I det blå och i kärleken

Den hyllade essäisten Maggie Nelsons styrka ligger i kombinationen av stil och känsla. Känslan av att söka efter något som inte är möjligt att finna annat än i nederlaget. Det kan bara göras genom ständiga avbrott och avvikelser från de inskrivna förväntningarna om att nå fram. Det kan bara göras med en stil som inte gör sig till, skriver recensenten Håkan Möller.

Essäer

Maggie Nelson

• Argonauterna

• Blått

Modernista 2016 / 2017

Blått – resekatalogernas färg. Djupblå himlar och turkosa hav. Löftenas och drömmarnas färg. Ett annat och bättre liv. Om så bara för en vecka eller två. Längtans blåa blomma, Schubertstycke och populärroman av Alice Lyttkens. Det blå spänner mellan det sublima och det sentimentala, högt och lågt. I detta spann befinner sig också den hyllade författaren Maggie Nelson i sin genrehybrid Bluets (2009), som nu getts ut i en utmärkt översättning av Viola Bao: Blått (2017). Det var den Los Angelesbaserade Nelsons genombrott i hemlandet USA. Med den flerfaldigt prisbelönta The Argonauts (2015), som kom på svenska året därpå (Argonauterna), nådde hon internationell ryktbarhet.

Utlämnande, tankeväckande och inspirerande.

Blått hålls löst samman av den symbolmättade färgtematiken. Kulturhistoriskt är ämnet närmast outtömligt. Och tolkningarna skiftar från plats till plats, från kulturkrets till kulturkrets. Inom kristendomen trons och trofasthetens färg. I Kina färgen för Öst, och symbol för årstiden våren. Men nu har vi kommit långt från Nelsons 240 korta prosastycken där det blå är en förevändning för ett utforskande av bland annat det sköna men mest av den egna erfarenhetsvärlden. Tvära kast mellan konst, litteratur, filosofi och erotik. Det är utlämnande, tankeväckande och inspirerande. Nyfikenheten är uppenbar. Liksom beläsenheten. Men kompressionsprosan precis som fragmentet är en form som kan suggerera djupsinne.

Goethe är med sin färglära – och sin Werther – en favorit. Wittgenstein nämns några gånger. Jag brukar bli misstänksam när den berömde filosofen dyker upp i oväntade sammanhang. Särskilt de numrerande styckena i det sena verket Filosofiska undersökningar kan i detta fall förstås ha inspirerat till motsvarande format för reflexioner av varierande slag. Det är som om vi blir lite smartare bara av att citera Wittgenstein. Även Nelson.

Stil och känsla

Men hellre lånta tankesmulor än den senaste populärpsykologiska trenden som kategoriserar personer och personligheter med hjälp av färgbeteckningar. Den gamla temperamentsläran avdammad för ledarskapskurs. Den blå personen håller avstånd, låser kroppsspråket, undviker gestik och ögonkontakt – så där ja, då vet vi hur det går till att låsa in en människa. Nelson befinner sig på mils avstånd från den typen av konsultfilosofi.

De överraskningar hon bjuder på ligger på ett annat plan. Finkulturella referenser varvas med populärkulturella, men det hela ges en särskild sälta genom att hennes personliga fragmentsamling också innehåller skyddslösa och självutlämnande stycken som öppnar falluckor i den kulturhistoriska boningen. Styrkan ligger i kombinationen av stil och känsla. Känslan av att söka efter något som inte är möjligt att finna annat än i nederlaget. Det kan bara göras genom ständiga avbrott och avvikelser från de inskrivna förväntningarna om att nå fram. Det kan bara göras med en stil som inte gör sig till. Även när texten lutar mot det anspråksfulla är tilltalet tveklöst.

Dialogkonst

Blått framstår som en förövning till det verk som kommit att nå en större publik. I Argonauterna har Nelson förskjutit förhållandet mellan de tankeväckande reflexionerna kring de lärda referenserna och den personliga storyn. Livsepisoderna är framskjutna och styr utläggningarna med stöd i framför allt samtida teoretiker som berört ämnen som begär, queer, kön, identitet, sexualitet, politik – och kärlek.

Citatmaskineriet har förvandlats till dialogkonst – Judith Butler och Eve Kosofsky Sedgwick är särskilt ofta inkallade som samtalspartners. Prosan är porösare i Argonauterna, pratigare utan att bli pladdrig. De metalitterära inslagen – "när jag nu skriver det här…" – är chosefria. Utläggningarna kring de väl inpassade citaten flyter in i berättelsen på ett naturligt vis, och avståndet till auktoriteterna minskar eftersom hon ny tydligare tagit befälet över sin framställning. Till och med i förhållande till själsfränden Roland Barthes. Djärvheten står på egna ben.

Queerskap och moderskap

Men mer än något annat är det en kärlekshistoria: mellan henne som talar till oss och hennes livskamrat Harry Dodge, konstnär och gender-fluid. De vill manifestera sin tvåsamhet – och det är brådis. Proposition 8 (tilläggsförslaget i Kaliforniens grundlag om att enbart äktenskap mellan man och kvinna är giltiga) är på väg att antas. De gifter sig i ett kapell i Hollywood, mest ett sjabbigt kyffe. Pastor Starbuck ställer upp. Bröllopsfest: tillsammans med Harrys son äter de nerkrupna i sovsäckar chokladpudding på verandan med utsikt över det närbelägna berget. De framstår kort och gott som genuint lyckliga.

Berättaren är snart gravid och Harry påbörjar testosteronbehandling. Insemination och T-injektioner. Inte bara queer-funderingarna ges utrymme. Moderskapet är ett ämne som gradvis tar allt större plats i de icke-kronologiskt ordnade sjoken av biografiska fragment. En ny gunstling är psykoanalytikern Donald W. Winnicott. Hans "good enough mother" är en mamma djupt och allvarligt engagerad i att vara just mamma. Det vinner Nelsons sympati när hon – den tidigare snorkiga kritikern av "föderskorna" – själv frågande går in i sitt havande och så småningom i sin roll som nybliven mamma.

De är till sist en familj om fyra, de bär varandra, och störst är kärleken.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00