I vår lilla by i Frankrike har vi utegångsförbud klockan 18-6

"Böterna för att röra sig ute vid solnedgången är 135 euro första gången, 375 euro per gång för återfallsförbrytare."

Det börjar bli rutin. I Frankrike bär barnen munskydd hela dagen i skolan, alla teatrar, museer och köpcentrum är stängda. Skidliftarna står stilla denna vinter som är fylld av pudersnö. Sport och andra aktiviteter förflyttas först till nätet och dör slutligen en naturlig död. Inspirationen mattas av när man inte kan se och röra vid varandra. Ljuset i slutet av tunneln är vaccinet. I USA, i Storbritannien och i Norden framskrider vaccineringarna sakta, men säkert. Min svärmor som är närmare 90 vaccinerades redan i början av januari i Storbritannien och hennes syster i USA en vecka senare. Den 5 mars är det mina föräldrars tur i Helsingfors. Vaccinet är svaret.

Samtidigt står 130 länder helt utan vaccin. Av alla doser har 90 procent distribuerats i endast tio länder. På jobbet utarbetas kampanjer för att vaccinfördelningen ska var rättvis och nå alla, inklusive de papperslösa i de rika länderna och bönderna i Västafrika. "Ingen går säker om inte alla är säkra". Siffrorna från östra Europa, som såg fantastiska ut under den första vågen är nu en katastrof. Viruset ändrar form och sipprar in genom springorna. Siffrorna går upp, upp, upp i länder som verkade så gott som oberörda i april i fjol när Sydeuropa stängde sina gränser. FN:s generalsekreterare tar till Twitter och president Emmanuel Macron gör ett första försök under toppmötet i helgen och föreslår att 5 procent av alla doser ska sparas för de fattigare länderna.

I vår lilla by i Frankrike inleddes nya restriktioner med det nya året. Vi har utegångsförbud klockan 18-6. Böterna för att röra sig ute vid solnedgången är 135 euro första gången, 375 euro per gång för återfallsförbrytare. Som den berömda grodan som inte märkte hur vattnet blev varmare omkring honom accepterar vi de nya restriktionerna. Skolan höjer beredskapsgraden: klätterväggen och gymnastiksalen anses för svåra att desinficera. Barnen springer tio kilometer ute i regnet på skolgården i stället och kommer hem ångande av svett. I matsalen sitter de diagonalt på bestämda platser med 1,5 meters mellanrum och äter med de desinficerade bestick de fått av köksorna försedda med plasthandskar.

Under de två första månaderna sänds ingen elev hem förrän fler än tre elever i samma klass har testat positivt för covid-19. Föräldrar som vanligtvis klagar på färgen på blommorna i rondellen bara rycker på axlarna. "Åtminstone lämnar barnen hemmet". Siffrorna vägrar ändå att sjunka, mellan 20 000 och 25 000 människor smittas varje dag. Dödssiffrorna växlar mellan 250 och 450 per dag. I USA hedras de 500 000 som dött av viruset.

Vi uthärdar restriktionerna för vi tror oss veta att detta har ett slut. Inte 2021 som vi hoppades, men före 2022 torde de flesta ha fått sitt vaccin. Åtminstone i de rikare länderna. I Storbritannien utlovas fotboll i maj och en ny sommar. Problemet är att virus, vars enda mål är att föröka sig, muterar. Att vaccinera hela Storbritannien, eller hela Europa, är en garanti bara om resten av världen också vaccinerats – eller om stängda gränser för evigt ses som något både lockande och genomförbart.

I början av coronakrisen skrev jag att detta inte är en landskamp. Vi kan sucka åt svenskarnas sätt att handskas med viruset, men vi vinner inget på att slå oss för bröstet. På vaccineringsfronten påminner 2021 om nödvändigheten av att se saker ur ett globalt perspektiv. Det bästa sättet att skydda våra närmaste är att ta globalt ansvar också för dem vi vanligtvis inte ser. Det är den enda garantin vi har för att vinna striden. Om vaccinet är svaret måste vi först komma överrens om hur vi definierar frågan.

Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

6 saker att tänka på när du jämför lån

Mer läsning