Idén om kritiken upphör inte att fascinera

Bild: Mostphotos/ Marcel Mooij

Kritikens uppdrag handlar om att möta människor där de är, men också om att lyfta dem dit de vill bli lyfta. Och kanske finns det en mer fruktbar ungdomsfixering, som strävar efter att inkludera ungdomen, skriver litteraturvetaren Fredrik Hertzberg.

I sex års tid har jag hållit en årlig kurs i litteraturkritikens historia vid Helsingfors universitet, inom magisterprogrammet för Kultur och kommunikation. Antalet deltagare brukar vara kring tio. När jag frågar dem hur många som läser litteraturkritik i tidningen, är det vanligen en eller två som markerar. Ändå har de alltså kommit för att fördjupa sig i litteraturkritikens historia.

Det här tänker jag på när jag tar del av Mikael Kosks inlägg (HBL 31.5) under rubriken "Kritiken behöver förnya sig för att överleva". Tatjana Brandt spinner vidare på samma tema (HBL 4.6). Båda är överens om att något bör göras för att "öppna upp för en yngre publik", som Kosk uttrycker saken.

Den övergripande frågan är förstås, som Kosk också antyder, hur många av dagens unga som alls läser tidningen. Jag bad min yngre dotter, snart 17, fråga sina kompisar om de läser tidningen – "bara om de själva är med", löd svaret. Bland studenterna är det inte stort annorlunda. De är intresserade om de själva har beröring med journalistiken.

Vad är det då som lockar studenterna till kursen i litteraturkritik? Med risk att låta metafysisk vill jag påstå att idén om "litteraturkritik" är relativt oberoende av dagskritiken. Den lever och mår väl när det gäller de litterära priserna, till exempel. Idén om litterärt värde, att litteratur kan värderas, dryftas, diskuteras, upphör inte att fascinera.

* * *

Däremot är hela det litterära livet, från författare till förlag, vanliga läsare, kulturjournalister, bibliotekarier, medlemmar av prisjuryn, av mässor och andra evenemang, beroende av dagskritiken. För en litteraturforskare, som undersöker ett författarskap, är recensionen ovärderlig bland annat för att förstå hur en författare tagits emot i sin samtid.

Frågan om hur och huruvida litteraturkritiken bör förnyas måste ställas i förhållande till hela den litterära offentligheten. Det kan inte bara vara fråga om en inre förnyelse. Den trend som präglat recensionen som genre sedan sent nittiotal – som kritikforskaren Tomas Forser kallar för "autokritografi", att kritikern skriver om sig själv mer än om boken – har inte tjänat författaren, men knappast heller läsaren.

Frågan är om inte denna genreförnyelse är en del av en större trend där litteraturkritiken undergrävs, såsom håller på att ske i Sverige. För några dagar sedan meddelades att programmet Gomorron Sverige i SVT slopar sin litteratur- och filmkritik från och med hösten, "den sista utposten i SVT för en samlad kritisk blick på boksäsongen", som Expressens kulturchef Karin Olsson uttrycker saken.

"Föryngring är inte sällan samma som fördumning", kommenterar Margit Richert, litteraturkritiker i SvD. Hon fortsätter: "Public service påminner inte så lite om släktkalasets värsta morbror, som efter fem glas amarone minsann ska visa hur nere han är med kidsen – en kampanj som alltid slutar med att tonåringarna, inte helt utan fog, misstänker att han är en rätt slemmig fan."

* * *

Tänk om ungdomsfixeringen är ett stort misstag. Uppdraget, vare sig det gäller public service, undervisning eller kritik, handlar förstås om att möta människor där de är, men också om att lyfta dem dit de vill bli lyfta. Det gemensamma för studenterna som vill fördjupa sig i litteraturkritikens historia är att de vill bli bildade.

Men kanske finns det en mer fruktbar ungdomsfixering, som strävar efter att inkludera ungdomen. Den norska ungdomsserien Skam utgör ett lyckat exempel, genom att bygga på ingående intervjuer med riktiga ungdomar. Den är lyckad också genom att den inkluderar de vuxna, utan att de alls "själva är med".

Samma metod kunde tillämpas också på kultursidan: inkludera de unga, utan att de själva är med. I Skam talar de unga sitt eget språk, ett slags jargong, vars regler tittaren småningom lär sig. Det är just det som är fascinerande: här kompromissar man inte, i stället är det tittaren som får anstränga sig.

Min mormor brukade säga att varje gång hon läste en av mina recensioner var hon tvungen att slå upp ett ord. När jag sitter med dagens blad (HBL 6.7) och läser Jenny Jarlsdotter Wikströms stort uppslagna recension av en "smal" diktbok, Lina Hagelbäcks och Ulrika Nielsens Ömhetsmarker, stöter jag på ett sådant: "multimodal". Redan rubriken är gäckande: "Väninneskapets oländiga topografi".

Det är kultursidans integritet som inger respekt, att den utgör en kontrast. "Du ska inte vara på Instagram", säger min yngre dotter, och jag lyder, mer eller mindre. Genom barnens uppväxt har jag lyssnat till klassisk musik, men aldrig tvingat dem att själv fatta tycke. Den har dock varit en ständig närvaro, någonstans. Glatt berättade den yngre hur hon som den enda i klassen igenkänt alla klassiska stycken som spelades under en musiklektion.

* * *

Lika ofta har vi dryftat dagens hits på radio. Unga har ett förvånansvärt välutvecklat omdöme för vad som är bra och dåligt i sådana sammanhang, och det är lätt att nå konsensus. Det är alltså inte kritiken i sig som är i kris. Alla är vi kritiker, för att låna titeln på Thomas Anderbergs bok. Det vill säga det finns ett fundament att bygga på.

Karin Olsson tror att läsning kommer att gå samma öde till mötes som kalligrafin, något som bara "ett fåtal, särskilt skickliga och specialintresserade kommer att ägna sig åt". Hon oroar sig över att "ljudboken gör dundersuccé". Det verkar dock motstridigt, som om det akustiska vore sämre på något sätt än det visuella.

Det är inte dyslexin som ökar, det är verktygen och deras användning som förändrats. Det gäller mindre att nostalgiskt blicka tillbaka på språkets tidigare former, utan att vara lyhörd för de nya former i vilka kulturen nedärvs. "Vår vördnad är ej för farfars stol, – för hans ångest och livsmod!" skrev Gunnar Björling.

Enligt Tatjana Brandt är skriftspråket under attack, och kritiken väcker aggressioner genom att vara en bastion för skriftspråket. Ändå skriver vi mer än någonsin förr, och en stor del av interaktionen på sociala medier består av text. Det gäller för oss som älskar skriftspråk att visa på bryggorna. Har inte nätet skapat nya möjligheter för den korta texten, för aforismen, dikten?

* * *

Återstår frågan om den långa texten. Också här kan man peka på en positiv trend: de mest lästa och delade dagstidningstexterna på nätet tenderar att vara långa, komplexa, resonerande debattartiklar och essäer. Det är inte otänkbart att en del av den seriösa litteraturkritiken i framtiden kommer att skötas inom ramen för sådana längre texter.

Essägenren skapar möjligheter som recensionen inte nödvändigtvis har. När det gäller mitt specialområde, poesin, frågar jag mig ibland om recensionen är den lämpligaste formen att torgföra en smal diktsamling. I stället för att ha en resonerande text som öppnar upp bokens estetik, eller förankrar den i författarens liv och gärning, eller dryftar den med andra. Varför inte införa en artikelserie, öppen för alla hugade, som honoreras lite högre än recensionen?

Det som oroar mig handlar mer om alla dessa eftergifter, kompromisser, fördumningar, föryngringar. Opportunism, new management, förstörandet av fungerande strukturer som byggts upp under lång tid. Man är alltför orolig och angelägen om att vara mitt i tiden, och så slår det fel. Om inte vi lugnar ner oss, hur kan vi då förvänta oss att ungdomen blir tålmodig och självreflekterande?

Fredrik Hertzberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00