Idyll, pinorum, hedersbostad – Diktarhemmet bjuder på en litteraturhistorisk visit i Borgå

Penningslukande vit elefant, dödskyss åt kreativiteten, inspirerande tjänstebostad, pensionärsidyll, kulturminnesmärke – byggmästare Flensborgs villa i Borgå har hyst sju författare och mångahanda känslor, öden och gärningar sedan den 1923 blev Diktarhemmet.

I maj flyttade Christer Kihlman ut från Diktarhemmet i Borgå. Han var nummer sju bland de författare som bebott hemmet sedan det donerades av förläggaren Holger Schildt och hans maka Matilda (f. Schaupp) att användas som författarbostad, och han bodde här i 24 år. Nu skall villan renoveras med lätt hand av ägaren Svenska litteratursällskapet. Sen ska en arbetsgrupp utse nästa diktare som erbjuds gratis boende i hedersbostaden.

Elsa von Born skrev 1946 i sin bok Det levande Borgå om villan som uppfördes 1764 av fortifikationsbyggmästaren Gotthard Flensborg: "Den gör intryck av att vara skulpterad in i klippan, följande det tvära stupet åt – ett lågt envåningshus mot gatan och tre våningar högt mot gårdssidan." Hon stiger in och tjusas av den herrgårdslika salen: "Den fria utsikten ger tanken spelrum, bröstet vidd att andas och ögat fröjd att följa dagens färgspel och årstidernas växlingar."

En junidag guidar kanslichef Jonas Lång och fastighetschef Hans Wiljanen runt mig och några andra journalister i huset. Tjusas gör också jag. Utsikten mot husets baksida, över trädgård och hustak ner mot ån, är intagande. Och faktiskt, man kan andas här – inget tyder på problem med inomhusluften, konstaterar en luttrad villaägare i sällskapet. Husets 275 kvadratmetrar i tre plan ter sig vänliga och omslutande, inte avskräckande. Här kan rymmas en stor familj, men inte heller den ensamma behöver drabbas av agorafobi. Man ska ha viga knän, förstås, med köket längst ner och sovrummen högst upp i tre våningar. Exteriören och rumsdispositionen är skyddade av Museiverket, dem kan man inte ändra på.

De två senaste hedersboende, Lars Huldén (1926–1916) och Christer Kihlman (1930– ) minns ni. Huldéns sista bok utkom i fjol, och två av Kihlmans paradverk, Se upp, salige! (1960) och Människan som skalv (1971) kom i nyutgåvor för bara några år sedan. Minnet av Huldéns föregångare Rabbe Enckell (1903–1974) har hållits levande inte minst genom biografin som psykoanalytikern Mikael Enckell ägnat sin far (Under beständighetens stjärna, dess ljus lyse! och Öppningen i taket).

Men de fyra som bodde där före dem kan man också göra sig föreställningar om – och läsa, medan man väntar på att Litteratursällskapets arbetsgrupp tillsatt för ändamålet raggar upp nästa "hedersanställda favorit". (En brant summering av deras meriter under rubriken "Vacker vers, vass debatt")

Vänliga proportioner. "Här inne möter även en herrgårdsliknande sal – ett stort rum men lågt i tak." (Elsa von Born) Bild: Kristoffer Åberg

En vit elefant

En gåva som Diktarhemmet kan vara underbar, men också kännas som en vit elefant; helig, hedrande, omöjlig att göra sig av med och dyr i drift. Så sent som år 2000 donerade Författareföreningen Diktarhemmet till Svenska litteratursällskapet, som har "mera muskler" (läs: pengar) att förvalta det. Sedan dess har Författareföreningens finanser – av olika orsaker, ingalunda bara för att den vita elefanten avyttrats – förbättrats betydligt, och pengarna delas ut som arbetsstipendier för att säkra återväxten av finlandssvensk litteratur.

Litteratursällskapet övertog också kostnaderna för husets uppvärmning. Att hålla ett trevåningars stenhus varmt året runt handlar inte om småpengar, påpekar en som växte upp i huset på den tiden då hedersförfattaren själv skulle stå för oljan. Det här är i hjärtat av gamla Borgå, elkapaciteten räcker inte för central-värme och stora grävarbeten för jordvärme eller liknande är inte att tänka på, så huset kommer också i framtiden att hållas varmt med olja.

Men husets skönhet och behag kan inte – ens när man har råd att elda – garantera dem som bor där ett lyckligt och harmoniskt liv, som vi snart skall se när vi går närmare in på dem som bott här tidigare.

Flyttning och röjning. Den senaste hedersdiktaren har flyttat ut, huset ha tömts. Gårdskarlsbostaden i bakgrunden. Bild: Kristoffer Åberg

Lördagsro och familjehelvete

När makarna Schildt 1921 donerade sitt hem i Borgå till Finlands svenska författareförening att användas som hedersbostad för finlandssvenska författare med något slags diktarfurstenimbus, stipulerade de att den första som så skulle hedras var skalden Hjalmar Procopé.

Åbrantsbild. "En brokuliss där nedom husen / och flodens lugna vattens slingring / bort mot fält och skog och /ljusa himlens sky-lätt" (Gunnar Björling) Bild: Kristoffer Åberg

Procopé fick, som han själv utryckte saken, "spoliera" alla pengar han fått när han sålde sin egen Kervo-villa på upprustningen av Diktarhemmet. Dessutom åthutades han av de lokala myndigheterna för att brandsprutan inte var i skick, gatuavsnittet inte underhölls och andra tärande praktikaliteter. Inte gillade han heller rollen som Borgåsocietetens kulturella fetisch, utan isolerade sig helst från stadens sällskapsliv. Det här kan man läsa i till exempel Borgå stads historia: 1917–1996 av Lars Westerlund och Jan Koskimies, som har några snärtiga sidor om de dystrare aspekterna av hedersboendet.

Men versen fortsatte att rinna till för Procopé:

"En å, en bro, en brant – och du beträder / en av de ringaste bland jordens städer //...// här finns den lördagsro en själ behöver / när veckans alla stormar äro över", skriver han i diktsamlingen Diktarhemmet (1924).

Bertel Gripenberg som flyttade in 1928 skulle kanske gärna ha bott längre än sina fyra år i Diktarhemmet, men tvingades flytta på grund av "privata omständigheter". Enligt en skröna ansåg han att hans jakthundar – som stod honom mycket nära – inte trivdes i Borgå. I ett brev till Rolf Lagerborg skriver det vita Finlands vid det här laget ganska trötta diktare, som ännu åren in-nan engagerat sig i Lapporörelsen och Bondetågets förberedelser, 1931: "Du kommer nog inte att se mitt namn under några politiska uttalanden på bra länge, ty jag är verkligen mycket sjuk". Han led av "ett komplex av olika åkommor", och den verkliga orsaken till flytten var mera tragisk än vare sig hundar eller krämpor: hans hustru Hannas (f. Brummer) "patologiska monomana motvilja för Borgå".

Delfinhandtag. Flera pietetsfulla renoveringar har hållit huset i skick och genomförts med respekt för byggnadshistoriska finesser och inredningsdetaljer. Bild: Kristoffer Åberg

I ett brev till Holger Schildt utmålar han 1932 följande skräckscenario: "H. är nu alldeles hypomanisk och föreslår ideligen familjesjälvmord, emedan det är så svårt att leva. Varje morgon (nästan) väntar jag att finna henne och barnen med avskurna strupar och genomskjutna tinningar, här ligger ju laddade skjutvapen i alla rum. Och Du vet hur företagsam och överilad hon är i allt."

Familjen Gripenberg flyttade till Padasjoki i Tavastland och förunnades där förhoppningsvis en gnutta lördagsro till slut.

Den tragiska Hemmer

Efter Gripenberg flyttade Jarl Hemmer 1933 in i Diktarhemmet som kom att bli för honom "ett evigt pinorum" – av vånda, alkoholism och läkemedelsmissbruk – och där han på självständighetsdagen 1944 sköt sig.

Hemmers liv i Borgå hade kanske, trots den betungande rollen av "svenskfolkets heltidsanställda favorit" som han uttryckte det, tett sig annorlunda om det inte varit för bilolyckan som kostade hans närmaste vänner livet. Kort efter att Hemmer flyttat in bjöd han sina vänner, litteraturkritikern och docenten Erik Kihlman med hustrun Gunnel (f. Lybeck) och konstnären Henry Ericsson med hustrun Quita (f. Björnberg) på besök. Efter middagen beslöt gästerna återvända hem i oktoberkvällens mörker och regn. "H.E. var inte berusad, men påverkad av vindrickande", skriver Ericssons son Christoffer H. Ericsson som i hjärtskärande koncisa ordalag sju decennier senare redogör för olyckan i sin bok om fadern, Henry Ericsson. Min far (2002). Ericsson var inte en van bilförare, vädret var dåligt, och gatunätet i Borgå obekant. Bilen krockade med ett annat fordon och körde från Nikolajgatan (nuv. Mannerheimgatan) rakt ner i ån.

Porträttsalongen. I ett av rummen hänger porträtten på alla diktare som bott i huset, här speglas Lars Huldén. Bild: Kristoffer Åberg

Sonen var 13 år och ensam hemma olyckskvällen, skriver han: "Kring midnatt bröt telefonen tystnaden [i den Ericssonska villan på Brändö]. En svensk kvinnoröst som sade sig ringa från Hemmers i Borgå, meddelade: Alla gästerna var inte längre bland de levande – så hade det gått men säg det inte åt pojken! Han skall inte få veta det! – Samtalet bröts och sonen stod i halvljuset i en tystnad som tycktes full av ljud."

"Jag dog med dem", sade Hemmer senare till en av sina vänner. "I Borgå kan jag inte arbeta. Det är uteslutet. Jag är förbrukad, ingenting kan jag skriva där", skrev han till en annan.

Bland Hemmers kvarlämnade papper på handskriftsavdelningen på Åbo Akademis bibliotek finns innehållet i ett kuvert med påskrift av hans änka Saga Hemmer: "Brev skadade av den kula, som den 6 dec. kl 19.10 eller 19.20 ändade Jarls liv, i Diktarhemmets bibliotek. 1944".

Sitter kulan kvar som ett minne av husets mest tragiska stund finns den sannolikt i väggen bakom någon av de fasta bokhyllor som sedermera monterats in. Enligt hörsägen genomborrade den också fåtöljen Hemmer satt i när han sköt sig. Den lär ha förvarats med kulhålet intakt i ett skjul under många år, tills någon lät klä om den.

Söndagsstämpel utöver nejd

1945 flyttade filosofen Rolf Lagerborg in i Diktarhemmet, 71 år gammal, med en bökig bana som akademisk filosof, essäist och polemiker huvudsakligen bakom sig. När jag läser om honom får jag intrycket av en sympatisk upplysningsrabulist, en stridbar och robust personlighet. Inte alls tragisk.

"Lagerborg tyckte att filosofen skulle vara en sanningssägare, och han levde enligt denna övertygelse, oförfärat och kanske rentav njutningsfullt, beredd att lida för dess konsekvenser", skriver Erik Allardt i kapitlet som infogar Lagerborg i positivismens kanoniserade tradition i Suomalaisen sosiologian juuret.

Lagerborg var mot kyrkan, sexual-radikal och allmänt frisinnad, han satte en ära i att reta upp etablissemanget och peta hål på pompös retorik. 1903, femton år före civiläktenskapslagen, hade han undvikit kyrklig vigsel och ingått ett slags civil-äktenskap då han "domfästes vigd" vid Elna Selin (med motiveringen att han "lägrat" henne) med hjälp av ett lagrum från 1734. Han var motståndare till Lapporörelsen och till finskhetshetsen och skarpt kritisk till Stor-Finlandsdrömmarna på 30-talet. Paradoxalt nog var han också vän med nationalisten och nazisten Gripenberg. De förenades av sin antikyrklighet.

När Lagerborg erbjöds Diktarhemmet, skrev han i Nya Pressen:

"Sedan jag inhämtat att ingen värdig f.n. vill åtaga sig att bli gårdsvakt i 'Föreningens Hedersbolig' har jag fallit för frestelsen att tacka ja till erbjudandet. Visserligen efter en lång Jakobsbrottning och medveten om att därmed bli en märkt man. Men heter det icke att 'om Gud ger tjänsten, så ger han också förmågan att sköta den'? Odågors traditionella tröst. Quod Deus optime vertat."

I december 1945 hade Lagerborg besök av poeten Gunnar Björling, som efter visiten skrev en dikt om "söndagsstämpel utöver nejd" och "åbrantsbild i sekelgamla evigt stilla vatten / strukna med idyllers målarpensel uppå jord."

För Lagerborg blev Diktarhemmet mest pensionärsboende. Han utgav inte mycket längre men verkar inte ha grämt sig över det. I en intervju i Jakobstadstidningen 1955, rubricerad "81-årig charmör i törnrosaslott" talar han varmt för en "internationalistisk tillvaro, i direkt motsättning till den nationalistiska", gläder sig åt barn och barnbarn på besök, och konstaterar belåtet att dottern Helena Lagerborg som är sjuksköterska sköter om honom på bästa sätt.

Vådan av att vara utvald

Lagerborg dog 1959, och in flyttade den 56-årige Rabbe Enckell med sin hustru, konstnären Aina Eriksson och yngsta dottern Pamela. Lyckosamt för familjen som dittills varit trångbodd i en tvårummare i Helsingfors. Olyckligt såtillvida att det gjorde Enckell, en av de stora i den finlandssvenska litteraturens stolta modernistiska tradition och oförtrutet verksam som författare, till en så uppenbart lockande måltavla för det politiserade 60-talets unga. Det var inte tacksamt att vara "diktarfursten i Borgå" när litterära fadersmord skulle begås. Enckells son, psykoanalytikern och essäisten Mikael Enckell, har i sin biografi över fadern med stort inkännande redovisat för hur djupt sårande den radikala retoriken kändes för fadern.

De unga – Claes Andersson, Johan Mickwitz, Ingmar Svedberg, Nalle Valtiala bland andra – efterlyste i det så kallade FBT-manifestet 1965 en litteratur som i stället för att ägna sig åt "mytbildningen, modernistkulten, harakirimentaliteten och den självömkande ensamhetskänslan" är intresserad "av Vietnam, av minoritetsproblem, abortfrågor, bostadspolitik" och därmed "mänskor och deras relationer".

" – modernismen är död, när är begravningen? [...] är det inte en finlandssvensk poet som ligger där i hallonbacken? är han död? ja, stendöd", raljerar manifestförfattarna glatt, utan att tänka på att behovet att profilera sin egenart uttryckligen mot någon annans kan ha sina vådor. "Hallonbacken" siktade på Södergran men träffade Enckell, som uppfattade beställningarna på politiska temadikter som löjliga och orimliga, och tog mycket illa vid sig av den aggressiva dödsmetaforiken.

Enligt sonen hade modernistdebatten, som innehöll många turer och vändningar, en klart tärande effekt på faderns livslust och hälsa. Men Rabbe Enckell slutade ändå inte skriva, och utgav sin sista diktsamling Flyende spegel 1974, ett år före sin död i cancer.

Hemmer och Gripenberg. Ingendera förefaller att ha varit lycklig under sina år i Diktarhemmet. Bild: Kristoffer Åberg

Produktiv Huldén

Efter Enckell flyttade Lars Huldén, filologiprofessor, översättare och poet in med sin hustru Bojen Huldén, journalist utbildad till modedesigner, och familjens yngsta son. Under Borgåtiden utgav Huldén, alltid flitig, ungefär två skönlitterära titlar (lyrik, dramatik, prosa) per år, vetenskapliga artiklar och översättningar undantagna. Bojen Huldén, kunnig i fråga om textilkonst och konsthantverk, inredde och rustade upp huset med kompetens och energi.

Under den Huldénska epoken uppfylldes också förväntningen på att Diktarhemmet skulle användas för kulturell representation, det vill säga författar- och konstnärsfester, på ett oklanderligt sätt. År 1993 flyttade paret till ett mera praktiskt boende i Helsingfors, och Lars Huldén fortsatte att översätta, skriva vetenskapliga artklar, dramatik och poesi med nästan oförminskad energi fram till sin död vid 90 års ålder i fjol.

Den långvarigaste av Diktarhemmets författare hittills är Christer Kihlman. Han hade skakat om den finlandssvenska borgerlighetens politiska och moraliska reglemente genom hela sin produktion. Se upp, salige! går åt småstadsborgerlighetens sjaskigaste drag, Den blå modern och Madeleine granskar familjen närgånget och skoningslöst, Dyre prins är en grym berättelse om makt, pengar och oppor-tunism. I de tre 80-talsromanerna Alla mina söner, Livsdrömmen rena och På drift i förlustens landskap utmanar han opinionen "på ett alldeles nytt och kanske mera svårbemästrat sätt" som Tuva Korsström beskriver hans exkurs "in i en värld av idealiserad homosexuell kärlek, kriminalitet, prostitution och u-landsmisär".

Om det för Kihlman med den här meritförteckningen kändes lite märkligt att låta sig installeras på hedersposten i Borgå, så var väl Rolf Lagerborg, den charmerande radikala filosofiska stridstuppen, den föregångare som det kan ha känts naturligast att söka tröst hos i tanken.

Förutom i texten angivna källor har följande böcker och personer bidragit med värdefulla upplysningar och perspektiv: Finlands svenska litteraturhistoria I & II (utg. Johan Wrede, red. Clas Zilliacus, Rainer Knapas, Michel Ekman) placerar in samtliga författare i sina sammanhang. Tuva Korsströms formulering om Kihlman citeras ur Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013, som också ger en livfull bild av 60-talets modernismdebatt, dess konsekvenser för Rabbe Enckell och uttolkningen av den hos Mikael Enckell. Johan Bargum, Michel Ekman, Martin Ellfolk, Mikael Enckell, Niklas Huldén, Fredrik Hertzberg, Lars Hertzberg, Henrika Tandefelt och Clas Zilliacus har hjälpsamt svarat på frågor om stort och smått, bidragit med briljanta formuleringar och dramatisk dokumentation ur arkiven.