I en sal på lasarettet

Bild: Pressbild

Eva Frantz bok har alla de rätta elementen av rysarintrig och övernaturliga inslag som en bladvändare för slukaråldern ska ha. Däremot blir frågan om hur fattiga barn utnyttjas av sjukvården rätt tamt behandlad.

Barnrysare

Eva Frantz

Hallonbacken

Schildts & Söderströms 2018

Sanatoriemiljön lånar sig till skräckberättelsen, den finns i gotikens dna. Ofta används den för att ställa frågor av social art, om orättvisor som begåtts och om makthierarkier som likt osynliga partitur dirigerar karaktärernas liv. Aktuella exempel är Camilla Lagerqvists Spetälskesjukhuset (2017) och Ingelin Angerborns Sal 305 (2016). Med sin barnboksdebut Hallonbacken sällar sig den finlandssvenska deckarförfattaren Eva Frantz till skaran av mysrysarförfattare.

Hallonbackens sanatorium är en utpräglat gotisk miljö. Här befinner sig den fattiga lungsjuka Stina ensam i en kuslig sjukhussal. Frantz har valt jagperspektivet:

"Jag heter Stina och jag ska nog dö snart. Det är ingen som säger det till mig, men jag är ju inte dum heller. Jag ser det på mors ögon."

Den arkaiserande tonen färgar hela berättelsen och understryker dess starka smak av flickbok:

"Edith [Stinas syster] är den enda hittills som verkar intresserad av kärlek och sådant. Hon är rysligt förälskad i en pojke som heter Caj Tengström. [...] Edith tvärstannade, grabbade tag i min handled så hårt att jag ville tjuta högt, och så pep hon 'Åh, nej Stina! Där är han! Jag tror jag svimmar!' ".

Det är konsekvent utfört, men riskerar att berättelsen får något gammalt och oangeläget över sig.

Den fattiga Stina som aldrig åkt "automobil" forslas till sanatoriet där hon vårdas av doktor Hagman, syster Emerentia och syster Petronella. Stina ska vistas i den läkande friska skogsluften. Under ett strövtåg får hon en varning om att sjukhuset är farligt för fattiga barn och invigs i en potentiell flyktväg. Hennes vänskap med Ruben, som finns på en annan avdelning men visar sig vara död, äger rum nattetid och är det bärande elementet i denna spökhistoria.

Stina som fått med sig broderns dyrbara bok Defoes Robinson Kruse är en läsande hjältinna. På sanatoriet avläser hon miljön, så ingående gestaltad att den blir en av bokens huvudkaraktärer. Boken har alla de rätta elementen av rysarintrig och övernaturliga inslag som en bladvändare för slukaråldern ska ha. Däremot blir frågan om hur fattiga barn utnyttjas av sjukvården rätt tamt behandlad. Inga schakt öppnar sig i textens mer brännande frågor, utan läsaren förväntas nöja sig med en vagt skissad tidsbild och spänningsintrigen.

Mia Österlund

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning