Idrott är också skönhet

Bild: Saga Mannila

De ligger redan långt tillbaka. De mytomspunna tiderna med Veikko Kankkonen och Eero Mäntyranta – OS-hjältarna i backhoppning och längdskidåkning.

Gulden i Innsbruck 1964 ger dem en plats i historien men de var också sin tids stil-ikoner av bästa märke. "Viki" vann på det eftersom stilen – skidorna skulle löpa parallellt ihop och armarna längs med sidorna – på den tiden gav viktiga poäng. Eero för sin del vann kanske inte så mycket på sin stilfullhet i sig men hans oförlikneliga diagonalåkning var en fröjd för ögat.

I dag tycker gubben i mig att skidåkning mest är bara kamp och drägel – skridskostilen ger mig heller inga stora estetiska kickar – och backhoppning bara v-stil, längd och långtråkigt. Men så är det väl när man blir blaserad gubbe? Och, jo, jag spetsar till det lite.

Faktum kvarstår ändå. Idrott är utöver spänning och resultat också estetik. Den finns i alla idrottsformer. Även om skönheten sitter i betraktarens ögon.

Har alltid undrat hur mycket skönhetsupplevelsen beror av ens, ja, konstnärliga ådra – av något slags känslighet för form och rörelser. Har jag som njöt av en Litmanen i högform – hans känsliga bollberöringar och läckra framspelningar – en större ådra än hen som kunde hänföras av ett rivjärn som Gennaro Gattuso, nu färsk chefstränare för AC Milan? Är min behållning av att se alpin skidåkning också på grund av alpernas bländande vita former ett utslag av samma ådra? Eller mervärdet jag upplever av bandy gentemot ishockey för att det är en frisk utesport och för att passningarna och åkningarna drar över en större spelyta, skapar fler mönster och kittlar sinnena mer?

Handlar säkert om estetik, men också prioriteringar. För den gode Gattuso och hans fans är det viktigare att vinna boll än att smeka den. Att vinna hör liksom till bilden i sport. Men jag vill hävda att det är roligare då man gör det med stil eller finess och då omständigheterna tilltalar en.

För en tid sedan lurade min fru mig på balett utan att min förmenta konstnärliga ådra väldeliga berördes. Däremot baxnade jag över de rent fysiska prestationerna som ju måste stå sig väl i jämförelse med vilka kraftprov som helst inom idrotten. Och småskämdes över att jag tyckte det varit skoj om dansarna, via något poängsystem, haft mer på spel än "bara" publikens gunst. I exempelvis konståkning tävlar man ju benhårt om poäng men ofta nog till priset av spändare och sämre insatser än i slutuppvisningen. Så gott ändå att allt inte görs med måttstockar för ögonen.

Idrottens skönhet står att finna också på ett sublimare plan. Baron de Coubertin ville när OS låg i sin linda bana väg för att sport inte ska handla bara om att vinna utan också om att kämpa väl och visa sportmannaskap.

Som Nikki Hamblin under försöksheatet på 5000 meter i Rio-OS 2016, då hon struntade i sitt eget lopp för att hjälpa den skadade medlöperskan Abbey D´Agostino. När IOK hedrade henne med den bara 17 gånger tidigare utdelade Pierre de Coubertin-medaljen utmålade hon händelsen på löpbanan som ett av de finaste ögonblicken i sitt liv.

Idrotten vinner på att vara vacker.

Stefan Borenius är sportfantast sedan hedenhös

Stefan Borenius sportfantast

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning