I ett nordligt Arkadien

Så länge värmen vägrar infinna sig får vi hålla till godo med blotta överenskommelsen att sommaren är underbar. En tapper hållning som har gamla anor. På 1700-talet rådde den så kallade lilla istiden. Men istadigt diktade Bellman, Oxenstierna och andra om sommarens skönhet. Varifrån kom övertygelsen om att det var så och hur upprätthölls den i pinande nordvästan?

Poesi

Johan Gabriel Oxenstierna

Skördarne, Dagens stunder. Utgivna av Alfred Sjödin. Förord Horace Engdahl

Bokförlaget Atlantis 2017

Aldrig var den nordiska sommaren vackrare än på 1700-talet. Vinden fläktade i ekar och lindar, smultronen rodnade i snåren, vakan slog. Herdar och herdinnor drack sitt svala vin i bersåers skugga och Carl Michael Bellman diktade:

Ulla! min Ulla! Säj får jag dig bjuda

Rödaste smultron i mjölk och vin?

Eller ur sumpen en sprittande ruda,

Eller från källan en vatten-terrin?

Dörrarna öppnas av vädren med våda,

Blommor och granris vällukt ger;

Duggande skyar de solen bebåda,

Som du ser.

(...)

Fast egentligen var det inte sant. På sjuttonhundratalet rådde den så kallade lilla istiden. Medeltemperaturen sjönk, vintrarna var långa, somrarna kalla. Samma Bellman skrev om vargarna som ylade på isen vid Essingen utanför Stockholm. Alldeles ovanligt kallt var det just 1790, då Fredmans epistlar utgavs. Så varifrån kom då den starka, principiella övertygelsen om somrarnas förträfflighet som diktarna hade, den som har levt vidare och kastar sitt milda ljus över denna den svenska kulturens glansperiod?

Antikens högsommar

Den berodde nog på antikens starka närvaro i sinnet. Sjuttonhundratalet upplevde sig självt som en pånyttfödelse av den antika kulturens ljus och lätthet efter medeltidens mörker och barockens dödsfixering. Som nya inkarnationer av Vergilius och Horatius gick de klassiskt inspirerade skalderna omkring i de svenska herrgårdsparkerna. Och antiken, det var ju den europeiska kulturens högsommar, aldrig överträffad. Så om man tillräckligt starkt identifierade sig med de antika förebilderna blev det sommar, oberoende av duggregnet som silade och nordvästan som pinade på ett för oss än i dag bara alltför välbekant sätt.

Nästan ingen upplevde bron mellan samtiden och det stora förflutna lika självklart som Johan Gabriel Oxenstierna, vars viktigaste dikter nu har kommit ut i Svenska Akademiens klassikerserie. Oxenstierna (1750–1818) var skald och politiker, riksmarskalk och medlem av den första Svenska Akademien, uppvuxen på Skenäs gård i Sörmland, vars liv han skildrat i en tilltalande ungdomsdagbok. Helst hade han väl varit bara skald och sällskapsbroder men fången av sitt fina namn var han tvungen att foga sig i Gustaf III:s krav, särskilt som fattigdomen ständigt pockade. Att ha en Oxenstierna vid sin sida var en propagandatriumf för kungen, trots att han som politiker var oskicklig. Den som vill läsa om den ickemusiska delen av Oxenstiernas liv kan göra det i historikern Henrik Knifs fina essäsamling Leva och låta leva i det gamla Europa (2010).

Men i ungdomen, och senare när kungen vände ryggen till, diktade Oxenstierna. Hans livsprojekt var två episka dikter, lantbruksskildringen Skördarne och tankedikten Dagens stunder. Bägge hör till en av tidens mest omhuldade genrer, den landskapsbeskrivande dikten. Den dog med sin tid, vilket bidrog till att Oxenstierna glömdes bort. Modellen var Vergilius Georgica, den stora förebilden på sjuttonhundratalet James Thomsons The Seasons som i dag lever kvar genom Joseph Haydns oratorium.

Drivkrafterna för poeten Oxenstierna var en genuin kärlek till den svenska naturen kombinerad med nationella och politiska idéer. De innehållsförteckningar han sammanställde för sina dikter kombinerar abrupt å ena sidan naturbilder, lantarbete och kärleksintriger, å andra sidan ämnen som "Svenska nationens frihet i jämförelse med andra" och "Skatträttigheten". Där följde han pionjären Vergilius i spåren: dennes Georgica var ju inte minst en propagandaskrift för lantbruket och kejsar Augustus krav att romarnas liv skulle vara enkelt och robust. Också den svenska klassicismen var ideologisk och stödde tanken på jordbruket som samhällets ekonomiska fundament och kungens politik för att understöda inhemsk produktivitet och kultur.

Poetisk propaganda

Och på sjuttonhundratalet utformade man gärna sina propagandainlägg på alexandriner. Så här börjar Skördarne, som poetiken förordade med en sammanfattning av motiven och en invokation till sånggudinnan:

"Jag sjunger skördarne och den förenta gröda / Som ängar, åkrar, skog och trädgårdarna föda; / Hur ömsom arbetets och ömsom smakens hand / Till fägring eller gagn förädlar nya land; / Om odlarns flit och lön, hans vila, lekar, löjen, / Och äntlig Hymens fest, fullkomnande hans nöjen. / Jag föddes bygdens barn, och lycklig i dess sköt, / Av livets ögnablick jag där de första njöt, / Och fjärran ur dess lugn jag fägnar nu mitt sinne / Med förra tiders bild och kända nöjens minne. // Och Sånggudinna, Du! som först i livets vår / Till helga skuggors hägn ledsagar skaldens spår, / Jag kallar Dig /---/"

Här finns också en polemik som Oxenstierna driver genom hela sitt verk. Ett epos handlar ofta om krig, men själv vill han helst skriva om freden och det goda livet i arbetets och samvarons tecken. Det ställer honom inför dramaturgiska problem – hur undvika ett statiskt och överlastat uppräknande?

Oftast kringgår han faran genom att skildra både människornas liv och naturens skeenden som dynamiska processer. Det kan gälla den magnifika soluppgången som väcker naturen till liv, eller kärleken som utvecklas mellan de unga och leder till äktenskap. Det mytologiska minnet är fortfarande intakt vilket skapar rörelser i tiden – en svensk lantarbetare kan plötsligt möta de antika gudarna. Full av en glädje som förutsätts råda hos bonden lika väl som hos skalden själv skildrar Oxenstierna ett arbetsintensivt men också vördnadsfullt jordbruk, långt från dagens industrialiserade och miljöförstörande livsmedelsproduktion. Det är en idealiserad dröm om ett samhälle där alla har en uppgift, i motsats dagens alienation.

Oväntat språk

Oxenstiernas dikt är inte alldeles enkel att läsa. Tidvis uppnår den en lyrisk skönhet och konkretion som är mycket tillfredsställande, men däremellan tvingar hans komplicerade syntax, som redan samtiden påtalade, fram absolut koncentration. Och riktigt lika suverän med alexandrinerna som sin förebild Gustaf Philip Creutz, den bästa skald som Finland frambringat, var han inte.

Varför ska man då göra sig mödan? Kanske för blandningen av det främmande och det välbekanta. För språket, som så här använt visar sig från nya och oväntade håll och ger en ny känsla för dess skönhet och brukbarhet. För naturkänslan, på en gång bekant för att element av den lever kvar ännu i dag och främmande för att den växer ur livspraktiker som vi inte längre delar. För länken till det förflutna, en tvåhundra år gammal poet som på ett begripligt sätt förbinder oss med några av vår kulturs tio gånger äldre källor. Och så är det det där med sommaren, den svalkande kvällsbrisen i ett nordligt Arkadien där varken stormen eller regnet piskar:

Vad är den ro, den stillhet jorden äger?

Den svala fläkt som väcker lövets sus?

Med glesa flor som hölja skogens läger

Vad okänd hand har dunklat dagens ljus?

Vad är den frid som sluter världen inne,

Som mig sin makt med vänlig känsla ter;

Vars andedräkt, förtjusande mitt sinne,

Åt tanken lugn, åt hjärtat glömska ger.

Du aftonstund! det var din makt jag kände,

Din milda luft vars anda kringger mig,

Se'n från sin höjd den Sol som jorden brände

I nedböjd gång mot väster lutar sig.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00