I Sofia Coppolas Ingenmansland

GAMLA TABUN. Colin Farrell och Nicole Kidman på ett flickinternat laddat med sexuella spänningar.Bild: UPI Media

De bedragna är för smakfull för att vara sexig, för enkel för att vara intelligent och för sval för att engagera.

De bedragna.

DRAMA

***

Regi & manus: Sofia Coppola. I rollerna: Nicole Kidman, Colin Farrell, Kirsten Dunst, Elle Fanning, Oona Laurence m.fl. Premiär: 1.9.

Mitt under rasande amerikanskt inbördeskrig hittar en flicka en sårad soldat i skogen. Så sagolikt inleder Sofia Coppola sin nya Cannesbelönade film De bedragna (The Beguiled). Han heter korpral John McBurney (Colin Farrell) och är yankee, hon heter fröken Amy (Oona Laurence) och är den yngsta av de fem eleverna på en övergiven flickskola i den djupa Södern. Kvinnorna med rektorn fröken Martha (Nicole Kidman) i spetsen tar hand om honom och syr hans sårade ben, trots att han är fienden.

De reagerar alla på att det plötsligt finns en man i huset, närmare bestämt på hans kropp i stadier av bandage och nakenhet: är rädda, konkurrerar om honom, pyntar sig, vill tro att de är utvalda.

Och charmören John är skicklig på att ge dem alla vad de vill ha. Amy kallar han sin bästa vän, rektorn prisar han för hennes mod och handlingskraft, ungmön Edwina (Kirsten Dunst) som har dubbelhaka och en evig besvikelse svept kring sig beundrar han för hennes utsökta skönhet.

Men vem blir egentligen bedragen här?

Sval flicka

Under hela sin karriär har Sofia Coppola undersökt det ljuvliga, amoraliska, passiva och skrämmande i att vara flicka. I sin stil är hon Cool Girl: ingen gör blandningen av banal intimitet och uttryckslöst avstånd som hon. Som en klassisk auteur har hon skrivit och regisserat sina filmer själv och De bedragna avviker så till vida att den är en nyversion av Don Siegels campklassiker från 1971 (som jag tyvärr inte har sett). Men mycket är sig likt i Coppolaland.

För Coppola är ytan allt – här är kameran minutiöst intresserad av kläder, rosetter, hängande mossa, lockar som faller, knappar som lossnar. Det är vackert och fotografen Philippe Le Sourd har gjort ett gott arbete. Alla Coppolas filmer är i hjärtat kammarspel: ett fåtal karaktärer i ett stängt rum. Flickskolan i De bedragna motsvarar slottet Versailles (Marie Antoinette), Chateau Marmont (Somewhere) eller Tokyo Hyatt (Lost in translation). Eller vad som skulle ha skett om systrarna Lisbon hade levt på 1800-talet. De är variationer av flickrummet, där karaktärerna gör vad flickor har lärts att göra: drömma, klä upp sig, smågräla och försonas, förälska sig, vara uttråkade, längta bort, döda tid.

Skräckgrepp

Coppola har sagt att hon i filmen vill utforska könsroller och därför kvitterar slaveriet med en enda replik: Slavarna har åkt. Det må vara synd eftersom sådana strukturer förstärker och kunde ha belyst varandra. Men det originella hon har att säga handlar om mans- och kvinnoroller. Kvinnorna leker med mannen som en docka, ser vad de vill se i honom och för detta är Colin Farrell idealiskt rollbesatt med sin varma, vibrerande röst och sina kolsvarta ögon som uttrycker inget alls. Men även hans reaktion på vad han uppfattar som kastration är intressant hysterisk. Lika intressant är porträttet av dessa ensamma kvinnor och flickor som har så lite makt och rörlighet i ett redan förlorat samhälle de desperat försöker bevara. Därmed har de usla förutsättningar att hantera en kris eller ett hot, de kan bara gå inåt och på ett impotent sätt trösta varandra. Filmen vimlar av klassiska skräckfilmsställen där åskådaren vill skrika: varför gör ni inget? Gå ut i världen! Väx upp!

Eller värre: det här tror jag inte på.

Mera undermedvetet

Sofia Coppola erhöll priset för bästa regi i Cannes i våras som den första kvinnan på femtio år, lite oförtjänt, men regin är ändå det bästa här. Värre är det med manuskriptet, som är mer än lovligt tunt. Replikerna är taffliga, allt sägs ut och flera gånger. Filmen känns aldrig som en riktig värld utan allt sker i ett abstraherat, symboliskt ingenmansland. Coppola verkar inte veta tillräckligt om epoken, inbördeskriget eller människornas praktiska liv, vilket innebär att hon har för lite stoff för att bygga intimsfären som är hennes styrka – hennes ointresse för historia var en svaghet redan i Marie Antoinette. En annan väg vore Jane Campions i Pianot: att ladda epokdramat med freudianskt begär och gotiskt undertryckta känslor, men Coppola går inte tillräckligt långt.

Kvinnorna suckar, suktar och stönar men begäret hålls i så strama tyglar att det knappt känns och egentligen inte heller intresserar.

Kidman har tinat upp

De bedragna är för smakfull för att vara sexig, för enkel för att vara intelligent och för sval för att engagera. Här finns stämningsfulla scener av skräck, spänning och svart komik, främst i Nicole Kidmans skådespelararbete. Kidman har redan en misslyckad inbördeskrigsfilm bakom sig, Cold Mountain, och efter år av stelhet verkar hon vara tillbaka. Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här, men efter den här svaga filmen hoppas jag att Coppola lämnar sin tematik och inte förblir flicka för evigt.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker