I Putinregimens offerberättelse har USA, Nato och väst fått rollen som syndabockar

Bild: Wilfred Hildonen

Vilken kontrast är det inte mellan Kozyrev och dagens ryska utrikesminister som hotar Ukraina och väst med ”motaktioner” ifall väst på Ukrainas begäran sänder in några styrkor alls.

I slutet av januari skrev jag en artikel om kärnvapen. Någon egentlig debatt om denna aktuella sakfråga blev det inte, eftersom meningsmotståndarna snabbt valde att i stället börja diskutera andra frågor, till exempel Tysklands återförening och Natos utvidgning. En debattör ondgjorde sig i HBL (29.3) över min inställning till den sistnämnda.

Gemensamt för den brokiga skaran av kritiker är hur olidligt lätt det är för dem att ta till sig Putinregimens offerberättelse där USA, Nato och väst fått rollen som syndabockar. Patrik Oksanens I dag-kolumn (HBL 24.3) var välkommen, eftersom den klargjorde var dessa så kallade fredsvänner egentligen hör hemma.

Natos utvidgning har jag inte berört, enbart konstaterat att det inte var någon fråga som sovjetledarna diskuterade med USA och Tyskland 1990. Samarbetsviljan var genuin på båda sidor och redan i slutet av samma år kunde KSSE (numera OSSE) ro den så kallade Parisstadgan i hamn. Även de små staternas suveränitet garanterades och deras rätt att leva i trygghet inom sina gränser, samt att välja sin säkerhetspolitiska väg. Många länder ville bli Natomedlemmar snarast, men den västliga försvarsalliansen fattade givetvis besluten. Medlemskap i OSSE var och är ingen automatisk fribiljett.

Hur förhöll man sig i Ryssland till Natos utvidgning innan den hårda nationalistiska falangen återtog makten? Tidigare ryska utrikesministern Andrej Kozyrev har skrivit förtjänstfullt om den frågan i ett kapitel i boken Open Door, utgiven av Johns Hopkins universitetet i USA 2019. Det är en tjock bok av hög kvalitet. Tysk-finska professorn Kristina Spohr är en av redaktörerna.

Kozyrev inleder med att berömma USA och västmakterna för att de var framsynta nog att grunda Nato, byggt på principerna om demokrati, individuella friheter och rättsstaten, och för att alliansen blivit en multinationell hävstång i modern historia.

Sedan refererar Kozyrev till Tjeckoslovakiens president, människorättskämpen Václav Havel, som han träffade i Moskva vid ett toppmöte 1992. Havel förklarade "enkelt, klart men insiktsfullt" varför han ville att Tjeckoslovakien skulle bli Natomedlem: "Jag är inget militärt fan. Vi vill bara ansluta oss till de västliga demokratierna fullt ut. Vill inte ni?"

President Boris Jeltsins ståndpunkt var klar, redan i december 1991 deklarerade han i ett öppet brev till Nato Rysslands vilja till samarbete med alliansen och det långsiktiga målet – Rysslands medlemskap. Att det sedan inte gick så bra menar Kozyrev berodde på att väst inte tog vara på tillfället och att man gjorde diplomatiska misstag på båda sidor.

På en punkt är den tidigare ryska utrikesministern kristallklar: "Förenta staterna och Nato stod på rätt sida av historien då de tog in nya demokratier i Alliansen och även ville finna en acceptabel lösning för Rysslands anpassning. Det var Moskva som återvände till antagonismen mot Nato, vilken enbart intensifierats sedan dess. […]

Nato förblir den starkaste kraften för att säkra den liberala världsordningen, som attackeras av autokratiska, populistiska och extremistiska krafter, som hävdar att organisationen är föråldrad. Kremls språkrör och lakejer i väst porträtterar Nato som ett block som befrämjar amerikansk hegemoni, expansion österut och som driver in Ryssland i ett hörn."

Men Kozyrevs slutkläm är trots allt optimistisk: "Jag tror att förr eller senare kommer det ryska folket att följa i andra europeiska nationers spår och finner sina nationella intressen i demokratiska reformer och samarbete med Nato och andra institutioner i väst."

Då detta skrivs håller Ryssland på med en massiv militär uppladdning mot Ukraina, där styrkor transporteras till och med från landets mest avlägsna delar i öst. Vilken kontrast är det inte mellan Kozyrev och dagens ryska utrikesminister som hotar Ukraina och väst med "motaktioner" ifall väst på Ukrainas begäran sänder in några styrkor alls för att ens i någon mån stöda Ukrainas suveränitet.

Stefan Forss, Esbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bred efterfrågan på stugor gynnar den som vill sälja

Mer läsning