I många kommuner litar SDP inte på de kommunala hälsocentralerna

SDP, för vilket solidaritet i flera avseenden är ett helt främmande begrepp, håller envist fast vid vår nuvarande vårdmodell som inte fungerat inom grundvården på tjugo år.

Vice ordföranden för Finlands svenska socialdemokrater (FSD) Anette Karlsson är en ivrig debattör om socialpolitik och det är en viktig insats. Dels har FSD alltid varit socialliberalare än SDP, dels står det klart att Karlsson strävar efter en bättre socialpolitik än den som bland annat SDP misskött i tiotals år.

Hon gör en analys över vårdreformen (HBL 3.7), krossar den och gör jämförelser med Sverige och tar stöd därifrån för att kunna radera vår vårdreform, men hon missar många grundläggande fakta.

Inget riksdagsparti i Sverige skulle önska skrota landets nuvarande vårdsystem som genomfördes för över tio år sedan och som behövdes för att grundvården var i kris och läget förvärrades. Köerna för främst de fattigare medborgargrupperna till vårdcentralernas läkare var överlånga. Det innebar svåra och ödesdigra följder för stora mängder patienter då diagnoserna fördröjdes vilket för till exempel hjärtsjuka och cancerpatienter leder det ofta till fatala följder, till mera lidande och till förtida död. Det behövs rätt vård i rätt tid för att vården ska fungera.

Sverige insåg att konceptet måste ändras och att större kapacitet behövs i grundvården för att förkorta vårdköerna.

I motsats till SDP i Finland som gör allt för att bojkotta vårdreformen och som bromsat den i riksdagen med alla tänkbara metoder, utan att se till det stora antal offer som en sådan ansvarslöshet kräver då allvarligt sjuka patienters vård fördröjs och rätta åtgärder uteblir i tid. Att sätta partipolitiska intressen framför vårdbehövandes nöd är skrämmande.

Sverige visste att grundkonceptet måste ändras och att det som i övriga EU-länder behövs bredare axlar och kraftigare muskler för att få vården att fungera för folkets breda lager och tillgång till behövlig läkarkapacitet. Därför valde man att indela landet i landsting som ansvarar för vården och att därtill få kapacitet genom att samarbeta med privata läkarcentraler. Resultatet blev som väntat att de långa vårdköerna försvann vilket är helt naturligt då antalet läkare och vårdcentraler ökade kraftigt. Och man gav patienterna rätt att välja den vårdcentral de tycker att ger dem den bästa vården.

SDP, för vilket solidaritet i flera avseenden är ett helt främmande begrepp, håller envist fast vid vår nuvarande vårdmodell som inte fungerat inom grundvården på tjugo år. Läget har blivit enbart värre då vårdbehoven kraftigt ökat.

SDP stöder segregation och utslagning i vården och gynnar de rikare som har råd att betala tillräckligt på privata läkarcentraler, SDP gynnar de privata försäkringsbolagen som säljer allt fler sjukförsäkringar då vården på hälsocentralerna inte fungerar och SDP prioriterar löntagarna som ges gratis personalhälsovård som fungerar snabbt då den främst ges på privata läkarcentraler.

I många kommuner litar SDP inte på de kommunala hälsocentralerna. Partiet har krävt att dessa kommuner ska köpa sin personalhälsovård av privata läkarcentraler samtidigt som SDP totalt nonchalerar de fattigare medborgarnas vårdtillgång, de som ofta är kroniskt sjuka och som tvingas vänta i veckor och månader på läkartid till hälsocentraler som inte fungerar.

Karlsson skriver att Finland bör ta lärdom av Sveriges misstag i sin vårdreform. Det har Finland gjort på ett berömvärt sätt. Det största misstaget Sverige gjorde var att ge varje landsting egen beskattningsrätt vilket ledde till den stora divergensen mellan rika och fattiga landskap. Därmed avgör hemorten vårdtillgången precis som nu i Finland. Vår vårdreform vill erbjuda så jämlik vård som möjligt genom att uppbära en landskapsskatt på 12 procentenheter av kommunalskatten och fördela den så rättvist som möjligt mellan de olika landskapen utifrån befolkningsantal, åldersstruktur, landskapets yta, skärgårdsförhållanden och språkförhållanden. Det fördelas mera resurser till de fattigaste områdena där vården nu ligger långt under medelnivån.

Skulle till exempel landskapen ges egen beskattningsrätt borde Kajanaland uppbära en landskapsskatt på 30 procentenheter jämfört med de rikare landskapen som skulle uppbära högst 10 procentenheter av kommunalskatten. Det är det stora problemet i Sverige och där planeras nu att fusionera de fattigaste landstingen till starkare landsting för att minska segregationen i vården.

Fördröjningen av vår vårdreform kräver många offer som är utsatta för vanvård och det förtrycket stöder SDP med all hänsynslös kraft. Inget annat socialdemokratiskt parti inom EU skulle ägna sig åt en sådan förtryckspolitik i likhet med flera andra partier i vår riksdag.

Bo Holmberg Karis