I längden är Gilbert & George bara uttröttande och småäckliga

Finns det månntro någon som inte känt sig lite däst och matt efter en rundvandring på Helsingfors konstmuseums pågående Gilbert & George-utställning? Museets smockfulla övre våning är som en jumbopåse med vingummi: det är färggrant och ymnigt, men också lite äckligt och utmattande. Egentligen har man fått nog efter bara några godisbitar, men man fortsätter ändå, sammanbitet och med allt mindre entusiasm, skriver Helen Korpak.

Konst

Gilbert & George: The Major Exhibition

Helsingfors konstmuseum, Tennispalatset, Södra järnvägsgatan 8. Till den 24.2.2019.

Det har förflutit mer än ett halvt sekel sedan italienska Gilbert Prousch (f. 1943) och brittiska George Passmore (f. 1942) träffades på Saint Martin's konstskola i London. "Kärlek vid första ögonkastet", har paret självt kallat mötet som ledde till uppkomsten av konstnärsduon Gilbert & George, mest känd för sina enorma fotobaserade verk, de så kallade The Pictures. Mer än 50 av dessa finns nu att beskåda på Tennispalatset, utställda under det lakoniska namnet The Major Exhibition (Den stora utställningen), som är tänkt att låta mer demokratiskt än "Retrospektiv" – "till och med en servitör kan förstå det", sade konstnärerna i en intervju för The Independent år 2007.

Den här typens klasshat är kännetecknande för Gilbert & Georges konstnärskap, där parets väl konceptualiserade excentriska personligheter står i fokus. Duon representerar den sortens homosexualitet som anses vara "ordentlig", "acceptabel" och "sympatisk", eftersom den motsvarar det vackraste och mest utopistiska levnadssättet som finns inom den judeokristna heterosexuella traditionen: livslång monogami (eller i alla fall skenet av det). Gilbert & George är även konservativa på ett flertal andra sätt: de är rojalister som alltid är klädda i kostym och fans av Margaret Thatcher. Deras gubbighet och torrhet är en del av konceptet Gilbert & George, som ibland framstår som en karikatyr eller parodisk performans, och de framhäver den genom att basunera ut att de aldrig går på gallerier, teater eller bio eftersom den sortens sätt att roa sig är för lättsamt.

Det skär sig

Mellan personerna Gilbert & George och duons konst finns en intressant dissonans. Trots den konservativa framtoningen är deras ideologi att konsten ska vara antielitistisk och mycket av deras konst är provokativ på ett lite punkigt sätt, med chockelement som bilder av fekalier (eller, för att uttrycka sig krasst på finlandssvenska: kakkakorvar). Det internationellt berömda paret arbetar dessutom helt och hållet lokalt – de reser sällan, utan föredrar att röra sig inom Londons East End, en stadsdel som majoriteten av deras konst även handlar om. På The Major Exhibition är detta klart synligt, med stadsbilden som huvudrollsinnehavare i retrospektivet (vid sidan om konstnärerna, som själva så gott som alltid dyker upp i sina konstverk).

Fotografen Stephen Gill är en annan brittisk konstnär som konsekvent riktat in sig på en liten del av London, och stadsdelen Hackney som han avbildar räknas ibland som en del av East End. För Gill är området en dynamisk och ofta solig smältdegel där blommor tränger upp genom asfalten. Gilbert & George visar å sin sida upp London som en tabloidinfesterad skithög med nerkissade tegelväggar prydda av grovt klotter.

Mest från digieran

Verken inkluderade på Ham representerar flera årtionden av parets konstnärskap, men majoriteten ser ut att ha uppkommit efter 2008, vilket är den ungefärliga tidpunkten då duon övergick till ett utpräglat digitalt utförande av sina enorma montage. Mycket av det första rummet upptas av verk ur skäggserien (2016) i vilka de alltid renrakade konstnärerna gång på gång ses med skämtskägg. Verken är en effektiv inkörsport i Gilbert & Georges visuella värld, som präglas av starka färger och tjocka svarta linjer – lite som en kombination av kyrkfönster och varningsskyltar. Dock är de direkt väldigt upprepande, och presentationen av verken sida vid sida, utan mer än en liten glipa vägg emellan, får luften att försvinna ur museet. Upphängningen är definitivt ett noga övervägt konstnärligt val, men verken flyter in i varandra och blir en smet. Måttet rågas snabbt. Man blir stinn och orkar inte titta.

Att utställningen består av en lång rad väldigt homogena verk ger intrycket av att Gilbert & Georges skapande fungerar som ett löpande band på en fabrik. Det är på sätt och vis en ganska rolig sak, att två berömda konstnärer oupphörligt skapar enorma bilder som mer eller mindre är variationer av samma verk, och som innehåller en hel del nakna lakoniska självporträtt med kostymbyxorna nerdragna. Betraktaren får reflektera över vad som är allvar, och till vilken mån Gilbert & George bara jävlas. Intressanta aspekter av de mer avklädda verken är sexualiseringen och objektifieringen av den "tråkiga" mannen, den så kallade "gubben". I bilderna skönjs en kärlek som vågar vara äcklig, men som också är öm. Det är på sitt sätt intimt att göra bokstavliga skitverk som Eight Shits (1994) – avföring är trots allt tabu.

Underliggande islamofobi

Lite välbehövd förankring i konkreta politiska åsikter finns det till exempel i verk med antifascistiska sloganer. Det behövs, för hyllade serier som Jack Freak Pictures (2008) – bestående av Union Jack, självporträtt och kristna symboler – är egentligen ganska slappa, om än charmiga på sitt sätt. Mindre charmig är dock den underliga islamofobin som bubblar under ytan på utställningen. Gång på gång konfronteras betraktaren med dystra kvinnor i svart niqab som bryter Gilbert & Georges annars så mansseparatistiska värld. Det finns spår av typiskt åldersparanoid skräck över närvaron av muslimer i konstnärsparets lilla Londonbubbla. Givetvis är terrorhot mer närvarande i Londonbornas liv än i vårt här i Finland, så visst, det är en reell rädsla som inte kan ignoreras, men i The Major Exhibition uppstår en obalans på grund av att islamtematiken sticker ut. Som om det fanns en propagandistisk agenda.

Resultatet av allt detta är en utmattande utställning som garanterat väcker känslor av någon sort. Gilbert & Georges Pictures-verk vore lättare att ta till sig i betydligt mindre portioner, men eftersom helheten medvetet är en punkigt småäcklig, totalt överdriven explosion av dyr konst är det bara att som museibesökare acceptera portionsstorleken och anta utmaningen.

Helen Korpak Konstkritiker

Anrikt företag med koll på klockan

Urmakar- och guldsmedsföretaget Oy Osk. Lindroos Ab har betjänat sina kunder allt sedan 1890. Speciellt känt är företaget i dag för sin försäljning av klockor från exklusiva och klassiska märken. 17.12.2018 - 09.24