I väntan på vadå

Det är omöjligt att spå vad mötet mellan Trump och Putin kan leda till.

Arrangörerna, svarade Vladimir Putin när någon frågade honom vem som tar hem segern i fotbolls-VM i Ryssland. Det var en säker tippning. Arrangörerna vinner i princip alltid på att arrangera VM i fotboll. För Ryssland har vinsten inte enbart varit ekonomisk. Tiotusentals människor, som i dagens russofobiska opinionsklimat aldrig hade kommit på tanken att resa till Ryssland, har nu fått uppleva kontakter med det ryska folket och med egna ögon kunnat konstatera att många fördomar har varit just fördomar.

Inför det stundande toppmötet i Helsingfors mellan Donald Trump och Vladimir Putin hoppas också vår huvudstad på att staden genom mötet på olika sätt skall vinna på arrangemangen. Alla är inte lika förtjusta. I sociala medier heter det att det är en skam att Finland tar emot två diktatorer (sic!) och att Finland bör ta upp människorättsfrågor med Putin och Trump med mera. Men som Erkki Tuomioja konstaterade på denna plats för några dagar sedan är det viktigt med en dialog mellan stormakterna.

Det bästa som kunde komma ur förhandlingarna mellan Trump och Putin vore mindre geopolitisk spänning och, via detta, mer ekonomiskt samarbete och därpå följande bättre förutsättningar för en demokratisk utveckling, inte bara i Ryssland.

Att Ryssland lider av västvärldens sanktioner är ett faktum. Men sanktioner är ett trubbigt vapen och har i fallet Ryssland och Krim använts av västvärldens politiker mest därför att man inte har kunnat hitta på något bättre. Att sanktionerna skulle kunna tvinga Kreml att återlämna Krim till Ukraina tror ingen, och ifråga om krisen i östra Ukraina är Ryssland säkert lika intresserad som väst att få ett slut på kriget, sanktioner eller inte.

Det ryska utrikesministeriets taleskvinna Maria Zacharova betonar i Anna-Lena Lauréns fina intervju (HBL 16.6) att Ryssland efter Sovjetunionens fall öppnade sig för väst, men att väst inte tog emot inviten. Också den ryske journalisten Michail Zygar är inne på samma linje. Putin försökte samarbeta med George Bush och Tony Blair, men de förhöll sig nedlåtande till honom. När väst sedan fortsatte sin expansion i Baltikum och på Balkan, hade fingrarna med i de så kallade färgrevolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgizistan och värst av allt meddelade att Ukraina och Georgien stod näst i tur som Natomedlemmar var Putins slutsats den att geopolitik är det enda som gäller.

Det är omöjligt att spå vad mötet mellan Trump och Putin kan leda till. Utgångsläget är ju inte så bra. Om vi utgår från att det bästa sättet att arbeta för demokrati i Ryssland är att stöda medelklassen, måste fungerande ekonomiska förbindelser till väst upprättas. Med andra ord bör sanktionerna avskaffas. Med traditionell diplomati är vägen dit antagligen lång. Utan att i princip rekommendera alltför överraskande turer à la Trump inom utrikespolitiken kan det vara att något slags oväntat schackdrag skulle kunna finna sin publik.

Geo Stenius journalist