I den läckande båten

Heidi von Wrights sjunde bok Mellanblad är i stort sett en stark och tänkvärd diktsamling, men innehåller väl många fragment som kunde ha blivit något mer.

Poesi

Heidi von Wright

Mellanblad

Schildts & Söderströms 2018

När en diktsamling, som Heidi von Wrights nyaste och sjunde, heter Mellanblad ägnar man kanske dess mellanblad lite extra uppmärksamhet. De är rätt många, nio på bokens 124 sidor, och helt vita, utan några siffror eller avdelningsnamn som skulle strukturera boken. Genom dem skymtar följande dikt, dimmig men läsbar om man anstränger sig lite. Man kan se mellanbladen bara som ett sätt att strukturera flödet av dikter. Men man kan också tycka att de reser vissa anspråk: här bästa läsare, säger författaren, ska du ta en tankepaus! Och dikten som väntande skymtar påminner dig om att det är på sin plats att anstränga sig lite för att få syn på vad här egentligen står. (Ordet mellanblad har också – som det brukar vara hos von Wright – andra betydelser men för mig framstår den som hänvisar till själva boken som den centrala.)

Härifrån är det ett kort steg att se titeln som en hänvisning till alla sidorna i boken, också de tryckta. Och visst är det så att von Wrights dikter ofta framstår som ett slags mellanblad i tillvarons oavbrutna ström, en vit sida som blir till en tankepaus. För fast det här är en poet som är starkt upptagen av att vrida och vända på språket och fundera på varför man konventionellt uttrycker sig som man gör är det ändå en självklar utgångspunkt för henne att språket är intressant därför att det beskriver världen, samtidigt som det är en del av den. Ett sådant stopp för eftertanke kan se ut så här – sin kännspaka lakonism har von Wright inte gett avkall på:

allt som är svårt att lägga märke till

och sedan är det för sent

orsak

verkan

avsked

Det finns en fundamental osäkerhet i von Wrights dikter, i deras beskrivning av det som är förhanden. Världen är underminerad, strukturerna kan när som helst brista och det är bara med orden vi nödtorftigt kan tråckla ihop det som omger oss. Därför talar hennes dikter mycket om språket, om nödvändiga men bristfälliga överenskommelser:

det spelar en roll

om det sägs eller förblir osagt

för att förbli

behåller jag namnet

när landskapet tar slut

vart kommer vi då

Men språket är inte bara vårt eget och von Wright är också bra på att utan åthävor parodiera makten:

vi behöver ett nytt sätt att se

det här är det nya sättet

sätt dig här

se den nya världen

på det nya sättet

precis likadan

Språk- och perceptionstematiken i Mellanblad riskerar ibland att kantra över i det alltför abstrakta. Lyckligtvis har von Wright också en förmåga att hitta på minnesvärda bilder av den smala gränsen mellan utsatthet och något slags hemkänsla i världen:

en annan morgon ror jag ut på samma sjö

allt som behövs för att hålla oss flytande

en farkost som tar in en mindre mängd vatten

än det som går att ösa ut under färdens gång

Om jag har någon invändning mot Mellanblad, som i stort sett är en stark och tänkvärd diktsamling, rör den Heidi von Wrights förkärlek för fragmentisering. Boken innehåller långa följder av mycket korta dikter som inte riktigt bildar någon helhet, vare sig på boksidan eller i läsarens sinne. De ser ut som byggstenar till dikter och man önskar att poeten velat göra något mer av dem.

Michel Ekman Litteraturkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33