I essän tänder litteraturen eldar

I fem essäer av varierande omfång beskriver kritikern och litteraturvetaren Tatjana Brandt sin relation till författarskap från 1700-talet till i dag. Det indirekta målet är politiskt: att tillverka ett motgift mot hetsig kulturkonsumtion.

Tatjana Brandt

Fångad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet

Förlaget M 2017

"Tur och lek är essentiella för essän", skriver den tyska tänkaren Theodor W. Adorno i en essä om essän, denna främmande fågel mellan skönlitterärt alster, vetenskaplig redogörelse och personlig krönika. Adorno frågar sig varför essän fortfarande, i slutet av 1950-talet då han skriver, betraktas med misstänksamhet. Än är den för lekfull, konstnärlig och infallsrik för att kallas vetenskap, än för lärd för att kallas konst, än är dess fokus för personligt för att upphöjas till allmän lag. Ordet essä kommer naturligtvis från franskans essayer, att försöka. Och det är det fina i kråksången, essän tillåter skribenten att experimentera. Essän som form för med sig en barnslig frihet att låta det som andra skrivit fatta eld, skriver Adorno. Det är just det som sker i Tatjana Brandts kloka och underhållande essäbok Fängslad: litteraturen fattar eld och lyser upp både samtiden och det förflutna.

Urvalet av textuella samtalsparter är förstås av högsta vikt när en essä ska byggas och Brandt visar på en nyttig bredd. Vi får läsa om den danska poeten Inger Christensens sätt att behandla döden och förgängligheten, men även om den vuxna skribentens sugande längtan att sjunka ner i Harry Potters tonårsuniversum och om farorna med ett sådant underbart försvinnande.

Stilgreppet är personligt, Brandt beskriver till exempel hur föräldraskapets vaknätter och stora känslosvall fick henne att känna att den tidigare favoritlitteraturen var banal och tjatig. I stället hittade hon 1700-talets gotiska roman och författarinnan Frances Burneys spännande gestalt. "Våra moderna utvecklingsromaner har vant åtminstone mig vid en benägenhet att ompröva, glida undan, växa och förändras, leva dynamiskt, ge upp, snyta mig och gå vidare. Men jag kan inte förneka att jag fängslas av det rationaliserade oförnuft som präglar mycket 1700-talslitteratur och Burney i all synnerhet."

Kanske är det just en typ av rationaliserat oförnuft som behövs för att småbarnsårens kaos ska bli begripligt? Det är sådana band över tid – mellan osnutet familjeliv på 2010-talet och relationsdrama i slott på 1700-talet – som Brandt nyfiket och otvunget etablerar.

Läsa är radikalt

Vad händer egentligen när vi läser? Brandt svarar: "När man läser överger man sig själv, inlevelsen trevar sig in i en ny kropp, nya förutsättningar, dofter, möjligheter och begränsningar. Det är egentligen radikalare än jag kan uttrycka". Denna radikala potential har fått filosofer som Martha Nussbaum att utropa att litteraturläsning kan göra oss till bättre människor. Så långt går inte Brandt, men hon insisterar på att den djupa, stillsamma och försjunkna läsningen behövs som mest precis nu, när allting talar emot den.

Det stämmer. I vår tid av tramsnyheter, "trigger warnings" och identitetspolitik, där den egna erfarenheten blir en absolut gräns som inte kan överskridas, där jaget är så mycket viktigare än duet, är möjligheter att bli någon annan nog så betydelsefulla. Det måste nämligen gå att leva sig in i en annan människas omständigheter – annars är vi förlorade, annars finns det ingen försoning, inget samhälle, ingen solidaritet. Plötsligt blir skönlitteraturen livsviktig. Med Brandts ord: "Vi läser med våra liv på spel och det är både nyckeln och förbländningen".

Skribentens stil är lätt och förförande, hon skriver sinnrikt och lärt men ändå med en genomsläpplighet som tilltalar; när tanken och läsningen ränner in i en vägg och hon måste lägga ner boken och backa bandet får läsaren veta det. Essän om 1800-talsförfattaren Henry James är min favorit eftersom jag får följa med hur också Brandt blir överraskad av ett författarskap som av många upplevs som träigt, långsamt och alltför detaljfixerat. Genom noggranna omläsningar av James verk visar Brandt på den filosofiska grundton som vibrerar i romanerna. Brandts stillsamma, inkännande läsning av denna likaså stillsamma, lillgamla författare, vars verk visar hur det triviala kan bli häpnadsväckande om det får ta plats, blir ett botemedel mot den ytliga läsningen.

Hur vi köper och förbrukar kultur

Bild: Pressbild

På ett par ställen får Brandt dock mig att hicka till, och då handlar det oftast om det hon kallar den digitala revolutionen – alltså vad internet gjort för läsningen. Är det verkligen "på ett decennium" som nätet förändrat förutsättningarna för att skriva, som Brandt menar i förordet? Börjar inte förändringen kanske redan med att pc:n gör inträde som det skönlitterära skrivandets teknologi på 1980-talet? Brandt skriver att nätet har "ingen plats och därför heller ingen tid", men stämmer det? Är inte nätet också materia, mineraler som grävts upp i konfliktzoner, kapital och arbete, surrande fläktar i enorma hallar? Ibland är teknoskepsis både hälsosam och nödvändig, men att göra internet till Voldemort stärker inte motståndet mot det som verkligen är problematiskt med hur vi köper och förbrukar kultur, människor och politik genom skärmar.

I den tidigare citerade tyska tänkaren Adornos ögon är essän en manlig genre. Han räknar upp Walter Benjamin, György Lukács och andra berömda herrar, men låter bli att nämna Virginia Woolf, vars berömda "Ett eget rum" för mig är den litterära essäns själva måttsats. I dag förtjänar också Susan Sontag, Joan Didion, Zadie Smith och Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius att lyftas fram som kvinnor som betvingat en förment maskulin genre, som kräver den vanskliga kombinationen av lekfullhet, boklig bildning, timing och fingertoppskänsla. Det är glädjande att med "Fängslad" kunna lägga ytterligare ett namn till den listan.

Jenny Jarlsdotter Wikström

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00