Icke-allierade är vi inte

Det tog hus i helsike när riksdagsledamöter insåg att vi står värd för några militära övningar där USA deltar med flyg och transportfordon – de senare veterligen landsstigande i Hangö.

Senast främmande trupper marscherade in via Hangö – 1918 – bar de tyska uniformer och tvingade delar av våra röda att höja den vita flaggan.

Efter några dagar av falsettläge i republiken tvingades president Sauli Niinistö återställa ordningen. De militära övningarna betyder inte en förändrad finländsk linje. Manövrarna tillsammans med de amerikanska enheterna ska enbart höja den finländska stridsförmågan.

Yrvakenheten är förståelig. Det är bara en handfull riksdagsledamöter som kan tolka alla de bokstavs- och sifferserier som i snabbt förbiflimrande protokoll står för militära övningar med internationell koppling.

Som så ofta diskuterade vi därför det processuella: Vem hade ansvaret för att alla inte var informerade?

I verkligheten – där militära övningar sker – har Finland gjort allt som står i en icke-medlems makt för att lägga sig så nära Nato det är möjligt.

Partnerskapet inleddes 1994 som en start på en resa där det mesta som tangerar det försvarsmässiga sker med minst ena ögat på Nato.

Det hör till det militäras natur att det sker tyst. Det förklarar varför gemene finländare inte har en bild av hur intimt och frekvent vi agerar tillsammans med Nato.

När vi närmade oss Nato på 1990-talet gjorde vi det parallellt med Jeltsins Ryssland.

Vi genomlevde de skimrande tider då vi såg Ryssland gå mot en modernisering och demokratisering.

2005 yttrade Vladimir Putin sedan de berömda orden "Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof".

Två år senare noterade han i München att Berlinmuren förvisso var riven men en virtuell sådan hade rest vid Rysslands västgräns.

Ytterligare ett år och Putin utnyttjade skickligt Georgiens av väst uppmuntrade sturskhet. Den 8 augusti 2008 – den så kallade 080808-krisen – sände en direkt signal till väst och Ukraina.

Vi läste den slarvigt för vi såg ännu ingen linje.

Rysslands (liksom Sovjetunionens) syn på Finland gäller sällan primärt oss, man ser förbi oss mot Europa och Nato. I kalkylen i Kreml ingår en växande finländsk Nato-intimitet som en minuspost som vägs upp av större mål.

Krim och Ukraina är färskare punkter på den linje Putin har dragit under drygt tio år.

Minskar eller ökar vårt accelererande Natosamarbete spänningarna i Östersjöområdet?

Säg mig hur du besvarar den frågan och jag säger dig vad du har för åsikt om ett finländskt Natomedlemskap.

Finland har de facto valt sin väg.

Och det har intensifierats efter att Ryssland tog Krim.

Det betyder att vi per den försiktiges skala ökar spänningen i vårt närområde.

Vi har visserligen inte tolkat den så kallade solidaritetsklausulen (EU) från 2008 så deklarerande som Sverige, som med försvarsministerns ord säger sig stödja sina grannar i EU och Nato (läs Baltikum) vid ett väpnat angrepp.

Finland har anammat klausulen mer generellt – utan explicit koppling till Baltikum.

Den 14 september 2014 upptog Nato på sitt toppmöte i Wales Finland och Sverige som värdländer.

Detta så kallade protokoll (ett slags samförståndspapper) reglerar vilka konkreta och praktiska åtgärder Finland kan vidta ifall vi upplever ett hot mot vår osäkerhet.

Det handlar alltså om hur man tar emot och ger hjälp.

Men, betonar man gärna på Försvarsministeriet, det handlar om kan, inte ska. Vi väljer.

På samma möte lyfte Nato in fem länder i vad man kallar kompanjonskap av vidgade möjligheter.

De fem länderna är Finland, Sverige, Georgien, Jordanien och Australien.

De fyra första präglas med illa dold tydlighet av att de är grannländer till områden där Ryssland antingen har handlat eller befaras agera aggressivt.

Nato har inte lottat ut de fem. Man agerar utifrån en förändrad rysk politik.

Värdlandsprotokollet betyder konkret att Finland under större smidighet kan bjuda in Nato på vårt område.

Beslutet att skriva under protokollet togs av president Niinistö och statsminister Alexander Stubb, finansminister Antti Rinne, utrikesminister Erkki Tuomioja, Europaminister Lenita Toivakka, biståndsminister Pekka Haavisto, inrikesminister Päivi Räsänen och försvarsminister Carl Haglund. (Det skedde i presidenten och regeringens säkerhets- och utrikespolitiska utskott.)

Bakom inbjudan till amerikanerna i vår står de facto – via regeringen – statsminister Juha Sipilä, utrikesminister Timo Soini och finansminister Alexander Stubb.

Namnen visar hur bred parlamentarisk uppslutning Finland har för sin orientering.

Veterligen är inte vårens övningar direkt kopplade till värdlandsprotokollet.

Men varför skulle Finland ha tecknat under protokollet om man inte vill signalera att det effektiverar samarbetet?

Vi har orienterat oss långt bort från den försiktighet vi traditionellt har tytt oss till i allt som tangerar Ryssland.

Men vi har följt en annan central tradition: att maximera västtillhörigheten genom att försäkra Ryssland vår pålitlighet som granne.

Balansgången är uppenbar: Natosamarbetet ökar vår försvarsförmåga samtidigt som det – ja, ökar det spänningen?

Svaret kan ta denna väg:

Rysslands (liksom Sovjetunionens) syn på Finland gäller sällan primärt oss, man ser förbi oss mot Europa och Nato.

I kalkylen i Kreml ingår en växande finländsk Natointimitet som en minuspost som vägs upp av större mål.

Det var ingen slump när alliansfriheten som ord ersattes av meningen att vi inte tillhör en militär allians.

Det är lika följdriktigt att vår Natoorientering har intensifierats så till den grad att en korrektare term är att Finland är allierat.

Den ökade spänningen har självfallet ingått i Putins kalkyl – trots obligatoriska varningar som antyder en motsats.

I Åbolands skärgård fanns förr en färjtyp som kallades vajerlös vajerfärja.

Det är ingen större verbal akrobatik än att vi inte tillhör en militär allians fast vi är mer allierade än någonsin.

Skribenten är tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser.

Torbjörn Kevin

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning