I ett norrländskt glesbygdsmörker

Stina Jacksons norrländska inland präglas av ensamhet, förfallande gårdar, igenvuxna åkrar och underjordiska skyddsrum, och de ramarna skapar redan i sig en småruggig stämning.Bild: Stefan Tell

Stina Jackson rör sig en bit utanför det svenska standardspänningsspåret, och profilerar sig på ett lovande sätt via sina känsligt utmejslade, udda personporträtt och en driven relationsgestaltning.

SPÄNNINGSROMAN

Stina Jackson

Silvervägen

Albert Bonniers förlag 2018

"Vad fan har jag att leva för?" utbrister Lelle högt för sig själv, när han natt efter natt kör omkring i det norrländska inlandet på väg 95, också kallad Silvervägen. Det är där den 17-åriga dottern Lina spårlöst försvunnit.

Men så tycker han sig plötsligt höra hennes röst.

"Du måste hitta mig. Det är bara du som kan göra det."

Sådan är upptakten till Skellefteåbördiga Stina Jacksons första spänningsroman Silvervägen. Pappan är den sista som sett sin dotter i livet, då han kört henne till en busshållplats och lämnat henne där. Och ännu tre år senare åker han omkring och söker henne, inom en vid radie, och har en karta där han bockar av platser och gårdar han undersökt.

Det är då den likaså 17-åriga Meja dyker upp, nyanländ från Stockholm tillsammans med sin ständigt vindrickande och bipolära konstnärsmamma, som via nätet träffat en av bygdens ensamma män.

Extrem sektsläkt

Meja som inte har några goda erfarenheter av sin mamma och aldrig sett pappan dras via en ny pojkvän efter ankomsten snabbt in i en sektliknande, isolerad gemenskap – en jordbrukarfamilj som under ledning av den oförsonlige fadern Birger bestämt sig för att leva utanför samhället.

Han och de tre sönerna hävdar att mänsklighetens framtid kan räknas i några få år, men att de starkaste – till vilka de kommer att höra – kan överleva också efter att alla samhälleliga strukturer krossats.

Det är ett på ytan fysiskt sunt sällskap, som efterhand ändå avslöjar allt fler mörka hemligheter och också en närmast fascistoid människosyn. Alla interna regler och förbud är extrema, och rätten att ta lagen i egna händer ses som en självklarhet. Så Meja finner sig snabbt fråntagen allt eget livsutrymme, och känner sig – även om hon inte vill medge det för någon – alltmer som inlåst i ett fängelse.

"I drömmen var det hon som var hackkycklingen. Hon satt i Anitas soliga kök när de började riva i henne, Birger och de andra. Rev och luggade med vassa näbbar tills det bara var knottrig hud kvar."

Udda personporträtt

Jackson rör sig en bit utanför det svenska standardspänningsspåret, och profilerar sig på ett lovande sätt via sina känsligt utmejslade, udda personporträtt och en driven relationsgestaltning.

Det är vad gäller miljöer och förvirrade, manliga karaktärer inte utan att jag ibland rentav kommer att tänka på en annan, betydligt mer rutinerad svensk glesbygdsskildrare, Åke Smedberg – och hans verk torde rimligtvis vara smickrande jämförelseobjekt för vilken yngre författare som helst.

Överlag präglas Jacksons norrländska inland av ensamhet, förfallande gårdar, igenvuxna åkrar och underjordiska skyddsrum, och de ramarna skapar redan i sig en småruggig stämning.

Däremot kan hon inte helt ta sig förbi spänningsromanens strukturella begränsningar, som handlar om att grundreglerna för berättelsens händelseutveckling så långt är skrivna på förhand. Själva rörelsemönstret erbjuder nu inte några större sensationer, också om hon nog byggt upp en intrikat historia med många samspelande trådar.

Fast spänningen accelererar rejält under slutspurten, då det kan verka som om vi till och med skulle få uppleva ett riktigt olyckligt slut. Jag brukar inte nödvändigtvis tycka att sådana är av ondo för litterära texter, men inser i det skedet att jag just den här gången gärna unnar centralgestalterna all lycka de bara kan få.

Henrik Jansson Författare

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33