runt i Kouvola och frost- och förruttnelseskadorna framhölls som "bevis" på de rödas omänskliga tortyr, allt för att motivera nya arkebuseringar.

Dokumentären illustrerar alla dessa fruktansvärda berättelser med ocensurerat arkivmaterial och är inte att rekommendera för den känsliga.

Utrensning av ryssar

En annan episod som jag inte precis fick lära mig i grundskolan är den etniska rensningen av ryssar i Viborg. En relativt stor del av Viborgs befolkning var rysk, finska medborgare och i många fall medlemmar av medel- och överklassen som ivrigt inväntade de framryckande vita styrkorna som sina befriare. Vad de inte räknat med var att dessa vita krigare i sina egna sinnen skapat narrativet "befrielsekriget", där konflikten inte alls fördes av politiska skäl mot en del av den egna befolkningen utan mot den förhatliga ryska före detta ockupanten. Då dessa vita sedan inte stötte på några ryssar på slagfältet, bara finska bönder och arbetare, tog de ut sin frustration på de ryssar de fann. Viborgs ryska borgerskap avrättades således med kulspruta av sina tilltänkta befriare som sedan drog plånböckerna ur fickorna på deras kallnande kroppar, på exakt samma sätt som de i sin skräckpropaganda beskyllt de "röda rövarna" för att göra.

Fascistoid disciplin

Vad som gör dokumentären extra intressant är att den inte endast fokuserar på de konkreta grymheterna utan också på det politiska spelet som ledde fram till dem. Den rör till exempel vid maktkampen mellan Svinhufvud och hans civila politiska ledarskap som ville bygga en liberal demokrati, och de vitas militära ledning under Mannerheim som främst utgjordes av före detta officerare i tsarens armé. De var vana vid imperiets proto-fascistoida militärdisciplin, och det var för att blidka dem som Mannerheim gav order att tillåta "fältavrättningar" som skulle berättiga mord och summariska avrättningar på röda och deras misstänkta sympatisörer fram till krigets slut. Svinhufvud må inte ha gillat det, men efter krigets slut var det också han som utfärdade den amnesti som räddade samtliga vita krigsförbrytare från att någonsin ställas till svars för sina brott.

Dokumentären bygger på digert källmaterial och forskning, bland annat av Sture Lindholm. Det kompetenta kamera- och klipparbetet gör att den känns levande och engagerande även om en stor del av materialet är svartvita stillbilder.

Otto Ekman Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33