Idén om orörd natur och klimatkrisen

Tecknaren Henry Wellges vision av Yellowstone National Park från 1904. Nationalparken var en viktig sten i det amerikanska nationsbygget, och avsikten vara att bevara en orörd vildmark. Blackfoot-stammen som länge vistats och rört sig i markerna drevs till reservat. "Endast för den vita mannen var naturen en 'vildmark'", skrev författaren Luther Standing Bear. Bild: Henry Wellge

I naturreservat och nationalparker har människan låst in naturen för att skydda den från oss själva. Men idén att det skulle finnas en orörd ursprunglig natur utanför människan är problematisk, skriver filosofen Antony Fredriksson.

Sommaren 2018 med rekordtemperaturer, torka, skogsbränder och massiv algblomning var en väckarklocka som tvingar oss att reflektera över vår livsföring och uppvärmningen av klimatet samt dess förödande följder.

Men någon nyhet är det inte. I det uppmärksammade reportaget Losing Earth: The Decade We Almost Stopped Climate Change beskriver journalisten Nathaniel Rich hur det redan år 1979 stod klart för vetenskapssamfundet, journalister och politiker att den ständigt stigande konsumtionen av kol, gas och olja, samt en lång rad av andra faktorer, leder till högre halter av koldioxid i atmosfären som i sin tur leder till varmare temperaturer.

Samtidigt har det redan länge varit klart vilka specifika åtgärder som vi måste ta för att stävja den här utvecklingen. Problemet är inte ett kunskapsproblem, vi förstår mekanismerna som lett oss in i krisen, och vi vet vilka förändringar som krävs för att ändra kurs. Några av de viktigaste åtgärderna innebär en övergång från kol och olja till energiformer med avsevärt mindre utsläpp av växthusgaser, en effektiv hushållning med jordbruksareal, en utökning av skogsareal och biodiversitet som binder koldioxid, en förändring av konsumtionsvanor och en starkare politisk styrning av konsumtion.

Människans "natur"?

Tonen i Richs text anger dock att det redan är för sent. Han anser att människan som art enbart har sig själv att skylla, att vi förstod omständigheterna, men valde att inte ändra kurs, och att den här oviljan att agera nu kommer att leda till mänsklighetens och eventuellt hela biosfärens undergång.

I sin kritik av Rich påpekar journalisten Naomi Klein (Capitalism Killed Our Climate Momentum, Not "Human Nature") hur Richs historieskrivning är gjord med för stora penseldrag. I Kleins beskrivning har miljöpolitiken sedan 80-talet varit aktivt förbisedd och motarbetad av den rådande nyliberala världsordningen som bygger på en idé om ständig tillväxt, som i sin tur kräver en ständigt ökad tillgång till energi och resurser. Kleins argument är att ifall vi kan få syn på det ideologiska mönster som skapar vår ohållbara livsföring, så är det fullständigt möjligt och totalt nödvändigt att instifta en alternativ ekonomisk ordning och livsföring med en hållbarare miljöpolitik som grund.

Så har paradigmskiften också skett genom historien: en ideologisk struktur åsidosätts av en annan. I det här ljuset är Richs tanke om den mänskliga naturen en cynisk referensram för klimatdiskussionen. För att parafrasera filosofen Slavoj Žižek: varför har vi lättare att föreställa oss en kollaps av hela vår levnadsmiljö, än att föreställa oss ett alternativ till den rådande rovdriften som vårt nuvarande levnadssätt och ekonomiska system bygger på?"

"Orörd natur"

Hur kom vi hit? I vilket skede började vi använda naturen som en resurs, utan att ta hänsyn till att resursen är ändlig, och varför blev det så här? Det finns många svar på den här frågan, men ett spår som är centralt är uppkomsten av föreställningen om orörd natur som präglar moderniteten.

Att tänka på naturen som en entitet som i ideala fall står där för sig själv, isolerad från mänsklig inverkan och närvaro, tycks innebära att människan egentligen befinner sig utanför eller bortom naturen. På det här sättet blir vår inverkan på naturen alltid ett intrång eller ett övergrepp, någonting destruktivt.

Det vill säga: Varför har vi så svårt att tänka oss att vårt förhållande till naturen skulle bygga på någonting annat än dominans och exploatering?

Mill och naturen

Liberalismens fader John Stuart Mill definierade begreppet "natur" enligt följande: "Härmed förefaller det att vi måste erkänna minst två principiella betydelser av begreppet natur. I en mening syftar det på alla krafter som verkar, i antingen den inre eller den yttre världen, och allting som sker med hjälp av dessa krafter. I en annan mening avser det, inte allting, utan enbart det som sker utan aktörskap, eller oavsett frivillig och avsiktlig mänsklig inverkan."

