I vått och torrt, brorsan

Antti Holma som Jare Tiihonen alias Cheek.Bild: Sami Kuokkanen / Helsinki-filmi

I filmen om rapparen Cheek ligger fokus på relationen mellan tvillingbröderna Tiihonen, vars livsöden gått åt helt motsatta håll. Antti Holma i en dubbelroll är stjärnmaterial.

DRAMA

Min broders väktare

Regi och manus: JP Siili, Foto: Daniel Lindholm. I rollerna: Antti Holma, Saga Sarkola, Kai Lehtinen, Anna-Leena Härkönen.

Någonstans mot slutet av filmen om Cheek, Min broders väktare (Veljeni vartija), finns en scen där rapparen ifrågasätter det vettiga i att ställa upp på en intervju för rocktidningen Rumba. Ni hatar mig ändå, resonerar Cheek (Antti Holma), varpå redaktören menar att han på sin höjd är lite grann "skeptisk".

På samma sätt närmar sig undertecknad den färska spelfilmen. Kunde ärligt sagt inte bry mig mindre om Cheeks alias Jare Tiihonens musikaliska giv. Plus att idolporträtten har en tendens att göra det onödigt lätt för sig, inte sant.

Men nu är ju Min broders väktare, skriven och regisserad av JP Siili (Hymypoika, Ganes), inte vilket som helst idolporträtt. Skrapar man på ytan kan man skönja en historia som ingalunda saknar dramatiska ambitioner, modell familjen är värst.

Är det inte tvillingbrorsan Jere (Holma i en läcker dubbelroll) som ställer till det, så är det Tiihonen senior (Kai Lehtinen) som föregår med dåligt exempel. I hans värld är det slå först och fråga sedan som gäller. Och slåss gör de, ofta och väl, Lahtissönerna Jare och Jere. Inte att förglömma: de personliga demonerna som ansätter en plågad själ.

Groupies på kö

Filmen börjar på toppen med en Cheek som förbereder sig för en spelning på Blockfest i Tammerfors. Här är det sus och dus, brallisar och lyxjakter, rubbet.

Men det är inte nödvändigtvis hela sanningen. De facto ligger fokus här på den struliga relationen till tvillingbrodern Jere, en syskonsjäl under de tidiga åren. Killarna är som ler och långhalm och muckar man gräl med den ene kan man räkna med att få på truten av den andre.

Så där fortsätter det fram till ungdomsåren när bröderna Tiihonens vägar skiljs åt. Där Jare väljer att börja i gymnasiet blir Jere relegerad. Och där Jare alias Cheek med ett skivkontrakt i fickan sätter kurs på stadens ljus (läs: Helsingfors) åker Jere dit för grov misshandel.

Förstås finns också musiken med i bilden, men inte så att det skymmer utsikten, dramatiskt sett. I den mån man kan tala om ett musikerporträtt handlar det snarare om killen för vilken inga meriter är goda nog, för vilken det främsta spöket är rädslan för sin egen medelmåttighet.

Att den resan även inrymmer en personlighetsstörning med bipolära förtecken gör att det inte enbart vankas räkmackor. Än sen då att kön till hotellrummet är längre än Gene Simmons tungspets, inombords stormar det.

Banalt och högtravande

På det berättarmässiga planet har man valt att sparka ner den "fjärde väggen", vilket i klartext innebär att Antti Holmas Cheek med jämna mellanrum snackar rakt in i kameran.

Det fungerar så där. Scenen där Cheek efter ett vokalakrobatiskt nummer i skivstudion uppmanar tittaren att försöka upprepa bedriften – "saa tehdä perässä" – är bara för fräck. Däremellan stöter man sedan på monologer som känns både banala och högtravande.

Men även om dialogen inte alltid är klockren är den dramatiska kurvan ändå fungerande, till och med aptitretande. Tänker på den våldsfixerade, destruktiva "arvsynden" i filmens centrum, på de karriärmässiga dubierna som växer sig allt starkare.

Antti Holma i huvudrollen är ett kapitel för sig. Det finns stunder när han liksom fastnar i sin tolkning, när flytet inte riktigt finns där. Men en halv timme in i filmen har man nästan glömt att vi har med en – eller rättare sagt två – rollkaraktärer att göra.

Holma går på alla cylindrar, med eller utan de mörka solglasögonen. Stjärnmaterial!

Krister Uggeldahl