Idrott och kvinnors underordning

Ewy Rosqvist är Sveriges genom tiderna mest framgångsrika rallyförare. Här jublar hon och kartläsaren Ursula Wirth efter segern i det tio dagar långa Argentinas Grand Prix. Året var 1962.  foto: HBL-arkivBild: HBL-arkiv

Helena Tolvhed, docent i historia vid Stockholms universitet, har nyligen gett ut en bok som krasst visar på hur kvinnorna fått kämpa sig till en plats inom idrotten och där männen har dikterat de kvinnliga idrottarnas villkor.

======

FACKBOK/IDROTT

Tolvhed, Helena

På damsidan. Femininitet, motstånd och makt i svensk idrott 1920–1990.

Makadam 2015. 296 sidor.

======

År 1989 publicerade Umeåpedagogen Eva Olofsson den första svenska doktorsav­handlingen kring jämställd idrott. Rubriken löd Har kvinnorna en sportslig chans?

Den frågan är fortfarande berättigad.

Det brukar sägas att idrotten har skapats av män och för män. Men detta skedde i mitten av 1800-talet! Sedan dess har mycket hänt i synen på jämställdhet. Så har naturligtvis också skett inom svensk idrott, men arbetet har gått långsamt och har ständigt stött på motstånd från idrottens "gubbar".

Kring detta arbete har Helena Tolvhed, docent i historia vid Stockholms universitet, skrivit en insiktsfull bok På damsidan. Femininitet, motstånd och makt i svensk idrott 1920–1990.

Med boken har hon två syften. Det ena är att lyfta fram det som "gömts och glömts". Det andra är att använda idrotten som exempel på ett socialt och kulturellt skapande av kön. Svaren finner hon med hjälp av några fallstudier.

Den första handlar om Svenska Kvinnors Centralförbund för Fysisk Kultur (SKCFK). Den bildades 1924 av en grupp kvinnor med nära koppling till samtidens kvinnorörelse. Den hade under åren dessförinnan koncentrerat sig på kvinnors rösträtt. När den uppnåddes 1921 var det dags att bredda kampen. Idrotten blev ett exempel.

Varför gick de då inte med i Sveriges riksidrottsförbund RF (bildat 1903)? Tolvhed skriver att detta "full­ständigt dominerades av män". SKCFK ville bli ett alternativ till den manliga idrottsrörelsen, precis som skedde inom andra rörelser vid denna tid. Kvinnor behöver egna rum för att inte bli nedtrampade.

I SKCFK stod friluftsliv, gymnastik och friidrott på programmet. Dåtidens gymnastik handlade om Ling-gymnastik. Den skapades i början av 1800-talet av Per Henrik Ling och fick ett enormt inflytande på all utbildning långt in på 1900-talet.

Varken i Ling-gymnastik eller i friluftsliv kan man tävla. Det kan man däremot i friidrott. Inom SKCFK fanns inget principiellt av­ståndstagande från tävlandet, även om synen var delad. En av den svenska kvinnorörelsens pionjärer och ledamoten av SKCFK:s styrelse. läkaren Andrea Andreen, bejakade den. Det vore bra om unga flickor fick samma träning och utmaningar inom idrotten som pojkarna. Olikheterna mellan individer inom samma kön var större än mellan könen, hävdade hon.

Idrottens karlakarlar blev oroade. Läkare skickades fram för att berätta för kvinnorna om den fördärvbringande idrotten, som kunde förstöra deras kvinnlighet och i värsta fall leda till sterilitet. Rytmisk gymnastik ja, prestationsfyllda tävlingar nej.

Men kvinnorna gav sig inte. När Internationella Olympiska Kommittén vägrade att låta kvinnorna delta, så ordnade de Women's World Games på egen hand. Det skedde några gånger under 1920- och 30-talen.

SKCFK stöttade också utvecklingen av kvinnligt medborgarskap. Offentliga föredrag hölls, debattartiklar skrevs. Okunskap och fördomar bekämpades. På egen hand utbildade de ledare. SKCFK blev en del av den mellankrigstida folkbildningsrörelse, som var så viktig för demokratiseringen av Sverige.

Särorganiserandet sprack

1927 ansökte SKCFK om medlemskap i RF. Det avslogs. I stället inrätta­de Svenska Friidrottsförbundet en Kommitté för kvinnlig idrott. Det auto­noma organisationsbygge som SKCFK eftersträvade misslyckades. Rörelsen marginali­serades och tynade bort under 1930-talet.

Detta beskriver Tolvhed i sin andra fallstudie där hon granskar Friidrottsförbundet. I damkommittén möttes två starka krafter. Den ena var männen, för vilka dominansen över kvinnorna var självklar. Den andra var kvinnorna i SKCFK. Av dessa var många välutbildade, politiskt medvetna och verbala. De blev farliga motståndare till männens självbild. Damkommittén blev ett redskap för männen att ta kontroll över den kvinn­liga friidrotten. Kommittén fick sin första kvinnliga ordförande först 1936 och var under hela sin existens underordnad förbundsstyrelsen, där männen dominerade.

Kvinnornas idrottande fick inte inkräkta på Friidrottsförbundets "normala" arbete kring männens tävlande. Med små ekonomiska tillgångar blev kommitténs handlingsutrymme litet. Kvin­nornas deltagande i OS i Amsterdam 1928 fick finansieras genom insamlingar. Till OS i Los Angeles 1932 ansåg sig förbundet inte ha råd att sända en enda kvinna.

Tolvhed konstaterar att när en tidigare självständig kvinnoorganisation går upp i en mansdominerad, så handlar det inte om ett samgående utan om ett inordnande. Männen dikterar kvinnornas villkor. Först 1955 fick kvinnorna tävla om svenska mästerskap på samma arena som männen. Och det dröjde till 1981 innan den första kvin­nan valdes in i Friidrottsförbundets styrelse.

Rosqvist-Wirth skapade sensation långt utanför rallyvärlden. Damerna utsågs genast av manliga sportjournalister till två kalaspinglor.

Tolvheds tredje fallstudie handlar om Ewy Rosqvist, Sveriges genom tiderna mest framgångsrika rallyförare. Hon blev Europamästare för damer 1959, 1960 och 1961. Den viktigaste segern vann hon 1962 i det tio dagar långa Argentinas Grand Prix. Hon och kartläsaren Ursula Wirth lyckades som enda kvinnliga ekipage bland 286 startande vinna. Det blev en sensation långt utanför rallyvärlden.

Rosqvist kom från en bilintresserad familj och körde själv som veterinärassistent runt mellan bondgårdarna i Skåne. Landskapets många grusvägar gav henne erfarenheter som ledde till kontrakt först med Volvo och från 1962 med Daimler-Benz och Mercedes.

Tolvhed tar fasta på hur teamet Rosqvist-Wirth behandlades av sin samtid. Båda var smala, blonda och blåögda och utsågs genast av manliga sportjournalister till två "kalaspinglor". Tolvhed har gått igenom många artiklar och finner ge­nomgående hur kvinnornas utseende noteras.

Men hon finner också många exempel på uppriktig beundran för de två damernas kvaliteter som rallyåkare. Trots ett slags både-och resonemang tycker sig Tolvhed se ett mönster. Kvinnors attraktionskraft på heterosexuella män är ett ständigt återkom­mande tema.

Damhandbollsspelare

I sin fjärde delstudie vänder Tolvhed blickarna mot den internationellt största lagidrotten för kvinnor – handbollen. Trots detta bildar även här männen normen. "Handbollslandslaget" är herrarnas landslag. Damerna ägnar sig åt "dam­handboll".

Handbollsförbundet bildade 1945 en damkommitté med tre kvinnor och tre män. Den fick visserligen egna pengar, men den hade ingen autonomi. Allt styr­des av förbundsstyrelsen och där var männen i majoritet. Under 1950-talet tog männen över även denna kommitté. Under några år bestod den av åtta män och en kvinna.

Efter kriget ökade anslagen till RF. Pengarna kom dels från ett årligt statsanslag som beslutades av riksdagen, dels från den ständigt expanderande tippningen. RF fördelade anslagen till sina medlemsförbund, som alltså 2016 är 71 stycken.

Dessutom avsattes medel för särskilda satsningar. En sådan var RF:s motionskommitté, som under 1940- och 50-talen gav damkommittén bidrag. Det var tur, för det fanns en motvilja hos Handbollsförbundets led­ning att an­vända de centrala anslagen från RF till damhandbollen. Dessa pengar ansågs vara ämnade för herrarna.

Kvinnorna höll ihop så gott det gick. Under en konferens 1988 för kvinnliga handbollsledare var det många som uttryckte stor uppskattning av att "träffa bara tjejer", "känna gemenskap" och "få diskutera problem med andra leda­re". Konferensen finansierades av pengar från RF. Handbollsförbundet satsade inga pengar på den.

Lika lön för lika arbete var inte heller något som föll handbollsherrarna på läppen. Kring 1990 fick kvinnorna i stort sett enbart hälften av vad männen fick. Svallvågorna från den moderna kvinnorörelsen, som från åren kring 1970 vällde ut över det svenska samhället, hade ännu 1990 inte nått Handbollsförbundet.

I slutkapitlet sätter Tolvhed in sina resultat i feministisk teori. En av hennes teser är att id­rott är ett utmärkt fält för att studera såväl femininitet, maskulinitet och genus. Kvinnokampen inom idrotten har handlat om kvinnans lika rättigheter och möjligheter. För att inta den ståndpunkten behöver man inte vara fe­minist. Tolv­hed reser därför frågan hur en feministisk idrott skulle kunna se ut? Hon refererar till den amerikanske idrottshistorikern Michael A Messner som efterlyser en frigörelse från den traditionella maskulina idrotten med "sitt våld, sin sexism, homofobi och militarism". Det är farligt, menar han, att betrakta mäns idrott som en standard att eftersträva.

Tolvhed verkar instämma i den ståndpunkten, men utvecklar den inte. Läsaren får själv fundera över hur en feministisk "idrott" kan se ut. Om man alls kan kalla en sådan för "idrott", ett i Sverige mycket mångtydigt begrepp. Låt oss därför fråga vad som hade hänt om SKCFK hade kämpat på för sin kvinnliga särorganisering? Hur skulle svensk idrott ha sett ut om vi hade haft ett Svenska Kvinnors Riksidrottsförbund vid sidan av det manliga som vi har i dag? Hade jäm­ställdheten kommit snabbare? Hade en kvinnlig idrott sett annorlunda ut än en manlig?

Ge­nom sitt angreppssätt med nedslag i flera olika idrotter ger Tolvhed en generell bild, som gör hennes bok extra viktig inom genusinriktad idrottshistoria. Hon har lagt sig själv i pole position inom denna genre.

Tolvhed har gjort ett kvalificerat vetenskapligt arbete. Trots det behöver man inte vara akademiker för att förstå boken. Med undantag för de sista kapitlen, som kräver viss insikt i feministisk teori, så är den lättläst.

Som rikssvensk ser jag hur boken skakar om svenska föreställningar. Utan närmare kännedom om den finländska debatten vågar jag ändå dra slutsatsen att boken borde vara nyttig läsning även för finländska män som vill bearbeta sina egna manliga makt­struk­turer. Och för kvinnor som bättre vill förstå sin situation i den snart 100-åriga republiken Finland.

Skribenten är fil.dr och fritidsvetare

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00