I Thelmas och Louises hjulspår

Emma Holms debut bär på många löftesrika puppor men ger dem inte riktigt möjlighet att utvecklas till flygfärdiga fjärilar.

ROMAN

Emma Holm

Skäl

Modernista 2017

Två unga kvinnor, Vera och Iris, på samtidig jakt efter och flykt undan livet. Och berättelsen om dem förmedlad via Veras distanserade öga, som om en hinna låg mellan henne och verkligheten.

Sådan är ramen för Emma Holms debutroman Skäl, vars släktskap med Linnea Johanssons rätt aktuella debut Lollo – om outsiderparhästarna Lidija och Lollo – ända från början är iögonenfallande. Vera och Iris har under de tidiga uppväxtåren varit oskiljaktiga, och de försöker i nuet återfinna något av gemenskapen genom att ge sig i väg på ett uppdrag vars tentakler sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Att det handlar om en hämndaktion av något slag är uppenbart, men ovissheten om vem den planerade hämnden riktar sig mot eller vilka uttryck den kommer att ta ger ett fladdrande, lite undflyende spänningsmoment.

Bilstölden och den efterföljande roadmoviefärden mot någon diffus horisont kan ibland leda tankarna till genrens urmoder Thelma & Louise, fast det Vera och Iris saknar är ändå den livsbejakande glädje och det positiva övermod deras amerikanska systrar – och delvis också Lidija och Lollo – i så rika mått kunnat segla på.

Budbärare från tonårsvärlden

Holm beskriver i tillbakablickarna på ett trovärdigt sätt flickornas tillvaro mellan barndom och tonår, med all dess nerviga osäkerhet, förväntan och rädsla. Iris utvecklas tidigare än Vera, som med skräckblandad fascination ser på den tidigare så självklara bästisens metamorfoser.

"Hon var en budbärare från tonårsvärlden – den hade hon redan trätt in i, fast det var ett år kvar tills hon skulle fylla tretton. (---) Precis som jag imiterade hon ett liv vi ännu inte hade, men hon var bra mycket närmare än jag och det visste vi båda två."

Via Veras tankemonologer uttrycks med små gester en ung existentiell tomhet, som konkretiseras i hennes oförmåga att hitta fästpunkter ens i sådant hon befinner sig mitt i. Fast när hon under berättelsens realtid träffar Iris kusin Lo gungar världen under hennes fötter, och hon känner det som om hon ville rymma tillsamman med denna tidigare okända flicka.

"Hon är så mjuk att jag faller genom henne, absorberas av hennes hud och det känns som att jag skördar hela mitt livs längtan i en och samma rörelse. (---) Hon är ett tryggt nattdjur som omfamnar mig i mörkret, värmer upp frusna fingrar och tår och får nedre delen av magen att pulsera."

Det är en av få sekvenser i romanen där känslorna på allvar – ens för några ögonblick – tränger genom den avskärmande slöjan.

Minimalistisk princip

Jag kan ibland reta mig på Holms tendens att i sin i övrigt slipade text så ofta kasta in bildspråk av varierande fräschhetsgrad. Fast då hon påstår att lyftkranarna ser ut som "betande dinosaurier" drar jag på munnen – ibland lägger sig hennes bilder trots allt mitt i det smala, oförstörda området mellan stolpskott och alltför trygga träffar.

I regel arbetar hon ändå utifrån en minimalistisk princip, både på så sätt att scenerna ofta blir avskalade fragment och att hon nästan hellre säger för lite än tillräckligt. Men mindre är långtifrån alltid mer, och här kunde mer faktiskt ha behövts. Nu är det som om författaren aldrig riktigt vågade gå till kärnan av sin berättelse, på allvar bejaka den och ge den behövlig fyllighet.

Då blir resultatet en prydlig, skör text som bär på många löftesrika puppor men inte riktigt ger dem möjlighet att utvecklas till flygfärdiga fjärilar. Det är att hoppas att hon nästa gång ger sin text friare tyglar, och tar fler risker – och då på allvar förvaltar den filmiska berättarådra hon av allt att döma ändå bär inom sig.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00