I innersta helvetet hörs bara klirret av krossade kristaller

Precis som hos Dante kulminerar Jouni Kaipainens Den gudomliga komedin i illustrationen av det innersta helvetet. Men där brinner ingen låga, där fryser snarare allt till is.

Samtida konstmusik

Jouni Kaipainen: Den gudomliga komedin

Tammerforsfilharmonikerna, dirigent Hannu Lintu. Solister Pauliina Linnosaari, Jaakko Kortekangas. Polyteknikernas kör. Uruppförande i Tammerforshuset 3.3.

När man studerar illustrationer av Dante Alighieris helvete med sina olika nivåer i bildkonsten, stöter man ofta på en konformad gestalt med toppen pekande nedåt. På de bredare platåerna högst uppe ryms flera syndare, men ju längre ner i helvetet man kommer, desto mindre blir skikten. Synden är förvisso tyngre, men syndarnas antal färre.

Formen är resultatet av Dantes ytterst detaljerade struktur i Den gudomliga komedin och speciellt i utformningen av helvetet. De totalt etthundra sångerna är indelade i tre delar med en inledande sång, 33 sånger om helvetet, 33 om skärselden och 33 om paradiset. Strukturen, speciellt hierarkin i helvetet, låter sig inte direkt överföras till musik, men är icke desto mindre närvarande i någon form i Jouni Kaipainens tonsättning av Den gudomliga komedin.

Slående likheter med originalet

På samma sätt som Dante jobbade med sitt storverk i över tio år och färdigställde det först ett år före sin död, kom Jouni Kaipainen (1956–2015) att arbeta med sin version så gott som fram till sin död.

Och på samma sätt som delar av Dantes Commedia gavs ut redan under hans livstid medan hela verket utkom i sin helhet först efter hans död 1321, ja på samma sätt uppfördes delar av Kaipainens Commedia av Radions symfoniorkester 2010, medan det återstod för eftervärlden att sätta ihop helheten enligt hans instruktioner efter hans död. Det var den versionen som hördes under det postuma uruppförandet av helheten i Tammerforshuset i fredags.

Det intressanta med Kaipainens Commedia är att tonsättaren inte ens visste att han höll på att skriva en symfoni, förrän mitt under arbetets gång. Ovetskapen om verkets väsen avspeglar sig i symfonins form. Enligt dirigenten Hannu Lintu bryter Kaipainen i ett av sina sista verk ner den traditionella fyrsatsiga symfoniformen och skapar i stället en form som närmast liknar en amöba. Musiken låter sig inte delas in alltför lätt i olika avsnitt och strukturen som ritats upp på insidan av programbladets pärm ger bara en fingervisning om helheten.

På folkets språk

Att tonsätta alla hundra sånger med sina 14 230 strofer hade troligtvis varit en omöjlighet – om inte verket hade fått ta sju dagar att uppföra. Men Kaipainen tog hjälp av textkonsulten Tuuli Charalambous och plockade några bitar härifrån och några därifrån och skrev en räcka scener, som inte formar någon direkt berättelse i sig själva, men som nog följer den kronologiska ordningen i Dantes originalverk.

Tuuli Charalambous assisterade också med översättningen av texten i textningsmaskinen som möjliggör för åhöraren att ta till sig texten i en begriplig form. Också detta är helt i enlighet med Dante som ville skriva på folkets språk – italienska i stället för latin. Trots att Kaipainen till största delen använder sig av italiensk text, visar han upp likadana ambitioner i avslutningen, när kören träder in med den sista satsen – på finska. Upplevelsen är häpnadsväckande och slående. Plötsligt förstår både körsångare och publik vad texten egentligen handlar om.

Kallt inferno

Precis som hos Dante är det illustrationen av helvetet som i Kaipainens Commedia slår en allra starkast. Om det traditionellt talats om att brinna i helvetet, handlar upplevelsen här om det motsatta. Djupast inne i helvetet är människan längst borta från Guds ljus och värme, och därför mäts temperaturen i minusgrader.

Också Kaipainens Den gudomliga komedin kulminerar alltså på helvetets botten, i mötet med Satan, i en för Kaipainen ovanligt statisk ljudmiljö. Här är det ljudet från krossade iskristaller som bildar den dramatiska höjdpunkten när tempot annars avstannar och tonhöjderna sakta sjunker. Beskrivningen av helvetet som statiskt för tankarna till konfirmationsprästens tes om helvetet som ett mentalt fängelse, ett tillstånd som det inte går att komma ifrån.

Lätt orkestrerad

På det stora hela är Den gudomliga komedin i Kaipainens tappning förvånansvärt lätt orkestrerad, om än – av allt att döma – infernaliskt svårt att spela.

Trumpeterna kommer med viktiga signaler från första början, violinerna tickar, kören orerar, solisterna Dante och Beatrice breder ut sig med utsvävningar. Vid helvetets port är det fyra wagnertubor som står för den mest dissonerande satsen, djupt inne i helvetet sjunger kören förvånansvärt brölande och brummigt (inte direkt vackert, enligt tonsättaren).

Och till råga på allt är skillnaden inte särskilt stor i skärselden och paradiset; musiken är bara aningen skönare. Den största skillnaden är att musiken får ett böljande drag i någonting som liknar 6/8-takt. Musiken får också en spektralistisk fläkt som passar rätt bra för paradiset.

Kaipainens rekviem

Själv undrar jag ändå om verket nått sin slutliga form ens nu, främst för att framförandet ännu kändes en aning skakigt. Tänk om musikerna hade övervunnit den lilla osäkerheten som fanns i luften, om konsertmästaren Pekko Pulakka hade varit ännu säkrare på sin post – han har många fina men krävande solon – och om Polyteknikernas kör hade kunnat sjunga med ännu mera stadga. Framförandet och därigenom verket tror jag då kunde ha blivit ännu bättre.

Ibland drunknade också solisterna i massan, speciellt Jaakko Kortekangas, som i sig verkade hade rätt touch för Dantes roll även om rösten inte bar fullt så väl. Pauliina Linnosaaris i sig vackra röst blev då tidvis som en stämma i orkestersatsen.

Det är knappast någon överdrift att tala om Den gudomliga komedin som Kaipainens rekviem. I så fall är det ett humant och hoppfullt rekviem, kanske för att det inte proklamerar eller deklamerar, utan snarare bejakar möjligheten till ett liv efter döden.

Wilhelm Kvist Musikredaktör