Illustratören måste vara en god läsare

Barn på allvar. Den argentinska barnboksförfattaren och -illustratören Isol tycker inte att barn och vuxna är så olika, egentligen. Bilden är från den workshop hon höll för finländska barnbokskreatörer i början av veckan.Bild: Niklas Tallqvist

Barn och vuxna är inte så olika, egentligen: – Jag tänker aldrig att den bok jag arbetar med måste vara spännande för barnen. Nej, jag delar med mig av mina upptäckter, min nyfikenhet, min brist på svar och det jag vill skratta åt, säger illustratören Isol.

Många glada och entusiastiska människor möter HBL i Villa Kivi vid Tölöviken där Isol, en av den samtida bilderbokens storheter, hållit en workshop med illustratörer och författare. Stämningen är uppsluppen och det visar sig att författarna och illustratörerna fått byta jobb med varandra under dagen.

Isol, eller Marisol Misenta som hon egentligen heter, är en stor vän av anarkistisk lek och överraskande regelbrott. Att en sådan konstnärlig habitus belönats med Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne är knappast helt överraskande. Det så kallade Alma-priset ska gå till någon som verkar i Lindgrens anda och 2013 tillföll det Isol för hennes "bilderböcker i barnets ögonhöjd".

"Hon utgår från barns klara blick på världen och ger deras frågor drastiska uttryck och öppna svar. Med befriande humor och lätthet behandlar hon även tillvarons mörkare sidor" hette det i prismotiveringen.

– Du måste vara lekfull för att kunna göra kreativt arbete, vilket som helst. Det gäller också till exempel vetenskapsmän. Också de måste kunna föreställa sig saker som inte finns, inte ännu, säger Isol då vi slår oss ner för en pratstund.

Hon har hållit flera föreläsningar under sin vecka i Helsingfors och huvudpoängen har varit att visa hur leken är kreativitetens källa. Med på resan från Argentina är nio månader gamla Frida, som nu vaknar från sin eftermiddagslur och är hungrig. Hon får vara med på intervjun, och äter tyst och snällt medan mamma Isol berättar att hon brukar sätta upp regler och begränsningar för sitt eget arbete för att utmana sig själv. Till exempel kan det handla om att arbeta med en begränsad palett.

– Det blir elegant ändå med de tre färger jag använder. I stället kan jag koncentrera mig på att åstadkomma en expressiv linje.

Dubbla konturer

Den expressiva, "stundom explosiva", stilen är något som lyftes fram också av Alma-juryn. Till Isols egenheter hör även ett flitigt bruk av dubbla konturer och hon förklarar att idén till dessa kommer från de passningsfel man kan se i vissa trycksaker, då tryckpressens olika plåtar inte varit kalibrerade.

– Jag gjorde en del silkscreentryck som ung och såg hur passningsfelen kan bli väldigt dynamiska och intressanta, så jag började göra dem medvetet. Jag ogillar det rigida. Det är viktigt att hela tiden försöka bryta förväntningarna.

Är det viktigt att som illustratör vara lätt att känna igen?

– Jag tror inte det, inte direkt. Men du ska ha din egen linje och personlighet. Var originell och oförutsägbar, kopiera inte! Det är inte intressant för någon, inte för dig som konstnär och inte för publiken, säger Isol som föga överraskande ogillar generiska stilar som till exempel manga.

En leende häst

När det gäller bildsatt barnlitteratur är Isol noga med att göra skillnad mellan illustrerade böcker (som utan problem kan läsas utan sina bilder) och bilderböcker (där mycket av innehållet finns enbart i illustrationerna). En bilderbok går inte att förstå utan illustrationerna, och den ändrar karaktär på ett radikalt sätt om de skulle bytas ut.

Illustratören är med andra ord i det här fallet en precis lika viktig upphovsman som författaren. Men för att de ska kunna ha ett fruktbart samarbete är det viktigt att illustratören är en väldigt god läsare, säger Isol. Att illustrera egna texter är en helt annan sak än att illustrera någon annans.

Hur är det – ska illustratören och författaren berätta exakt samma, lite olika eller helt olika berättelser?

– Jag tror inte det är en frågan om "ska" eller "ska inte". Vi har bara olika verktyg för att berätta.

– Men personligen tycker jag inte att det är speciellt intressant att repetera texten. Om texten talar om en leende häst, så kan du inte bara göra en leende häst – i så fall måste det vara en fantastisk leende häst. Jag tror heller inte att du måste fly undan texten bara för att visa att du är fiffig. Men det måste finnas något som är grafiskt intressant och du måste ge boken kraft genom en dialog med texten. Och om du har en text som är väldigt sorgsen eller glad måste du nog knyta an till textens tonfall.

Vuxnas inre barn

Isols senaste bok som översatts till svenska är Minstingen från 2015. Den handlar om det nyfödda barnet och kan beskrivas som en lekfull studie i vad ett litet barn är och hur det fungerar såväl kroppsligt som socialt. Mot slutet formulerar Isol i text och bild ett slags humanistiskt credo om hur barnet varseblir att också de vuxna varit minstingar och att detta får barnet att känna sig hemma i världen.

Boken blev till då Isols son Antón föddes för fyra år sedan, och har undertiteln En historia baserad på verkliga händelser.

– Det första barnet kan vara underbart, men också skrämmande. Jag var både rörd och road av mitt nya ansvar och den här boken var det enda jag kunde göra då. Jag ville förstå honom och mig själv med humor, även om jag inte var så skämtsam av mig just då. Jag ville också utforska det magiska i människan: vad ett litet barn lär sig på så kort tid, hur fantastiska maskiner vi är.

– Att se världen genom det nyfödda barnets ögon blev en sorts nyckel till själva konsten.

Har föräldraskapet påverkat dig som konstnär?

– Nej, men som person. En konstnär är också en person. Och det du arbetar med som konstnär har i regel att göra med vad du bryr dig om som person.

Hur viktigt är det för konstnären att hitta barnet i sig?

– Jag tror att konstnärer borde ha en barnslig frihet. Inte bry sig så mycket om livets förpliktelse eller vad människor säger eller konstens yttersta syften. Men vi måste vara nyfikna, och ta oss tid att utforska det som i början inte är praktiskt. Detta är egentligen ingenting barnsligt, annat än i vår kultur. Visst är det bra att växa upp, men att vara vuxen borde inte vara att förlora sin nyfikenhet, sin förmåga att glädjas i världen. Jag känner en stor empati för barn, för att de njuter av att försöka. Men det är inte så annorlunda med oss vuxna, egentligen.

PROFIL

ISOL

Född: 1972 i Buenos Aires, Argentina och heter egentligen Marisol Misenta.

Familj: Barnen Antón, 4 år, och Frida, 9 månader, samt maken Rafael, skådespelare och dramatiker.

Karriär: Serietecknare, grafiker, författare, sångerska och kompositör. Mest känd är hon ändå som bilderbokskonstnär, vilket gav henne Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne på 5 miljoner kronor 2013.

Böcker: Har illustrerat både egna och andras texter, och finns tillgänglig på svenska. Förlaget Alfabeta har gett ut bland annat Minstingen (2015), Nocturne (2014) och En anka är bra att ha (2013).

Sagt om Finland: "Ni är berömda för ert utbildningssystem och ni har ett rykte om er att behandla era barn väl. Jag hoppas att ni håller fast vid det. Jag hoppas att ni är beredda att kämpa för ert underbara system ... I Argentina får barnfamiljer inte mycket hjälp av staten, och det kapitalistiska samhället är mest intresserat av att sälja oss leksaker och kläder."

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00