Idrott är svett och finess

Plockar fram två av Nationalencyklopedins skrymmande band från bokhyllan – old school, javisst – och bläddrar mig fram till orden ”idrott och ”sport”.

Nej, ingen distinkt skillnad på begreppen i dag. Men då man funderar på vad som är att betrakta som idrott – kivas om igen då årets idrottare ska utses – frestas jag raljera att man ju kan sporta med i stort sett vad som helst här i världen, till exempel det som kallas e-sport, utan att man på riktigt idrottar. 


Men då ser jag framför mig protester. De behöver inte vara ogrundade. Ta e-sportarnas elit som utöver annat fystränar allt hårdare både för att behålla skärpan under utdragna tävlingar – i stridens hetta kan hjärtat banka fler än 160 gånger i minuten – och för att förebygga grentypiska belastningsskador. Samtidigt fästs allt större vikt vid kost och livsföring överlag. Så ingen idé att förringa vare sig sportens växande popularitet – typ 165 miljoner utövare för tillfället – miljonbeloppen i svang eller de fysiska kraven. Inte för inte, säger många, är e-sport en presumtiv OS-gren.

Fast någon crossfit-intensitet talar vi ju inte om. Eller avancerad kroppskontroll som i säg simhopp. Det är där skon klämmer. Om man vill se idrott som kännbar fysisk aktivitet – idrott är också en folkhälsofråga – är finmotorik med momentana pulstoppar inte nog. Golf, nygammal OS-gren sedan Rio 2016, är mer än finmotorik men faller strängt taget på lika grund. Ändå är OS-kommittén på samma bog som Nationalencyklopedin: allt man sportar med kan vara idrott och med i galoppen om populariteten – 380 miljoner lär följa med e-sport – och sekinerna räcker till. 


Och varför inte? Att låta alla blommor blomma är – så länge värre skada inte åsamkas – pur livsvisdom. Men om vi vill lägga en specifik betydelse i begreppet idrott, eller sport om ses lika, kan man ju fråga hur långt vi ska gå i att kalla allt vi på lek eller allvar förnöjer oss med för det. Kunde vi inte tala om "spel", "aktivitet", eller "tävlingsform" när vi typ spelar schack, skjuter prick eller rattar en racer? Det gör inte aktiviteten sämre. Frågan är inte bara akademisk utan har relevans för hur idrottssamfundet ser på sig självt och samhället på sin roll som uppbackare. 


För mig står grenar som ställer tuffa men sunda krav på såväl fysisk form och mental styrka som teknisk och taktisk finess högst i kurs. Lägst står en del av kampsporterna. Med all respekt: i min värld är våld inte idrott. Att regelrätta slagsmål i syfte att skada – ja, det finns ju regler för hur man ska slåss i de olika disciplinerna (dessbättre får man ju ändå säga) – ses som ren idrott, och än idag synligt platsar i dess finrum, övergår mångas förstånd. Varför det är okej att ge varandra på käften är något för idrottspampar, medier och andra beslutsfattare att en gång för alla begrunda och belysa.

I den bästa av världar är idrott förstås inte heller fusk, huliganism och trakasserier. Inte ens överhövan blod, svett och tårar. Utan fair play, svett och finess. Kanske att ett "fair too" är påkallat som upprop i tiden och värt att lanseras på en idrottsgala?

Stefan Borenius är sportfantast sedan hedenhös

Stefan Borenius sportfantast

Anrikt företag med koll på klockan

Urmakar- och guldsmedsföretaget Oy Osk. Lindroos Ab har betjänat sina kunder allt sedan 1890. Speciellt känt är företaget i dag för sin försäljning av klockor från exklusiva och klassiska märken. 17.12.2018 - 09.24