I skuggorna av Stig Dagerman och Etta Federn

Lo Dagerman och Nancy Pick. Skuggorna vi bär är en blandning av släktforskning, historieskrivning, litterära analyser och pseudodokumentär spekulation – intressant genom författarnas bakgrund och det osannolika i att ett sådant samarbete kunnat bli av. Bild: Pressbild/Mandy Demuth

Hur får författare använda verkliga personer som inspiration i skönlitteraturen? Hur nära får man gå? Den här evighetsfrågan behandlas intressant av Stig Dagermans dotter och en släkting till en person han använt i sin fiktion.

Lo Dagerman & Nancy Pick

Skuggorna vi bär

Nancy Picks texter översatta av Nancy Westman

Norstedts 2017

Som projekt väcker Lo Dagermans och Nancy Picks Skuggorna vi bär – en blandning av släktforskning, historieskrivning, litterära analyser och pseudodokumentär spekulation – intresse redan genom författarnas bakgrund och det osannolika i att ett sådant samarbete alls kunnat bli av.

Lo är dotter till Stig Dagerman, personifikationen av den svenska litterära 40-talismen. Han äntrade scenen som 22-åring 1945, och gav ut en rad blivande klassiker på några få år innan han tystnade och steg av – och då också lämnade sin dotter innan hon hunnit lära känna honom. I pjäsen "Skuggan av Mart" skildrade han en tyrannisk mor som dyrkar sin stupade äldre son och småningom mördas av sin nedtryckta yngre son, och förebilderna var den österrikisk-judiska författarinnan Etta Federn och hennes söner Jean och Michel.

Nancy är kusin i tredje led till Etta, och kontakten inleddes då hon via ett vänligt brev påpekade ett sakfel som smugit sig in på Los engelska Stig Dagerman-hemsida (angående i vilket sammanhang Jean stupat). Och redovisningen för hur den efterhand utvecklas är redan i sig en berättelse så god som någon.

Men själva förutsättningen är deras gemensamma släktforskningsarbete, som fokuseras på några möten mellan Stig och den åldrande Etta i Paris 1947. Vad är det som händer mellan dem? Hur kommer det sig att han via henne inspireras till ett sådant modersporträtt som fru Angelica i pjäsen?

Rekonstruktionens problem

Sammankomsterna mellan Stig och Etta – och de ringar som utgår från dem – har givetvis sitt intresse, men rekonstruktionen av deras möten kan inte bli riktigt trovärdig. Kanske ser Etta i Stig faktiskt sin stupade hjälteson, medan han för sin del snarare identifierar sig med hennes yngre, svagare son. Och kanske ser han i henne sin farmor som i tiderna tagit hand om honom. Kanske. Men det är omöjligt att i dag nå fram till någon riktig klarhet i sådana frågor.

Det problematiska är i sig inte att författarna gör en rekonstruktion, utan att de också på allvar går in för att fastställa hur de inblandade tänkte och kände. Då måste de börja spekulera, och i så fall hade en öppet halvfiktiv gestaltning utan kringförklaringar och analyser möjligen fungerat bättre.

Den verkliga motorn i framställningen blir i alla händelser den relation de själva utvecklar och dess mångfasetterade bakgrund, och materialet delges läsaren via ett växelspel som avslöjar att de inte alltid är ense – men nog ömsesidigt måna om att nå så nära sanningen som möjligt.

Med vilken rätt?

Texten är intressant också på så sätt att den väcker tankar kring författarens etik. Lo ställer inledningsvis frågan med vilken rätt Stig använde Etta och hennes söner som förlagor för ett brutalt drama om en traumatisk modersrelation. Ett naturligt svar kunde vara att han bara tog sig den rätt fiktionsförfattaren per definition måste ha – att gestalta en omgivande värld i det egna medvetandets spegling.

Den etiska fallgropen ligger i så fall snarare i att det senare kunde bli allmänt bekant var han hittat förebilderna för sina gestalter.

Bägge skribenterna har ett stort personligt behov av att förstå sina släktingars drivkrafter, och det är givetvis fullt begripligt, men ur ett mer distanserat perspektiv kunde man hävda att de helt enkelt gjorde vad de kunde och måste. Stig var driven till ett hänsynslöst, självförbrännande skrivande; när han inte längre kunde hantera den biten begick han självmord (som 31-åring, 1954). Etta hade för sin del kampen för att överleva Förintelsen och samtidigt skydda sina barn i backspegeln. Där såg hon också den äldre växa till en hjälteroll, medan den närsynte yngre sonen aldrig kom längre än till hemmafronten.

De är bägge möjliga att förstå, men som en underström i skribenternas resonemang går i varje fall en indirekt problematisering av den i vissa kulturer idealiserade "lejonmamman".

Ärligt och gripande

En kännedom om Stig Dagermans författarskap är ingen absolut förutsättning för att man som läsare ska ha utbyte av Lo Dagermans och Nancy Picks ärliga redovisningar av sina utredningar och sin relation. Men ändå: när jag själv upplever en del av Los partier som direkt gripande inser jag att det åtminstone delvis hänger ihop med den stora betydelse Dagermans texter en gång i tiden haft för mig.

"Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. (---) Men vad bryr jag mig om att jag bidrar till litteraturens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får: bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta." (Stig Dagerman, Vårt behov av tröst, 1952)

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning