Iiris Viljanen är ett lyriskt geni

Iiris Viljanen visar sig från en härligt ursinnig sida på sitt nya album. Bild: Olof Grind/Pressbild

Iiris Viljanens nya album är mer poppigt och aggressivt än debuten, men med samma klockrena känsla för skrivandet.

Pop

Iiris Viljanen

Den lilla havsfrun

(Voi Elämä!)

"Iiris var nog geniet bakom alltihop", skrev Iiris Viljanens före detta bandkollega Mattias Björkas när Vasas flora och fauna skulle släppa sitt första album utan henne år 2017.

Björkas var kanske onödigt självkritisk, men samtidigt hade han rätt. Iiris Viljanen är ett lyriskt geni. Hon är en av få som kan skriva om nästan vad som helst och göra det intressant, ja till och med vackert.

Hon visade det när hon släppte sitt hyllade debutalbum Mercedes, och hon visar det igen med sitt nya soloalbum Den lilla havsfrun.

"Jag har suttit och möglat i min soffa, allt har kretsat kring mitt eget nav", sjunger Viljanen på det inledande spåret Nytt kapitel. Och det är något märkligt upplyftande med Viljanens självförebråelser och irritation med sig själv och omvärlden. Det är även högst igenkännbart.

Bild: Skivkonvolut

Poppigare

Jag lyssnade sönder Viljanens debutalbum och mina förväntningar var kanske orimligt höga på den nya skivan. Jag hade på känn att Den lilla havsfrun inte skulle vara som debuten: Viljanen skriver inte utifrån mallar. Hon sjunger om ögonblicksbilder i livet, om allt från banala saker som händer henne till psykisk ohälsa. Eftersom dessa saker varierar gör även hennes musik det.

Vid första genomlyssningen blir jag också besviken. Låtarna är musikaliskt sett mer poppiga och konventionella i jämförelse med Mercedes – och betydligt mindre fängslande.

Viljanens österbottniska spoken word finns kvar, men har fått ge vika för mer traditionell sång. Och hon har lämnat både hjärtesorg och Stockholmsvyer för vad som framställs som ett halvtaskigt förhållande och misslyckade båtutflykter som huvudmotiv i låtarna.

Den lilla havsfrun är inte lika gripande och naken som föregångaren. Därför blir det inte en lika omedelbar ingång till albumet.

Från ursinne till apati

Det innebär dock inte att albumet inte är bra. Viljanens textförmåga är lika stark som tidigare och ju fler gånger man lyssnar, desto bättre blir låtarna.

Viljanen har heller inte frångått det melankoliska, även om berättarjaget verkar må något bättre nu än för tre år sedan. Den lilla havsfrun beskriver enligt henne själv hur det är att leva "som under en förbannelse" och inte komma upp till ytan.

Det är också i skildrandet av såväl ursinne som apati som Viljanen skiner som mest. Min inre svarta lista är ett mästerverk där Viljanen rakt och frenetiskt sjunger om den manlige musikern som både trycker ned henne psykiskt och kommer med oönskade sexuella inviter.

I Sordin får hon hjälp av Stina Ekblad med att skildra mer depressiva tankar, med textrader som "Hur har jag hållt mig vid liv så här länge, Sordin över Gullmarsplan".

Viljanens berättarröst och musik fortsätter att vara både säregen och uppfriskande, samtidigt som hon vågar testa nya vägar. Och hon står obesegrad kvar som en av de mest nytänkande popartisterna från Finland i dag.

Anna Lillkung Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning