I Sameland ordnas inga demonstrationer

Till samernas kultur hör att inte demonstrera utan bara tiga. Men detta gäller inte den yngre generationen. På fredlig väg och ofta genom konsten tar vi nog ställning, säger dokumentärfilmaren Suvi West.

Vägen från Ivalo till Enare går genom ett sagolikt vackert landskap där den snö- och isbelagda vägen slingrar sig i mjuka bågar mellan fjäll och sjöar som nu är frusna. Jag räknar till två mötande bilar under den knappt 40 kilometer långa vägen. Här saltas vägarna inte och när vi närmar oss Enare kan det ibland vara svårt att se var gränsen mellan trottoaren och körbanan går.

– Ibland ser man turister som har hyrt en bil och kör upp på trottoaren utan att förstå var de är, säger Ulla Isotalo, som under de här dagarna ska fungera som min fotograf.

I Enare finns kulturcentret Sajos, med bland annat ett bibliotek och en liten bod där man säljer tyger, textiler och böcker. I Sajos finns även Sametingets plenisal.

Same, inte finne

Siida, samemuseet och naturcentret samt administrationen för Sameområdets utbildningscentrum finns här.

På det samiska utbildningscentret där Suvi West, manusförfattare och dokumentärfilmare, inledde sina studier kan man ta en yrkesexamen i renskötsel, multimedia, silversmide, läder– och textilarbete samt studera språk. På Docpointfestivalen för ett år sedan valdes hennes film Spárrooabbán (Jag och min lillasyster) till publikfavorit. Filmen handlar om Suvis lesbiska syster Kaisa och samesamhällets svårigheter att tackla homosexualitet. Ett ämne som står henne själv nära, för Suvi är same, uppvuxen i Utsjoki.

– Vi har en stor familj av vilka en del bor i Nordnorge och andra har bosatt sig på olika håll i Finland.

Rötter. Suvi West funderade inte särskilt mycket på sina samiska rötter förrän hon fick barn. Nu upplever hon det som viktigt att hennes son från ung ålder får kontakt med sin samiska bakgrund och lär sig samiska. Bild: Ulla Isotalo

Trots att familjemedlemmarna därför uttalar vissa ord olika, är det samer och inte finländare hon kallar sitt folk.

Suvi West lämnade Utsjoki och studerade multimedia i Sameområdets utbildningscentrum i Enare och inledde sina magisterstudier för ett och ett halvt år sedan i Helsingfors.

– Att vara same är att vara jag, inte bara någonting som är viktigt för mig, säger Suvi West.

Jag tittar på hennes nästan helt svarta klädnad. Bara hennes leggings, prydda med glada gula ankor bryter det mörka – och ankorna för tankarna snarare till en finlandssvensk ankdamm än till samernas färgkoder.

– Folk har en stereotyp bild av samerna, säger hon, de saknar kunskap.

Inom konsten och underhållningen har samekulturen inspirerat till verk som betraktas som seriös konst och underhållning som byggs på komik. Som exempel nämner hon två finska komiker, Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kalliala. I en tv-serie på 1980-talet gjorde de en parodi på samer. Det var underhållning. Men när kunskapen fattas, förvandlas stereotypa bilder som ingenting har att göra med verkligheten till fakta, menar hon.

Komiker, musiker, konstnärer och manusförfattare och många andra har ett stort ansvar. De förstår inte alltid hur ett enda verk kan påverka självkänslan och identiteten negativt hos en hel generation. Just dessa stereotypa vitsar och verk har fått också Suvi West att dölja sina samiska rötter när hon är bland finländare.

– Jag orkar inte vara ett ständigt utropstecken. Jag vill i första hand betraktas som filmmakare. Ibland upplever jag att vi bara är något slags material.

Samerna borde också vara en del av den politiska och samhälleliga kulturen, inte bara ett föremål för exotisk romantisering.

Suvis make Anssi Kömi är också filmregissör och deras gemensamma film Juuret on (Rötterna finns) fick sitt uruppförande under Skábmagovat, den årliga samiska filmfestivalen förra veckoslutet. Filmen beskriver de utmaningar som två personer med olika bakgrund ställs inför. Och Suvis längtan tillbaka till norr. Paret är åtminstone för tillfället fast förankrade i huvudstaden. Där finns jobben och kollegerna.

Under stjärnhimlen. Under Skábmagovat, den samiska filmfestivalen, tittar man på många filmer utomhus. Bild: Ulla Isotalo

Avstånd. Det är långt till allt. Mellan bysamhällena och städerna ligger renbeteslagens marker. Bild: Ulla Isotalo

Det går på ett ögonblick. Vips är planet tömt och på flygfältet i Ivalo står tiotals turister, främst från Asien, och tar selfies. Vi är i Sameland.

