Ibland blir det inte tid för fjärde advent

Bild: Wilfred hildonen

Trenderna komma, trenderna försvinna. Ibland skyndar vi vidare med nya hashtags, slagord och debatt, utan att alla ens har hunnit samla det goda livets fyra adventsljus, skriver Jan-Erik Andelin i sin julkrönika.

Prästen Erik hör till dem som inte längre den här julen kommer att finnas hos sina nära och kära. Han gick bort året innan han skulle ha fyllt 90. Prästen Erik förmådde aldrig pensionera sig helt och hållet, utan skulle förmodligen också den här julen ha erbjudit sig att ta sig an något av de mindre kapellen och predikstolarna.

Jag gillade Erik allra mest som talare. Han steg inte upp för att rastlöst vanka av och an framför sin publik, gestikulera, showa eller flirta med publiken. Han steg upp för att hålla ett tal. Han trodde på sina ord.

Med åren ska prästen Erik enligt sina närmaste ha börjat glömma ett och annat, men i predikstolen stod hans talekonst stadigt på sin räls som förut. Bäst före-datumen hade kanske ibland gått ut på en del språkbilder ur vardagen, och alla gillade inte heller hans lite gammaldags hjärtligt auktoritära sound på samma sätt som jag gjorde.

Det bästa tal jag tyckte prästen Erik höll var en predikan en fjärde söndag i advent. Det är en söndag för rätt så hardcore-kyrkfolk. Många planerar att gå i kyrkan på julen, men få dessutom någon dag före jul. Själv var jag förmodligen där för att som hobbypianist vikariera den ordinarie kantorn Irina.

Ibland faller fjärde söndag i advent bort helt och hållet; det är om julafton är en söndag. Med det faller också en av julfigurerna i kyrkans årliga berättande ur predikstolen. Fjärde advent är nämligen enda slot för jungfrus Marias pojkvän Josef att få några minuter.

Julsceneriets Josef har i hundratals mer eller mindre sexuellt färgade vitsar, grabbiga miljöer och så kallade omklädningsrum fått stå som tönten, han som inte fattade vad klockan var slagen när hans flickvän hade blivit gravid med någon annan. Utan där segar han bara på genom verkligheten, kyrkohistorien och folkskolornas julfester, fåraktig med sin herdestav.

Det var inga nya, stora linjer och ingen genial retorik i prästen Eriks predikan om Josef den gången. Men han talade om en annan manlighet, om att vara man, lojal och pålitlig också dagar när man inte fattar alla skeenden och inte alla övergripande intriger, när man inte har en roll, utan bara ett vagt och otydligt formulerat ansvar.

För en trött mans- och pappasjäl kändes det bra att höra det den gången, den mörkaste och segaste veckan på hela året.

Världsreligionerna är en nervprövande parad av gudar, buddhor, profeter, krigare, överstepräster och frälsare som nästan alltid är män. Där utgör den kristna Betlehemberättelsen ett undantag.

Det har kanske gjort att Stilla natt och Nu tändas tusen juleljus intill 2018 har överlevt som den religiösa komponenten i julens stora bålskål – bland all amerikansk Disney, halmiga och mattröda fornnordiska tomtar, modern relaxkult och matdygder på rättfärdiga, lokala ingredienser.

Även om det är fråga om en ökendammig, tusenårigt patriarkal berättelsetradition viks några kapitel upp som en renodlad berättelse om kvinnor – Maria och hennes mindre kända svägerska Elisabet, som efteråt kunde ha demonstrerat på torgen som mammor, vars profetsöner hade blivit mördade. Vilket de blev.

Inte ens särskilt många teologer, som annars gärna hittar nya aspekter i feminism och gendermedvetenhet, tolkar in så mycket i ett berättelsefönster där kvinnan och barnet är i centrum medan mytens man, Josef, alldeles markerat är kuliss tillsammans med jordbruksredskap, åsnor och fä.

I en mera rätlinjigt patriarkal berättelse hade Josef ju varit den som hade fått besök av änglar och helig ande och fått sin säd mytologiskt gudomliggjord, gyllene och riklig, samt hyllad av Österns vise män. Men så var det inte.

Efter Betlehem tar den stora karlaberättelsen fart igen. Jesus får sitt lilla mansorgan rituellt snittat och växer som den begåvade pojken upp till att bli en folktalare som drar runt i Palestina land med tolv grabbar.

Efter julkonserterna, och trots skrivningarna i O helga natt, köper många moderna människor sedan inte den vidare berättelsen, att barnet blir en manlig frälsare till förmån för en manlig gud som vill försonas med allt ont vi gör och kommer att göra.

Många lärde känna prästen Erik som en vardagspatriark, en präst som kom ur mycket knappa förhållanden i en finlandssvensk småstad, men fick sin status genom ett tidigt stipendium till USA och genom en svart pastorskaftan han gärna bar. En del var smått rädda för honom, och många, också bland hans närmaste och vänner, hade respekt.

Men han blev också till sist en stillsam närståendevårdare till sin hustru som var den av de två som först blev svagare till hälsan. När prästen Erik överraskande gick bort i våras var han den starkare av dem. Plötsligt var han bara inte längre där, i sin ljusgrå vardagsjacka och keps.

Josef-människorna är många, och de är inte enbart män. Många män, kvinnor och människor får talet och predikan om sig själva inställda på grund av större begivenheter. Julens buller kör över det adventet, väntan på att ett bättre liv ska bli färdigt.

Trenderna komma, trenderna försvinna, om vi ska låna julpsalmen Härlig är jorden lite. Det är snabba opinionstrender. En del bullrar sig genom sitt nätverks jultjohej och är redan är i full färd med att planera för samhällssamtalets nyår med stjärnor, glitter och cava.

Andra hinner aldrig ens få hela serien av det goda livets samtliga adventsljus tända, fast de blev lovade det. Och fick kanske aldrig någon kampanj eller hashtag.

Men kanske i nästa år.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning