Imponerande säkerhet, homogen repertoar

Evivakörens konsert på onsdagen var en homogen helhet, till den grad att verken var förbryllande lika. Alla gick att förknippa med den typen av ny körmusik som hämtar influenser från såväl folkmusik som jazz. Arkivbilden är från körens 15-årsjubileum i fjol.Bild: Cata Portin

Stämmorna var enhetliga och helheten balanserad, skriver Anna Pulkkis om Evivakörens konsert i Riddarhuset.

KÖRMUSIK

Evivakörens kompositionskonsert.

Dirigent Hanna Kronqvist; Henrik Wikström, piano. Makaroff, Kähärä, Olsonen, Finnilä, Tammela, Bartling, Eroma.

Riddarhuset 11.4.

Damkören Eviva har under sin sextonåriga historia beställt och uppfört ett aktningsvärt antal nya kompositioner, uttryckligen av kvinnliga tonsättare. Kompositionskonserten på Riddarhuset i onsdags gav en helhetsbild av denna repertoar, som även kommer att utgöra innehållet på Evivas nästa skiva.

Konserten var en homogen helhet, till den grad att verken var förbryllande lika. Alla gick att förknippa med den typen av ny körmusik som hämtar influenser från såväl folkmusik som jazz och olika populära genrer och som är överlag välklingande, tacksam att sjunga och behaglig att lyssna på, men saknar ofta skärpa och djärvare kontraster, vilket kan bli tröttsamt i längden.

Gemensamt för tonsättarna var att de har många järn i elden samt gedigen erfarenhet av kör- och ensemblesång. Programmet innehöll två Leinokompositioner av Anna-Mari Kähärä – en pionjär i sammanhanget – och fem kompositioner av körens före detta dirigent Mia Makaroff, däribland ett fräscht arrangemang av Under rönn och syren, Topeliusdikten känd som Herman Palms komposition för manskör.

Makaroff har även komponerat den gladlynta lystringssången (till en text av Catharina Östman) som inledde konserten. Kören utstrålade en känsla av stark gemenskap, inte minst i Minna-Liisa Tammelas Ett oskrivet blad och Virpi Eromas Kalla vintern, där texten var signerad Evivakören.

Säde Bartlings uppfinningsrika kompositioner, En början (Östman) och Laulajatyttö (Eino Leino), stack ut ur mängden. Bland höjdpunkterna fanns därutöver Ida Olsonens Jag passade inte in (Märta Tikkanen) och uruppförandena av Sofia Finniläs Flugvisan och Till Selma till Stella Parlands härliga dikter för barn.

Starkt jobb

I Olsonens komposition fick det melodiska inslaget sällskap av rätt krävande spröda klockklanger innan musiken tog en stolt vändning sam var motiverad av texten. Den humoristiska Flugvisan tilltalade även målgruppen – en av de yngsta publikmedlemmarna blev påtagligt förtjust – och Henrik Wikströms pianospel fascinerade i Till Selma, en finstämmig, jazzig vaggsång.

Dirigenten Hanna Kronqvist och de drygt fyrtio sångarna har gjort ett mycket starkt jobb. Allt sjöngs utantill, och det var lätt att bli imponerad av säkerheten och inlevelsen i körens framträdande.

Stämmorna var enhetliga och helheten balanserad. Eviva har tillgång till ett helt spektrum av klangfärger från altarnas mustiga toner till sopranernas fågelkvitter. Sopranerna har en i grunden mycket vacker, ungdomlig klang, men fortena var ställvis gälla, inte oberoende av tonbildningsidealet och akustiken förstås.

De några små ojämnheterna i till exempel Makaroffs Grumla icke flickans själ (Runeberg), där diktens dialogform utnyttjas på ett påhittigt sätt, går att slipa bort under inspelningen. Dessutom kan man sträva efter allt rikare svaga nyanser.

Anna Pulkkis

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33