I den unge Sibelius fotspår

När ett musikergäng som hade fyllt många salar på kontinenten samlar pinsamt lite folk i Finlands charmigaste småstad borde varningsklockarna ringa, menar Mats Liljeroos.

Finlands charmigaste småstad, Lovisa, har en rik kulturtradition att falla tillbaka på och på musikens område noterar vi givetvis den unge Sibelius ferier hos faster Evelina. I Lovisa rörde han sig som fisken i vattnet och komponerade även en hel del; förutom diverse småstycken en pianotrio och en betydande del av Kullervosymfonin.

Att stadens kammarmusikfestspel är benämnt Sibeliusdagarna är med andra ord helt logiskt och sedan den första upplagan 1989 har festivalen etablerat sig som en av de mest sympatiska i sitt slag, även om existensen sällan kunnat tas för given. Småskaliga evenemang tvingas kämpa för sin plats i solen och ett centralt överlevnadsvillkor är en genuin samhällelig förankring. Att ortsborna upplever festivalen som en oumbärlig del av den lokala identiteten och aktivt drar sitt strå till stacken.

Dit har Sibeliusdagarna av någon anledning inte nått och kanske borde en och annan varningsklocka ringa när inte bara årets öppningskonsert, med ett musikergäng som hade fyllt många salar på kontinenten, utan även huvudkonserterna i kyrkan lockade snudd på pinsamt litet folk.

Vad borde alltså göras, förutom att få beslutsfattarna att inse vilken guldkalv de mestadels låtit stå omjölkad? För det första kunde man efterlysa ett marknadsföringsmässigt helhetstänkande. En medveten strategi för att nå ut till musikälskarna i gemen, lokalt och i ett större sammanhang. För det andra borde de befintliga utrymmena utnyttjas mer innovativt.

Anrika Kapellet, som räddades från en säker undergång tack vare en utomstående privatpersons insats, formligen skriker på en historisk, mat- och dryckackompanjerad soaré. Vore det inte bra skoj om Janne och hans blivande svåger Armas gjorde entré och gav ett smakprov på den repertoar de underhöll de förnäma badgästerna med i slutet av förrförra seklet?

Mest alarmerande är dock att en av landets vackraste och akustiskt ypperligaste kammarmusiksalar, Societetshusets festsal, står oanvänd. För närvarande nyttjas utrymmet av stadens bibliotek, som dock kommer att tvingas flytta på grund av hälsovådlig inomhusluft, och den enda vettiga lösningen är självfallet att bygga ett nytt bibliotek och upplåta Socis till musikbruk.

Det återstår att se om den politiska viljan förslår för ett projekt av den kalibern. Något radikalt måste dock ske om man med gott samvete skall kunna se sig i spegeln när det om två år är dags att begå 30-årsjubileum. Lovisa historiska hus-festivalen drog även detta år under ett veckoslut lika mycket folk som stadens samlade invånare och kanske kunde Sibeliusdagarna ha något att lära av systerfestivalen.

Lovisa gör i och för sig ett förtjänstfullt jobb med att marknadsföra sig som en attraktiv kulturstad på vettigt avstånd från Helsingfors. Det finns en enorm potential för, exempelvis, kulturarbete på distans liksom konstnärligt heltidsarbete och flyttströmmen från huvudstadsregionen har under det senaste decenniet sakta men säkert ökat.

Bra så, men det betyder inte att det är läge att slå sig för bröstet. Mycket återstår ännu att göra innan Lovisa kan kalla sig kulturstad med stort K. Däribland att få den kollektiva logistiken att fungera på ett tillfredsställande sätt. Hade jag inte bott på orten hade jag tvingats avstå de flesta av Sibeliusdagarnas konserter. Inte bra.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00