KÖPENHAMN Klockan är två på eftermiddagen. I stadsdelen Østerbro i Köpenhamn fylls Café Livingstone av fredagsglada människor. Ett gäng födelsedagsfirare har hyrt övre våningen och de kommer lastade med ballonger och paket.

– Ta ut den här brickan, säger en ung kvinna till Jostein Haugum, som genast gör som han blir tillsagd.

Haugum, 54, är krögare och ägare till restaurangen, den unga kvinnan en av hans anställda.

– Ungefär en gång i veckan jobbar jag som "tjener". Det håller mig alert och jag tycker om det, säger Haugum samtidigt som han balanserar brickan mellan borden.

De unga servitörerna bakom bardisken skojar småskrattande med varandra. Många av dem är studerande som extraknäcker. Killarna i köket är lite äldre och inte födda i Danmark. De talar helst engelska.

– Det är ett bra ställe att jobba på, säger de försiktigt och torkar svetten ur pannan.

Det stora födelsedagssällskapet väntar på sina första rätter.

Haugum sätter en ära i att erbjuda sina anställda drägliga arbetsförhållanden. Det ska vara roligt att gå till jobbet.

Att han menar vad han säger bevisas, tycker han själv, av att han vid det här laget har fyra företag registrerade, två i Danmark, ett i Indonesien och ett i Guatemala.

– Jag förmår inte sälja något av dem. De blir nästan som barn. Att vara entreprenör är för mig en livsstil där hela processen från idé till verklighet är viktig. Mina anställda utomlands tillverkar hantverk för hand som jag sedan säljer runtom i världen. Verksamheten har också en social och kulturell dimension; vi stöder pro bono tre fyra skolor i Indonesien.

Det ska vara roligt att komma på jobbet, även i en tuff låglönebransch som restaurangvärlden, säger Jostein Haugum, här tillsammans med en av sina anställda på Café Livingstone. Bild: Charlotte de la Fuente

Det är ändå inte välgörenhet Haugum sysslar med utan hans företag måste gå med vinst. För pengar som han tjänat genom åren har han förverkligat sin mångåriga dröm om en egen restaurang på en attraktiv plats i Köpenhamn.

– Det är lätt att starta företag i Danmark. Allt finns på nätet, det är bara några knapptryck. Inte mycket byråkrati alls.

Han bekräftar också att det både är lätt att anställa människor och att säga upp anställda.

– Det kan jag göra med 14 dagars varsel. Jag behöver inte ens ange en orsak.

Haugum sticker inte under stol med att restaurangbranschen är en låglönebransch.

– Det är ett hårt arbete. Skiftarbete. Branschen är dessutom säsongbetonad och konjunkturkänslig. 75 procent av alla anställda är utlänningar. De verkar vara mer sugna på att jobba.

De anställdas löner utgör 25–30 procent av kostnaderna i Haugums företag så det är en utgiftspost han spelar med om kassan visar tecken på att sina.

– Jag säger upp ungefär 20 procent av dem jag anställer. Majoriteten slutar av sig själva. Folk kommer och går.

Haugum har kontakter in i regeringen och har talat med sin vän ministern före vårt besök. Den danska modellen har han enbart gott att säga om.

– Den är flexibel samtidigt som den – paradoxalt nog – garanterar en trygghet som gör att vi kan kalla Danmark ett välfärdssamhälle. Visst ger systemet oss företagare många fördelar men det betalar sig också tillbaka i form av låg arbetslöshet.

Haugum känner inte igen sig i nidbilden av företagare som känslokalla egoister.

– Det är viktigt för oss arbetsgivare att veta att människor som vi är tvungna att säga upp inte blir lämnade på bar backe. Så är det i Guatemala och Indonesien där det är mycket svårare att sparka någon. Det finns inga skyddsnät och där kan man verkligen dra ner hela familjer i misären.

En annan viktig bit är enligt Haugum att det råder en bred politisk enighet om den danska modellen.

– Det ger en stabilitet som inte är beroende av vem som sitter i regeringen.

Här är en historisk tillbakablick på sin plats. Det var i början av 1990-talet som den socialdemokratiska regeringen med statsminister Poul Nyrup Rasmussen i spetsen skapade den danska modell som också kallas Flexicurity (av flexibility och security). Grundtanken var att arbetsgivarna ska få det som är viktigast för dem – flexibilitet när det gäller att anställa och säga upp människor – medan arbetstagarna ska få det de behöver: trygghet i form av pengar, oberoende av om det är lön, dagpenning eller utkomststöd.

Danmark lyckades halvera sin arbetslöshet på 90-talet och regeringar från alla världens hörn vallfärdade till Köpenhamn för att studera hur danskarna bar sig åt.

I dag har besöken stannat av och det enda land som på senare tid har kopierat modellen rakt av är Finland.

Det dessutom halvdant, om man ska tro kritikerna. Regeringen Sipilä svingar piskan när det gäller att sänka dagpenningen för arbetslösa som inte är aktiva nog. Däremot är regeringen inte lika frikostig med morötterna som danskarna. Medan Danmark satsar 2 procent av bnp på en aktiv jobbpolitik är motsvarande siffra i Finland 1 procent. Det märks till exempel i form av färre rådgivare på de finska arbetskraftsbyråerna, TE-centralerna, jämfört med i de danska jobbcentren.

Vi cyklar vidare, nu till Vesterbro och plastikkirurgen Veronica Ellitsgaard. Hon tar emot i sin flotta privatklinik på Gammel Kongevej.

– Lokalen är för stor för mig nu men jag har inte råd att flytta, säger hon och öppnar dörren till operationssalen. Den är välutrustad för att uppfylla alla myndighetskrav. Att montera ner den för en flytt kostar mer än det smakar.

Ellitsgaard sysselsätter i dag en handfull medarbetare, det är sekreterare och sjukskötare som går omlott med varandra. Själv är hon den enda kirurgen.

– Jag äger kliniken och bestämmer själv över min arbetstid men jag har ett avtal med kommunen så man kan säga att jag är anställd av det offentliga på heltid.

Ellitsgaard har jobbat på många sjukhus, bland annat Rigshospitalet och sjukhusen i Roskilde och Herlev. För tio år sedan hoppade hon av och öppnade eget.

– Det är ett beslut jag inte ångrar. Jag tycker om att bestämma själv och det kan man inte göra på sjukhus, inte ens som överläkare. Där är det andra som sätter reglerna.

I början tog Ellitsgaard emot privatpatienter men i dag kommer bara patienter som remitterats från de offentliga sjukhusen till hennes klinik. Ofta är det patienter med bröst- eller hudcancer.

Plastikkirurgen Veronica Ellitsgaard är kritisk till utvecklingen av det danska arbetslivet. Det har blivit hårt och rått och stressigt, tycker hon. Bild: Charlotte de la Fuente

– Jag kan operera 12-14 patienter per dag. Jag tar också emot patienter för konsultation. Människor som kommer via det offentliga är tacksamma medan privatpatienter verkar tro att plastikkirurger är trollkonstnärer som kan åstadkomma underverk oberoende av utgångsläget.

Till skillnad från krögaren Haugum är Ellitsgaard kritisk till det danska arbetslivet.

– Danmark har blivit hårt och rått. När jag kom hit från Chile 1973 var det ett välkomnande samhälle. Jag var den första utlänning som fick utbildning på Den Danske Diakonissestiftelses sygeplejeskole. Medicin började jag läsa först senare, efter att jag fått mina tre barn.

Att komma som utlänning till Danmark i dag är betydligt svårare, säger Ellitsgaard. Många jobbar svart med de sämsta jobben.

– Det har skett en långsam utveckling i negativ riktning. Mentaliteten är fientlig, efter 9/11 har hela världen blivit rädd för det främmande.

Den borgerliga regeringens åtstramningar på en mängd områden är Ellitsgaard kritisk till.

– Man lägger märke till en fattigdom som inte funnits tidigare. Naturligtvis är det inte en fattigdom som i Sydamerika men den borde ändå inte finnas i ett land som Danmark som kallar sig välfärdssamhälle.

Hon minns sin egen studietid på 80-talet och ler, men det är ett sorgset leende. Hon fick mycket av den danska staten, men hon gav också tillbaka.

– Jag kallades för "Den röda plastikkirurgen" för att jag hade mina idéer om solidaritet.

Det hårda klimatet märks också på ökade krav inom sjukvården, anser Ellitsgaard.

– Jag skulle inte klara av att jobba på ett sjukhus längre. Det har blivit för stressigt. Samtidigt läggs ett allt större ansvar på den enskilda ifall något går fel. Vi hade nyligen ett fall uppe i domstol där en ung sköterska dömdes för försummelse för att hon glömt att dokumentera att hon de facto mätt en patients blodsocker.

Över en kopp kaffe träffar jag ännu en läkare, 35-åriga Nantah Fuchs. Hon är född i Frankfurt av en tysk mamma och en thailändsk pappa. Efter gymnasiet flyttade hon till Danmark och har utbildat sig till läkare i sitt nya hemland. Ja, riktigt klar är hon ännu inte, utan håller på med sin specialisering. Erfarenhet av olika sjukhus har hon via praktikjobb på flera ställen i Danmark och i Thailand.

– En gång sökte jag också jobb i Berlin men kom fram till att jag föredrar den danska arbetsmarknaden med sina klara regler. Här finns en respekt för att man har ett liv också vid sidan av jobbet. Ingen ser snett på en om man går hem när arbetstiden är slut, snarare tvärtom. I Tyskland är det annorlunda: min syster jobbar på en frivilligorganisation i Berlin och där vågar ingen gå hem förrän chefen har gått. Det kan vara sent på kvällen.

Fuchs uppskattar också den danska jämställdheten. Att bli gravid ses som den glada tilldragelse det är, och bägge föräldrarna kan stanna hemma med barnet. Lika viktigt tycker Fuchs det är att ingen ser snett på den mamma som vill återgå till jobbet innan barnet fyllt tre år.

– Men det betyder inte att det inte finns saker som kan förbättras också i Danmark. Vi läkare pressas till exempel att specialisera oss snabbare. Regeringen har infört en regel som säger att vi måste påbörja vår specialisering inom sex år.

– På sjukhusen talas det mycket om produktion: producerar vi tillräckligt? Det är en konstig term inom vården. I klartext betyder det att vi uppmanas skriva ut patienter efter färre vårddygn till exempel.

Fuchs tycker även att enskilda läkare pådyvlas för mycket ansvar. Kravet på dokumentation äter dessutom av den tid läkaren har för patienterna.

– Särskilt nattetid är arbetsbelastningen enorm och man är mycket ensam.

Samma dag som Nantah Fuchs berättar om sina erfarenheter av det danska arbetslivet avvärjs ett strejkhot som hängt över Danmark i flera veckor. Fuchs sympatier finns hos de offentligt anställda.

– Det är fullkomligt skrattretande att arbetsgivarna ville ta bort lunchrasten. Vi håller ofta överläggningar och talar om olika fall medan vi äter. Det är en del av arbetet.

– I debatten framställs läkare som penningkrävande och giriga, men vi tjänar inte ens i närheten av vad företagsledare gör. Det går inte riktigt ihop med den liberala tanken om att de som bär ett stort ansvar också ska få ersättning i form av hög lön.

– Nej, som läkare i Danmark behöver jag inte vara det. Det finns jobb. Men jag har patienter som är arbetslösa och upplever stress på grund av det. Det kan vara stress över att inte ha ett jobb – om man faller utanför systemet kan det vara svårt att ta sig tillbaka.

Men det kan också vara stress av motsatt slag:

– Kommunen kan kräva att de ska tillbaka till arbetslivet innan de själva är redo. Annars mister de dagpenningen. Som läkare är det vår uppgift att bedöma om personen är redo eller inte. Arbetslösa kan ha det svårt, utan tvekan, men jag skulle inte säga att det är ett stigma att vara arbetslös.

Här kan sägas att vi hade planer på att träffa en ung, arbetslös kvinna som haft flera frivilligarbeten under de senaste två åren. Men efter att ha funderat över sin situation drar hon sig ur. Hon har börjat uppleva sin situation som ett stigma och vill inte uppträda med namn.

Vi får i alla fall veta att systemet med frivilligt arbete kan bli ett moment 22. De arbetsgivare som erbjuder unga arbetslösa ett jobb behöver inte betala lön eftersom de unga lyfter dagpenning. Idén är att ungdomarna ska få erfarenheter som leder vidare, antingen till en utbildning eller till ett fast jobb. Men det händer att arbetsgivaren slår ut med händerna när praktiktiden är över och säger att det trots allt inte finns mer jobb just nu.

Medan den unga slussas vidare till följande frivilligjobb eller den n:te kursen i hur man aktiverar sig på Linked in.

Det sista stoppet på vår odyssé blir det gigantiska metrobygget. Det har varit skandalomsusat sedan starten 2011 på grund av förseningar, lönedumpningar, uteblivna löner och olycksfall.

Skandalomsusad start. När metron började utvidgas 2011 följde några år med fackliga problem: minimilöner, hög arbetsfrånvaro och förseningar. Efter det har facket och byggkonsortiet kommit överens om lokala avtal. Om allt går som det ska i fortsättningen är bygget klart i juni 2019. Bild: Charlotte de la Fuente

Metroutvidgningen i Köpenhamn är det största bygget i Danmark sedan Christian IV anlade Christianshavn på 1600-talet. Det är ett komplicerat bygge som i början fick mycket kritik för arbetsförhållandena. Nu är allt som det ska, försäkrar operativa direktören Sigurd Nissen-Petersen, här tillsammans med platschefen Lachlan Knight och pressekreteraren Eva Bunimowicz nere i tunnlarna på Enghave Plads. Bild: Charlotte de la Fuente

I juli nästa år ska Cityringen i alla fall vara klar och då ska 17 nya metrostationer och 15,5 km tunnel förbinda centrum med Frederiksberg. Det offentligt ägda Metrosällskapet och det italienska konsortiet CMT/Salini Impregilo, som håller i trådarna för jätteprojektet, marknadsför det som det största bygget i Danmarks historia sedan kung Christian IV anlade Christianshavn på 1600-talet.

Budgeten är på drygt 3 miljarder euro och målsättningen är 174 miljoner passagerare årligen år 2025.

Vi har stämt träff på Enghave Plads byggeplads med projektets operativa direktör Sigurd Nissen-Petersen och Daniele Cascianelli, direktör med ansvar för Danmark, Norge och Sverige på CMT/Salini Impregilo. På förhand har vi fått se en film om hur arbetarna på metrobygget tackas för sin jobbinsats. Filmen kom till efter kritiken mot arbetsförhållandena. Nu intygar Nissen-Petersen och Cascianelli att det mesta är i skick.

– Fram till 2015 hade vi för mycket frånvaro på bygget men det har vi fått vänt så nu har vi lägre frånvaro än andra projekt i vår storleksklass, säger Nissen-Petersen.

En avgörande vändpunkt var den överenskommelse med byggfacket som ingicks i januari 2016 om lokala avtal. Med hjälp av dem blev det möjligt att få ordning på spelreglerna på metrobygget. Det ledde också till att mer än 1 300 arbetare gick från minimilöner till högre löner. I avtalen ingår också överenskommelser om tryggare arbetsförhållanden.

– Arbetare från 24 olika nationaliteter berörs av de lokala avtalen, säger Nissen-Petersen.

Projektchefen Cascianelli vill nyansera bilden av de problem som man haft.

– Det är klart att det är en utmaning att få arbetet att fungera på ett så stort bygge och med så många olika nationaliteter. Det är ett inferno av risker, säger han och listar de största utmaningarna, varav samvaron med stadsborna är en.

– Vi bygger mitt i centrum av en gammal stad och ska samsas med människor som lever och jobbar intill bygget. Rent byggnadstekniskt medför det också risker. Att få allt det här att fungera handlar om att behärska komplexitet, och därför vänder jag mig mot alla populistiska förenklingar, säger han med eftertryck.

Vi går ner under jorden. Stationen vid Enghave Plads är en av de första att bli klar, och väggarna är redan tegelklädda. Det kryllar av arbetare. Martin Guzek är elektriker med eget firmanamn och jobbar som underleverantör till metrobygget. Han står och konfererar med några kollegor om hur elledningarna ska dras i taket.

– Jag har inget att klaga på här, jag har hur mycket jobb som helst och som underleverantör tjänar jag bra. Alla skriverier har gett oss underleverantörer trumf på hand i förhandlingar, säger han.

Lachlan Knight är platschef på Enghave och visar oss runt. Knight har snabbt avancerat till förmanspositionen.

– Jag är ingenjör från Australien och kom hit under min jorden runt-resa. Så gick det som det gick. Jag träffade en dansk flicka som numera är min fru, säger han och ler brett.

Jobbet på metrobygget var enkelt för honom att få: Han tog kontakt, skickade in sitt cv och inom en vecka var han anställd.

Lachlan Knight, ingenjör från Australien, jobbar som förman på metrobygget i Köpenhamn. Arbetslivet i Danmark är mycket mer avslappnat än hemma, tycker han. Bild: Charlotte de la Fuente

När jag frågar om arbetsförhållandena ser han till att hålla tungan rätt i mun. Han började som arbetare men är nu förman.

– Jämfört med i Australien är det danska arbetslivet mycket mer avslappnat. Där finns inte samma arbetstidsregler och håller man på med ett projekt jobbar man dygnet runt tills det är klart. Jag är inte alls säker på att det australiensiska sättet att pressa på är det rätta sättet att jobba.

Knight har närmare 200 arbetare runt sig och att undvika konflikter är omöjligt. Det kan fortfarande handla om arbetstider, övertider, pauser och löner.

– Enda sättet att hantera konflikterna är att vara tydlig med reglerna och diskutera igenom situationen lugnt och sansat, säger han.

Det är dags att avsluta vår cykeltur runt Köpenhamn. Har vi fått svar på frågorna vi utgick ifrån? Ja och nej. Det verkar vara lätt att anställa och lätt att sparka. Det är också lätt att få jobb på byggen, i restaurangbranschen och som högtutbildad inom vården. Men att det skulle vara en lätt sak att vara arbetslös stämmer nog inte. Varken här eller någon annanstans.