Ikaros flyger högt

Bild: Pressbild

Tidskriften Ikaros, med fokus på människan och vetenskapen, är en pärla i den finlandssvenska tidskriftsskatten.

Med en medarbetarskara där filosoferna är välrepresenterade har man genom åren behandlat en uppsjö teman på ett infallsrikt sätt.

Också den nya chefredaktören är filosof. Mio Lindman inleder sin egid med ett ytterst gediget nummer på temat film, där texterna spänner från konkreta kulturpolitiska frågor om biografmarknaden till ideologikritik.

En text jag särskilt fastnar för är Kessie Holmlunds artikel om The Danish Girl, skriven ur ett transperspektiv om en film med transtema. The Danish Girl handlar om den danska konstnär Lili Elbe, den första personen i världen som genomgick en könskorrigering. Filmen har väckt frågor: reproducerar den en schablon, har den främst gjorts för att behaga en cisnormativ publik och hade det varit hederligare om en transperson varit representerad, antingen i huvudrollen eller som regissör?

Jag gillar hur Holmlunds personliga text håller många tankar i huvudet samtidigt: den tar de politiska frågorna på allvar, utan att för den skull applicera rigida programmatiska förväntningar på själva konstverket: "Jag önskar vi kunde titta med en bredare uppmärksamhet där frågan inte är om filmen, konstverket, representationen, duger åt mej i egenskap av feminist och transpolitiskt allierad. Om vi öppnar oss för ett konstverk som de individer vi är, med de erfarenheter vi bär på, så kan upplevelsen bli allt från hårresande till tårdrypande – och det är det som är själva äventyret!"

Själv har jag inte sett The Danish Girl (ännu), men Holmlund är på ett förtjänstfullt sätt öppen för att läsaren inte gjort det. Samma sak gäller Lindmans och Marcus Prests samtal om vilken existentiell öppenhet som saknas i den andra Blade Runner-filmen.

Tre av texterna handlar om filmen i det offentliga rummet. Här berättar Svenska filminstitutets analytiker Torkel Stål om digitaliseringen av biograferna medan Dag Andersson, verksamhetsledare vid Finlandssvenskt filmcentrum, synar Finnkinos dominerande roll. Den vars ryggmärgsreflex är att beskylla jätten för ett snävt bioutbud får lite tänka om: det finns alternativa biografer men dessa visar samma kommersiellt gångbara filmer. Anledningen till att det måhända "var bättre förr" är att de små biograferna på den analoga tiden helt enkelt var tvungna att visa "något annat" i väntan på de fåtaliga kopior av storsäljarna som cirkulerade. Så länge bio är privat affärsverksamhet behövs andra, parallella strukturer för arthouse-bion, skriver Andersson.

En text som väcker oppositionslust hos mig är kulturproducenten och doktoranden Jetta Huttunens artikel Oberoende medieproduktion och offentligt deltagande. Här tecknar skribenten en bild av dagens medielandskap och -kultur där det råder en viss spänning mellan gamla etablerade aktörer och nya, alternativa. De senare kallar hon "självständiga".

Huttunen: "Den självständiga medieproduktionens typiska drag är kreativ frihet och oberoende i relation till det etablerade produktions- och delningssystemets normer och krav". Men då detta oberoende innehåll – till exempel filmer – väl publiceras "möts det av offentlighetens synliga och osynliga maktstrukturer" och "befinner sig i offentligheten på de etablerade mediernas villkor och får mycket negativ uppmärksamhet t.ex. i form av filmrecensioner, som nästan utan undantag avfärdar indiefilmer, som anses dåliga eller smaklösa."

Hoppsan! Här körde vi nog i diket. Förutom den befängda antydningen om att filmkritiken på något sätt skulle vara allierad med etablerade produktionsbolag, är mitt intryck att den snarast har en principiellt välvillig inställning till de indieproduktioner som hittar in på repertoaren.

Den enda "oberoende film" som Huttunen exemplifierar med är Jesse Haajas Rendel, den första finländska superhjältefilmen. Men när jag letar upp Krister Uggeldahls recension i HBL 22.9.2017 hittar jag en text där recensenten "lyfter på hatten" för ett unikt indie-försök och berömmer det tekniska utförandet. Det han avfärdar är manuset ("banalt från början till slut") liksom kvinnosynen ("av det prepubertala slaget"). Ursäkta nu, men den här kritiken har otaliga gånger riktats mot våldsorgier producerade i hjärtat av Hollywood. Och Huttunen bemödar sig inte heller med att komma med någon mot-kritik om varför Rendel skulle vara konstnärligt relevant och orättvist nerskriven.

"Verklig delaktighet i mediekulturen uppstår bara om offentlighetens maktstrukturer ger rum också åt självständiga produktioner", konkluderar Jetta Huttunen. Men varför skulle detta vara ett självändamål? Är det faktiskt angeläget att ge pengar och uppmärksamhet till renodlade amatörprojekt eller hyperkommersiella genreproduktioner bara för att de kan kallas "självständiga"? Nej, säger jag. Produktioner som i likhet med Rendel har kommersiell bärkraft, klarar sig i alla fall. Och projekt som inte har kommersiell bärkraft borde kunna "få rum" oberoende av om de är "indie" eller inte – men om de har konstnärlig bärkraft.

Men att bränna vingarna i något skede hör på sätt och vis till, om man heter Ikaros. Andra texter bar mig högt, gjorde mig glad och inspirerad. Filmnumret kan med andra ord rekommenderas varmt, liksom också ett besök på tidskriftenikaros.fi.

Fredrik Sonck Kulturchef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00