Illusionen blev verklighet, men nu kastar Fork in handduken

Jonte Ramsten bjuder på karakteristiskt loj frontmannaattityd vid Forks avskedskonsert, som spelades in utan publik på Svenska Teatern i november 2020. Bild: Parad Media

Fyra kompisar ville bli rockstjärnor – och det gick vägen. Det är en bra tidpunkt för Fork att avsluta karriären, även om det känns dystert att deras trumfkort, publikrelationen, saknas vid den inspelade avslutningskonserten.

KONSERTINSPELNING

Fork: The end

Yle Arenan och Yle Fem 30.4 kl. 16.45, Yle TV1 1.5 kl. 14.10, Yle Fem 30.5 kl. 21.25.

DOKUMENTÄR

Fork: Vem vill leva för evigt

Yle Arenan och Yle Fem 30.4 kl. 19, 30.5 kl. 21.00.

Jag trodde jag skulle skriva en tv-recension, men inser att detta är en nekrolog. Efter en tjugofem år lång karriär säger a cappellarockbandet Fork farväl. Att det skulle bli så långvarigt och stort trodde kanske ingen då det begav sig.

Den planerade avskedskonserten får tyvärr bara avnjutas i tv-soffan. Som bihang släpps också en dokumentär på 25 minuter, där medlemmarna verbaliserar sig själva utmärkt: de skapade en illusion av världens största och mest kaxiga rockstjärnor, sedan blev illusionen så småningom verklighet. Jag drar fortfarande på munnen då jag minns hur de gjorde entré från scentaket på sin första stora konsert på Savoyteatern i början av 2000-talet. Det säger en hel del om vad man drömde om.

Välslipat till max

Ödets ironi är att det Fork är makalöst bra på, relationen till publiken, saknas på avskedskonserten. Ingen applåderar, ingen sjunger med och det sedvanliga mellansnacket saknas nästan helt. De inledande låtarna känns lite trevande, men så småningom kommer partyt i gång och många låtar river sig igenom tv-rutan, som Sias Alive och Mark Ronsons Uptown funk.

Vid avskedskonserten bjöd Anna Asunta på allt från AC/DC till Céline Dion. Bild: Parad Media

Allt är välslipat till max, nästan så jag emellanåt längtar efter lite smuts under naglarna – eller kanske Fork skulle föredra att kalla det klibb på champagneglaset? Jag uppskattar till exempel så enkla saker som att höra Kasper Ramström andas i inledande Muse-låten Knights of Cydonia, det påminner om att det är riktiga människor som står på scenen. Vad gäller ljudteknik har man tagit gigantiska kliv med hjälp av gruppens femte medlem Gregory Maisse, från ett enstaka distat gitarrsolo vid millennieskiftet till en allt bredare effektpalett. Ibland saknar jag de riktiga rösterna men tekniken möjliggör att man på sätt och vis vuxit sig större än de egna rösterna.

Stadionformatet funkar

Och stort var namnet – det är ljusshow, koreografi, fabulösa frisyrer, flor, läderbyxor och cowboyutstyrslar. Lady Gagas Pokerface passar Jonte Ramsten som hand i handske – pokerface och frontmannafasoner är just vad han och Mia Hafrén behärskar bättre än de flesta. Avancerad kurs i rockstjärneuppträdande av stadionformatet, med beröm godkänd. Synd bara att den mörka färgsättningen gör det svårt att urskilja koreografin i Hafréns bravurnummer, Michael Jacksons Smooth Criminal.

Fortfarande är Kasper Ramström den som berör mig mest: röstfärgen är personlig och det finns något skört i uttrycket som bibehållits under alla dessa år. Den fjärde medlemmen Anna Asunta har varit med sedan 2010 och hon är otroligt skicklig om än på gränsen till kylig som solist.

Hårt jobb bakom

"Vi funderade inte alls på var vi ska passa in", säger Mia Hafrén i dokumentären om Fork. En bra utgångspunkt för att skapa sig en egen nisch. Bild: Parad Media

Det finns a cappella-grupper som är skickligare än Fork rent musikaliskt, men inte många som är lika skickliga underhållare som de. Den klatschiga ytan döljer massvis av hårt jobb, ett levebröd för sex personer. Dokumentären avslöjar att den tyngsta biten är skapandet och repetitionerna – synd att den inte ger mer kött på benen om med vilka slags musikaliska verktyg Fork jobbar, det hade varit intressant. Annars knyter dokumentären stiligt ihop trådarna och lite nostalgi blir det förstås: videomaterialet från 1996 är festligt, och snuttarna ur tv-serien 16 där originalkvartetten träffades 1992 får mig att småle. Däremot tycks dokumentären ha glömt de storstilade artistnamnen medlemmarna använde i början: Mr. Miles Precious och consortes har firat begravning i tysthet.

Jag tar fasta på Mia Hafréns ord i dokumentären: "Vi funderade inte alls på var vi ska passa in". Det är ett framgångsrecept som tål att tänka på. Personligen tror jag bandet tänker klokt då man sätter punkt efter att ha uppnått det man drömt om. Hej då Fork, dags för er att hitta på nya lekar.

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Att öka sin förmögenhet är en allemansrätt men få har en konkret plan

Mer läsning