I den senare meningen av Mills definition av begreppet är det naturliga alla de företeelser som sker utan vår avsiktliga, viljemässiga inverkan: de skeenden som sker i naturen oberoende av människan. På det här sättet underbyggs en föreställning om det naturliga, som det som står utanför människan.

Det finns ett visst fog för den här tanken, i och med att naturens processer inte är skapta av oss. Då vi i dag lever i en tid som allt mer präglas av att våra handlingar satt sina spår inte bara i vissa bebodda delar av jorden, utan i själva processerna som styr väder, temperatur och havsströmmar, är situationen präglad uttryckligen av att de naturliga processerna fortfarande är utanför vår direkta kontroll. De lyder inte vår vilja och våra nycker på något direkt kontrollerbart sätt.

De här processerna som vi nu inverkat på formar oss och hur vårt liv kommer att se ut i framtiden. Vår planet har haft väldigt gynnsamma förhållanden för mänskligt liv sedan istiden för cirka 11 000 år sedan övergick i en lång varm period med stabila väderförhållanden. Det som vår inverkan på klimatet har fått till stånd i och med en eskalerande industrialisering från slutet av 1700-talet, är att hela vår biosfär blivit mindre stabil och förutsägbar med radikalare skiftningar i väder, havsströmmar och temperaturer. På den här punkten stämmer Mills idé om naturen som oberoende av vår vilja.

Ett annat spår som präglar Mills idé om naturen som det som står utanför det mänskliga, är att den också implicerar att vi människor står utanför (eller ovanför) naturen.

Men det här stämmer inte, det finns inget utanför.

I en liten, men ökande grad inverkar människans aktörskap på hela vår miljö, men den större bilden är att naturen, hur den än ter sig, totalt definierar våra levnadsvillkor. Idén om vårt utanförskap är i den meningen ett självbedrägeri, en lögn som vi berättar för oss själva för att ge sken av en dominans och kontroll, som vi i slutändan inte besitter. Att vi inverkar på naturen betyder inte att vi har makt över den, och att naturens processer fungerar oavsett vår inblandning betyder inte att vi står utanför naturen.

"Vildmarken"

I essän The Trouble with Wilderness: or, Getting Back to the Wrong Nature beskriver miljöhistorikern William Cronon den utveckling som lett till vår samtida uppfattning om den orörda naturen.

År 1872 grundas den första nationalparken Yellowstone i Amerika. Historien om hur Yellowstone och andra nationalparker kom till, kan enligt Cronon, läsas som en berättelse om vårt förhållningssätt till naturen. Det fanns starka ideologiska anspråk bakom grundandet av parken. Den amerikanske filosofen David Henry Thoreau var en av dem som formade amerikanernas ideologiska nationsbygge som starkt vilade på idén om vildmarken: "I det vilda är världen preserverad" skriver Thoreau bland annat.

Kontexten som egentligen ges tydligt i själva citatet är att vildmarken representerar en värld som håller på att gå förlorad, på grund av industrialiseringen och civilisationen som bredde ut sig kraftigt under hela 1800-talet. I den här dialektiken blir den orörda naturen en motpol till den vardagliga civiliserade världen. Det vill säga föreställningen om "vildmarken" är just genom denna motpol en produkt av civilisationen. Och trots att Thoreaus förespråkande av bevarande är en fundamentalt viktig insikt som lägger grunden för miljörörelsen, så är det centralt att förstå hur ordet "vild" också bär på en tvetydighet som liknar tvetydigheten i Mills definition av begreppet natur.

Orörda av vem?

Man tänkte sig att de här platserna som fortfarande var orörda exemplifierade hur naturen tedde sig i dess urtillstånd, innan människan med hennes intressen och behov domesticerat den. Cronon påpekar att det här inte riktigt stämde gällande till exempel området där Yellowstone instiftades. Bland annat Blackfoot-stammen hade länge vistats i markerna och naturparksplanerna inföll vid slutskedet av de så kallade indiankrigen. Man drev bort stammen från vildmark till reservat.

För urinvånarna var naturen varken vild eller orörd, den var inte en plats för rekreation eller ett uppehåll från vardagen, utan en förutsättning för deras livsvärld och ett hem. Författaren Luther Standing Bear skriver: "Vi tänkte inte på de öppna slätterna, de vackra böljande kullarna och de slingrande bäckarna med deras snåriga växtlighet, som 'vilda'. Endast för den vita mannen var naturen en 'vildmark' och [...] markerna hemsökta av 'vilda' djur och 'ociviliserat' folk. [...] Det fanns ingen vildmark eftersom naturen inte var farlig, utan välkomnande; inte avvisande, utan vänlig."

