I väntan på vadå?

"På kort sikt är blockpolitiken död. Men, mycket kan hända. Radikala högerpartier ingår i regeringar med center- och högerpartier i Norden och Europa. Om Alliansens isolering av SD bryts är blockpolitiken tillbaka."

Politiken i Sverige navigerar i ett okänt territorium. Tidigare har valresultatet varit direkt utslagsgivande om Socialdemokraterna – med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet – eller Alliansen fått väljarnas förtroende att bilda regering. Med blockpolitiken har Sverige i praktiken fungerat som ett tvåpartisystem där den konstellation av partier som fått flest röster bildar regering, medan valets förlorare bidar sin tid genom aktiv oppositionspolitik. De svenska väljarna har i valbåsen samtidigt röstat på parti och regering.

Kopplingen mellan val av parti och regering var höljd i dunkel under årets valrörelse. Det är ingen tillfällighet att regeringsfrågan var ett dominerade tema under valkampanjen. Alliansens partier – Moderaterna, Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna – upprepade med en dåres envishet att de skulle bilda regering om de fick flest röster trots att de inte kunde ge klara besked på hur de skulle baxa igenom en budget och politiska reformer utan en egen majoritet. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven meddelade att han skulle bilda en regering med stöd över blockgränsen: Inviten var närmast riktad till Centern och Liberalerna. Om de två partierna var uppriktiga sina utfästelser att inte samarbeta med SD var det den enda möjliga lösningen, menade han. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv vore ett sådant partnerbyte strategiskt gynnsamt då Alliansen skulle brytas sönder.

Centerns partiledare Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund hade lovat sina väljare att de aldrig skulle sätta sig i en regering som gör sig beroende av Sverigedemokraterna för att genomföra sin politik. Däremot är Moderaternas och Kristdemokraternas inställning till Sverigedemokraterna ambivalent: inga förhandlingar, men om SD ändå lade sina röster på deras förslag skulle det vara ok. Inom Moderaterna har efter valet en allt större spricka öppnat sig om hur man ska förhålla sig till SD: Samarbete eller inte? På kommunal nivå har den diskussionen förts under en längre tid då moderata kommunalråd varit sugna på att ta över kommunstyrelsen med SD:s hjälp, vilket även skett. Efter valet 2014 tog Alliansen över Gävle, som varit i Socialdemokraternas händer i över 60 år. Men, glädjen blev kort: då SD inte fick gehör för sin politik tog de sitt stöd tillbaka och röstade med de rödgröna när valperiodens sista budget skulle läggas 2017. SD förväntar sig något i utbyte för sina röster.

Isoleringen av SD har ett sakpolitiskt pris. Tillsammans med Sverigedemokraterna skulle Alliansen på riksplanet ha en betryggande majoritet och kunna genomföra sin politik. SD ligger närmare Alliansen än de rödgröna i den ekonomiska politiken, och i invandrings- och integrationspolitiken har Moderaterna och Kristdemokraterna lagt sig närmare SD. Kruxet är Centern och Liberalerna som låst dörren för SD.

Sverigedemokraterna, som gjorde sin parlamentariska debut 2010 har under åtta år etablerat sig som Sveriges tredje största parti. Partiledaren Jimmy Åkessons målsättning är att få största möjliga utdelning av partiets vågmästarposition. Enbart ett blocköverskridande samarbete kan vrida det strategiska vapnet att kunna vippa vågskålen till höger eller vänster ur den sverigedemokratiska partiledarens händer. Jimmy Åkesson har meddelat han kan tänka sig att stödja en regering där SD får inflytande i proportion till sin storlek i frågor som berör invandring och integration, sjukvården och pensionärerna. Inviten är riktad till Moderaterna och Kristdemokraterna, men SD kommer inte att rösta för den moderate partiledaren Ulf Kristersson per automatik om han får ihop en regering. Åkesson har till och med skramlat med hot om extraval om SD inte blir tillmötesgått.

Då valresultatet stod klart menade Stefan Löfven att Socialdemokraterna enligt parlamentarisk praxis som största parti borde få uppdraget att bilda regering. Under valkvällen hävdade Ulf Kristersson lika starkt att Alliansen som största partigrupp borde få regeringsbildningsuppdraget. Utifrån dessa fastlåsta positioner – där ingen av de självutnämnda regeringsbildarna har en egen majoritet eller kan redogöra för hur de skulle kunna mobilisera en parlamentarisk majoritet för att få igenom en budget och beslut – har den nyvalde talmannen Andreas Norlén, efter en andra talmansrunda utsett Ulf Kristersson till regeringssonderare. För att han ska lyckas i sitt uppdrag måste Socialdemokraterna acceptera att agera stödparti då man inte avser ta stöd av SD. Stefan Löfven har fram till nu gett det alternativet kalla handen. Kristersson har fått uppdraget att bilda regering för att Alliansen med SD:s hjälp röstade mot den sittande statsministern när förtroendet för den sittande statsministern prövades i riksdagen dagarna efter valet. Om han under de två veckor han har till förfogande misslyckas, har partierna i Alliansen större frihet att kunna bryta sina tidigare löften och kan pröva andra alternativ. Centern har redan aviserat att en blocköverskridande regering är plan B.

Däremot är det klart att något eller några partier måste byta strategi för att en handlingskraftig regering ska bli till. De politiska partierna har – trots de till synes icke-kompromissbara utfästelserna under valrörelsen – naturligtvis laborerat med olika möjliga scenarier. Att byta strategi kan medföra olika politiska kostnader, eller vinster både på kort och på lång sikt. Regeringsansvar tär på det väljarmässiga stödet, och små partier, som Centerpartiet och Liberalerna kan falla under den fyraprocentiga valspärren om de skulle sätta sig i en Alliansregering som tar stöd av SD, men även om de medverkar till ett blocköverskridande samarbete. Under den ekonomiska krisen under 1990-talet agerade Centern stödparti till den socialdemokratiska regeringen, något som Centerväljarna ogillade.

Trots att en blocköverskridande regering på kort sikt definitivt är spiken i kistan för Alliansen skulle Moderaterna i opposition kunna skärpa konkurrensen om SD:s väljare genom att fortsätta röra sig i en mer värdekonservativ och invandringskritisk riktning. Punkt skulle sättas för de "nya moderaterna", som var den före detta partiledaren Fredrik Reinfeldts framgångsrecept då skattesänkarpartiet flyttade mot mitten, talade om öppna gränser även för människor i nöd, inte bara varor. Om SD förblir isolerat kanske väljarna tröttnar på att lägga sina röster på ett parti som inte har något inflytande och föredrar de "nygamla" moderaterna? Det är naturligtvis en osäker långsiktig strategi, i synnerhet som SD:s väljare är de mest partilojala och minst benägna att byta parti.

På kort sikt är blockpolitiken död. Men, mycket kan hända. Radikala högerpartier ingår i regeringar med center- och högerpartier i Norden och Europa. Om Alliansens isolering av SD bryts är blockpolitiken tillbaka.

Ann-Cathrine Jungar Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning