I dag har Anja slutat skämmas

Anja Ammondt har bott i samma lägenhet på Ånäsvägen 5 i Grindbacka sedan huset byggdes 1963. ”Vi flyttade från ett hus utan rinnande vatten och med utedass. Jag minns ännu hur lyxig den nya lägenheten kändes.”Bild: Niklas Meltio

Anja Ammondt i Grindbacka, Helsingfors skulle så gärna unna sig en Greklandsresa. Men till det räcker pensionen inte.

"I 54 år försörjde jag familjen. Jag gjorde allt hemma: skötte barnen, lagade mat, tvättade, städade och jobbade ibland med två jobb för att vi skulle ha råd att betala räkningar. När min man dog fick jag inget efter honom – det är det enda som harmar mig.

Jag föddes i februari 1936. Jag var fjärde barnet i vår familj där vi till slut blev nio syskon. Vi hade en liten gård i Kärkölä, som ligger nära Lahtis, med en ko, höns och en gris. Pappa var hästkarl på en närbelägen herrgård och vi hade alltid mat på bordet. Men vi var utfattiga och alla barn började jobba tidigt.

När jag var barn skämdes jag för att vi var fattiga. Samhället var starkt delat och alla visste vilka barn som var "fattiga ungar". I dag skäms jag inte längre.

Jag flyttade till Helsingfors för att jobba när jag var 15 år. Några år senare träffade jag Bore, som kallades Borkka. Vi fick tre barn, två flickor och en pojke.

Min man jobbade som chaufför och ett tag tog han lån för att köpa en egen taxi. Men han hade en last, alla pengar gick till öl och till restauranger. Han var generös och gillade att bjuda laget runt och hade många "vänner". Han kunde komma hem med taxi, levde som någon Rockefeller.

Min syster sade ofta att jag borde lämna honom men när han inte drack var han världens mest underbara man. Jag saknar honom fortfarande.

Jag är glad över att mina barn blivit ordentliga människor. Två av barnen har egna lägenheter. Min son jobbar som stuvare, han har bra lön. Min ena dotter är sjukskötare och min andra dotter städar på ett fackförbund – hon har fina arbetsförmåner. De har klarat sig och jag är glad att de inte kommer till mig och ber om pengar. Tvärtom – de hjälper om jag har det jättesvårt.

Jag bor i samma lägenhet som jag bott i sedan vi flyttade till Ånäsvägen. Jag vet att jag egentligen bor för stort, ett av rummen är helt onödigt, och det skulle vara billigare att bo i en mindre lägenhet. Men vart skulle jag flytta? Jag börjar ha svårt att minnas saker.

Jag har mat i kylskåpet och pensionen räcker till att betala medicin, el och telefonräkningar men jag är ledsen över att inte kunna köpa något mer. Det skulle vara roligt att kunna resa, helst till Grekland. Dit reste vi ibland när jag ännu jobbade. Jag lever på pensionen men köper ingenting.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33