Medan de som faktiskt hade en direkt kontakt med Yellowstone som omgivning fördrevs, befolkades området av turister från städerna som för en stund sökte en återgång till den ursprungliga jägar- och samlarlivsstilen som en kort semester från civilisationen. På det här sättet blev den "orörda" naturen ett reservat som aktivt måste upprätthållas så att inte de sista spillrorna av naturen skulle uppgå i vårt kultiverade landskap.

Det viktigt att förstå att tanken om att bevara givetvis är någonting nödvändigt. Genom att allokera areal för naturreservat, skyddar vi just den miljön från gruvdrift, skogsbruk, jordbruk, utbyggning av infrastruktur och andra intressen som i övrigt definierar vårt förhållande till miljön. Men det är också viktigt att inse att det här förfarandet samtidigt belyser hur dåliga vi egentligen är på att förvalta vår natur i kontrast till de ursprungsbefolkningar som betraktade "vildmarken" som ett hem.

Som miljöfilosofen Thomas H. Birch uttrycker det åskådliggör naturreservaten hur vildmarken blivit inlåst, för att låsa ut de intressenter som vanligen exemplifierar vår kulturs domesticerande förhållande till miljön. Vi preserverar naturen, för att skydda den från oss själva.

Det kultiverade Amazonas

Ett liknande exempel som ganska nyligen uppdagats är regnskogen i Amazonas som länge har betraktats som en vild och orörd – närmast magisk – plats där naturen fått utvecklas på sina egna villkor och skapar en mångfald av jungfrulig växtlighet.

I en studie som publicerades i tidskriften Nature i juli 2018 visar en forskningsgrupp från Exeter, bestående av paleo-ekologer och botaniker, att stora delar av Amazonas de facto varit en slags vild trädgårdsodling för ursprungsstammarna i området. Man har bland annat funnit bevis på att regnskogens jordmån i stor utsträckning innehåller rester av småskalig majs- och batatodling som sträcker sig 4 500 år tillbaka i tiden. Den svarta jorden (terra preta) som förekommer i närheten av Amazon-flodens bankar, är ett resultat av mångtusenårig kultivering av jord för odling.

Det som döljer sig i Amazonas regnskog är alltså inte en magisk orörd natur som existerat på sina egna villkor, utan något kanske ännu viktigare med tanke på vår framtid. Den svarta jorden är spår av en kultur som kunde bruka jorden på ett harmoniskt sätt. Terra preta, ett av de få spår som den här kulturen lämnat efter sig, vittnar om en kultivering där jorden och skogen inte utarmats: den svarta jorden är extremt bördig, den genererar sig själv, det vill säga under hundratals år har den svarta jorden ökat i omfattning, och den binder koldioxid (genom att lagra det i träkol) på ett väldigt effektivt sätt.

Amazonas är alltså inte så vild som vi under århundraden föreställt oss. Och den mänskliga kulturens närvaro där har under årtusenden inte inneburit en exploatering, utan ett förvånansvärt harmoniskt samarbete med naturen, i vilket ursprungsbefolkningen genom medvetet arbete förändrat jordmånen så den kan producera mänsklig föda, utan att utarma jorden eller förstöra regnskogen. I det här förhållandet har människan fungerat som naturens förvaltare och naturen har inte betraktats som en motpol utan som en förlängning av vår egen natur.

Cronin skriver: "att kalla en plats för hem betyder med nödvändighet att vi kommer att använda den natur som vi finner där". Den stora och avgörande frågan kommer att vara hur vi använder vår miljö, eftersom naturen i slutändan är av samma skrot och korn som vi själva. Den viktiga skiljelinjen är vad vi har i baktankarna då vi talar om orörd natur.

Är vildmarken menad att stå som ett exempel som vi kan peka på för att bevisa att vi minsann inte koloniserat hela vår miljö med vår rovdrift? Eller är allokering av mark någonting som vi gör i syfte att ändra vår kurs och instifta en ny ordning i vilken naturen inte anses stå utanför vår mänskliga livsvärld? Ifall vi är ärliga med oss själva så finns här inget utanför.

Antony Fredriksson

SERIE

Filosofer om klimatkrisen

Det finns inga naturlagar som hindrar mänskligheten att ta itu med klimatkrisen. Vi har all teknik som en omställning till ett klimatvänligt samhälle kräver. Och beräkningarna visar att omställningen på sikt är ekonomiskt lönsam.

Ändå sker alltför lite, alltför långsamt. Mycket talar för att de avgörande låsningarna är inbäddade i vår kultur, i vårt sätt att tänka och förstå oss själva i världen.

HBL Kultur vill med denna essäserie utforska dessa låsningar och ger därför ordet till filosoferna.

Tidigare i serien: Mio Lindman (21.10).

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46