Orört. Norrskenet är en del av naturen i norr. Men också solen. När den för första gången kommer fram igen efter den mörka perioden får det folk att ta sig upp på vissa fjäll för att ordentligt kunna se den. Bild: Ulla Isotalo

Lugnt. I Enare by är det ingen trängsel. Bild: Ulla Isotalo

Vykortskampanj

De samiska språken är sammanlagt nio, i Finland talas tre: nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. Skolternas språk togs med i undervisningen i Finland så sent som 2012. Ursprungligen bodde en del av skolterna i Suonikylä i Petsamo. Efter kriget evakuerades de till den finska sidan och främst Sevettijärvi. Vid det laget fanns där bara några hus. Vägen byggdes först 1960.

Färden från Enare till Sevettijärvi tar oss genom ett vintrigt landskap, en ödemark. Snöklädda fjäll likt mjuka böljande vågor avlöser varandra. Isbelagda sjöar bildar ibland öppna fält mellan dem. Avtagsvägarna är få. En samling postlådor, tätt intill varandra på ett par ställen skvallrar om att det ändå finns bosättning i närheten. Vi tvingas sakta farten och bromsa in för renar som ställer sig mitt på vägen och vänder huvudet mot oss innan de långsamt söker sig till vägrenen, eller rättare sagt, de höga snövallarna som kantar vägen.

Världsberömd. Skolan i Sevettijärvi uppmanade i fjol folk att skicka kort till skolan. Uppmaningen var ett led i försöken att hålla postservicen kvar i byn. Posten försvann men skolan med sina 19 elever blev berömd. Elmeri Kekäle​ i förgrunden har bråttom – nu är det mat! Bild: Ulla Isotalo

Vårt första mål är skolan. Särskilt mycket visste jag inte om Sevettijärvi. Men i fjol tog skolans rektor, Johanna Nieminen, initiativet till en kampanj för att försöka rädda postservicen i Sevettijärvi. I kampanjen uppmanades folk att skicka ett vykort till eleverna i skolan i Sevettijärvi. Och det gjorde många.

– Vi fick nästan 1 400 vykort och de fortsätter att droppa in, säger Johanna Nieminen och håller upp ett som nyligen anlänt.

Men postombudet lyckades man inte rädda.

Skolan har 19 elever om man räknar alla från dagis till klass sex.

Hanna-Maaria Kiprusoff har bara ett dagisbarn, fyraåriga Samuel, att ta hand om den dagen. Samuels mamma Marja Porsanger är inte same utan österbottning. När hon gifte sig med sin skoltsamiska make och bosatte sig i Sevettijärvi trodde hon att hon äntligen skulle ha tid att läsa alla romaner hon inte hunnit med tidigare.

– Det visade sig vara svårare än jag hade trott. Det närmaste biblioteket ligger på 160 kilometers avstånd.

Därför är biblioteksbussen som varannan vecka stannar på skolgården så viktig.

Nu råkar det vara biblioteksdag i Svettijärvi. I god tid plockar både barn och vuxna ihop sina låneböcker. När bussen har parkerat på gården blir det nästan trängsel där inne. De flesta böckerna är på finska.

"På bägge sidor av trädet"

Samuel är ännu för liten för att själv låna böcker. Men trots att han bara har fyra år på nacken är det han som inviger mig i ett av de samiska mysterierna.

Försök inte fråga en same hur många renar han har.

– Det tänker jag inte tala om för dig, säger Samuel när jag försöker.

Senare samma dag ska jag få undvikande svar på samma fråga som jag ställer till unga renskötare.

"Så att det finns på bägge sidor om ett träd". "Jag vet inte".

Men aldrig ett antal.

Sådant frågar man helt enkelt inte, får jag veta. Det är ungefär lika ofint som att fråga vad folk har i lön.

Hanna-Maaria och Samuel talar bara skoltsamiska med varandra. Språkbad, på skoltsamiska, står det utanför dagisdörren.

Jag får lära mig att årstiderna är åtta, inte fyra. Det finns höstvinter och vinter, vårvinter och vår, vårsommar och sommar, sommarhöst och höst.

Skolrummen är små men ljusa och moderna. Skolterna är vanligen ortodoxa och enligt ortodox tradition hänger det en ikon uppe nära taket i matsalen. Undervisningen går på finska och man följer den normala läroplanen. Språkundervisning i skoltsamiska ingår som läroämne. Två av lärarna kommer från Åbo.

– Vi hade bekanta som varit här förut och som varmt rekommenderade Sevettijärvi skola, säger läraren Jani Loikkanen vars hustru också är lärare i samma skola.

Bakom en skjutdörr i gymnastiksalen sitter Janne, Henri, Lilja och Henry och jobbar självständigt med sina uppgifter. Ibland letar de upp Jani Loikkanen och ber om råd. I gymnastisksalen övar barnen en traditionell kadrilj. Den ska ingå i programmet på nationaldagen den 6 februari. En stor dag just i år, för det är nationaldagens hundraårsjubileum. President Sauli Niinistö och fru Jenni Haukio ska delta i festligheterna i Enare.

En gammal institution

Skolterna har en annan administrativ tradition än nordsamerna och Enaresamerna.

– Vi har en viss sorts självbestämmanderätt som går långt tillbaka. Skolternas byaråd, inte Sametinget, är vårt högsta organ, säger Tanja Sanila, som jobbar som ombudsman för skolterna.

Ombudsman är en ny benämning, förr valde skolterna en byäldste.

– Innan Finland var självständigt reste vi till tsaren om det rådde oklarheter kring markägande eller annat för att få ett avgörande. Nu vill vi hålla uppe dialogen med riksdagen i Helsingfors.

Byäldste. Tanja Sanila är förtroendevald av skoltsamerna. Hon är deras byäldste trots att den gamla benämningen numera är ombudsman. Bild: Ulla Isotalo

Tanja Sanila är från Sevettijärvi och hör till dem som efter studier på annat håll har återvänt. Hon tror på Sevettijärvis framtid – enligt henne är skolan i Sevettijärvi den enda i området där elevantalet ökar.

Solen bryter fram och kastar sina strålar över Vainospää, ett av fjällen som omger Sevettijärvi.

Taina Sanila sitter i hembygdshuset i Sevettijärvi. Det är litet och hon delar utrymmena med Chiara Seri som är jurist och arbetar som ombud för den skoltsamiska kulturfonden. Drömmen är ett nytt hus och ritningarna är klara. Tanja Sanila hoppas på att finansieringen ska ordna sig för enligt henne skulle det behövas större lokaler.

Tanja Sanila är också ledamot i Sametinget och hon är aktiv samlingspartistisk kommunalpolitiker. Och trots sin skoltsamiska identitet tvekar hon inte en sekund när jag frågar henne om hon räknar sig som finländare eller same.

– Visst är jag finländare. Staten har gjort många fel men många saker har ändå blivit bättre.

Men om det byggs en järnväg så kommer gruvorna. Då är det slut med renskötseln som näring, säger Tanja Sanila.

Oro inför framtiden

På väg tillbaka till Enare tar vi av mot Toivoniemi. Där finns det samiska utbildningscentrets enhet för rennäring. Utbildningen är treårig och för närvarande är de studerande sexton till antalet, fyra av dem flickor.

Harri Aslak Jomppanen, 17, är nordsame från Lemmenjoki. Han är i färd med att stycka renkött, för till renskötselutbildningen hör också att lära sig slakta renar och stycka köttet.

Under förklädet har han ett metallpansar. Knivarna är vassa och om den slinter kan man skada sig illa.

Osäker framtid. Harri Aslak Jomppanen,17, kan inte tänka sig ett annat yrke än det hans förfäder har utövat i många hundra år. Men som många andra unga samer funderar han mycket på om han borde skaffa sig ett annat yrke som komplement till renskötseln. Bild: Ulla Isotalo

Harri Aslak kan inte tänka sig att göra någonting annat än ha renskötsel som näring.

– Eventuellt borde man komplettera med utbildning som elektriker eller timmerman för de månader på året när det inte finns så mycket att göra med renarna, säger han.

Han säger det inte rakt ut, men oron över att det inte ska gå att livnära sig på hans förfäders näring finns där. Kanske det uppmärksammade fallet i Norge där en ung same i domstol kämpar mot den norska statens beslut att han får ha bara 75 renar har ökat oron.

Men söderut kan Harri Aslak inte tänka sig att flytta.

– Det går ju inte att få renarna dit och inte finns där betesmarker för dem heller.

Fakta

Nationaldag den 6 februari

FN:s deklaration om urfolkens rättigheter 2007 omfattar samerna.

Enligt de flesta källor är samerna cirka 70 000 till antalet, i Finland är samerna cirka 10 000. En stor del av dem bor utanför sameområdet.

Sápmi eller Sameland omfattar Nordkalotten och Kolahalvön.

I Finland består sameområdet av kommunerna Utsjoki, Enare, Enontekis och delar av Sodankylä.

Det finns nio samiska språk. I Finland talas tre: nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. Nordsamiska talas i alla tre nordiska länder.

Skoltsamerna evakuerades efter kriget från Petsamo främst till Sevettijärvi. Skoltsamiska talas av cirka 400 personer.

Samemötet i Trondheim den 6 februari 1917 var det första organiserade mötet för samarbetet samer emellan. Sedan dess räknas den 6 februari som samernas nationaldag.

Sameflaggan invigdes vid samekonferensen i Åre 1986.

ILO 169-protokollet som tryggar samernas rätt att bli hörda i planer som kan påverka deras traditionella utkomstnäringar har ratificerats av Norge och Danmark men inte av Finland och Sverige.

ILO 169-protokollet ger inte samerna veto- eller beslutanderätt.

I Finland är Sametinget sedan 1996 samernas självstyrelseorgan. Sametinget instiftades 1995 med stöd av den nya grundlagen.

Skoltsamerna har dessutom ett eget organ, en ombudsman (tidigare byäldste) som har direkt kontakt med riksdagen.

Sametingets verksamhet finansieras ur statsbudgeten och får också stöd för samisk kultur, utbildning och social- och hälsoservice.

Sametingets viktigaste uppgift är att förverkliga de uppgifter som stiftats i grundlagen, det vill säga utöva samiskt kulturellt självstyre och trygga det samiska urfolkets kultur och utveckling.

Källor: Wikipedia, Sametinget

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00