Hutera balanserade i hettan

Rhythm & jazz-sextetten Hutera uppträdde vid Jazzespa i Helsingfors.Bild: Matias Nystedt

Rhythm & jazz-gruppen Hutera uppträdde vid Jazzespa i Helsingfors på onsdagskvällen. Jämfört med sin pigga debutskiva blev intrycket något blandat.

JAZZ

Hutera

Jazzespa i Helsingfors, 1.8.

Jazzespa, som lanserades år 2000, kallades en gång i tiden för årets längsta jazzfestival. I många år var det fråga om konserter hela juli. I år är festivalen kanske inte stympad, men nog kort och koncentrerad – en vecka. Antalet band som uppträder är 22, om man räknar med öppnings- och avslutningskonserterna i Södervik. För drygt tio år sedan var det ungefär lika många band, men alla på Espens scen, två band per julivardag.

Ett år fick man vänta för att få höra bandet Hutera live i staden. Efter att bandets muntert pigga debut-LP kom förra sommaren (enbart som vinyl) har de inte uppträtt här.

Sextetten kallar sin musik för Rhythm & Jazz, men jag kallar det souljazz i sextiotalsanda. Dansjazz har också stilen senare kallats, trots att ingen bevisligen ertappats dansande till musiken sedan UMO Jazz House på Båtsmansgatan stängdes.

Fast nu spelade Risto Kumpulainen även synt, förutom orgel- och pianoklanger som kom från den röda Nord-keyboarden, så det kanske barkar i väg mot det färggranna 70-talet på den kommande nästa skivan. De spelade två nya stycken förutom bekant material från skivan.

Den ena av de nya låtarna var en blandning av progg och ståltrådsmusik, patetisk så det förslår med melodi och mollharmonier vilket givetvis var en avsedd effekt, medan den andra nyheten King Kong inte helt oväntat gick mot afrohåll och innehöll tilltalande exotik i form av tenorsaxofonens och syntens klagande unisono.

Blandat intryck

Från skivan hördes åtta av tio spår. Jämfört med skivan blev intrycket något blandat. De saftiga orgelklangerna har en viktig roll på skivan, men på grund av den misslyckade ljudmixningen överröstade gitarrkompet ofta orgelsolona. Till exempel uteblev effekten då orgeln med ett dramatiskt glissando tar över i Vallila Boogaloo. Petri Pietiläs i och för sig välspelade men lite enahanda bluesrocksolon från Stratocastern hördes däremot tillräckligt väl.

Trumkompet med Niklas Ahlsved vid trumsetet och Markus Jaatinen som spelade övriga slagverk fungerade fint, men man kanske saknade en aning basisten Timo Tuppurainen som på torsdagen ersattes av Mikko Vuorela. Vuorela förvaltade nog väl sitt pund, men ersättarens groove var inte riktigt detsamma som på skivan.

Johannes Salomaa, som är bandets talman, varierade sitt uttryck mångsidigt med en instrumentarsenal som innefattade flöjt, tenor- och barytonsax. Barytonen hördes bland annat i Pamela som är en blueslåt som spelas i ett slags halvreggaekomp. Pietiläs Duck Hunt fungerade fint med lyckade unisonopartier från tenorsax och gitarr, men Kumpulainens agenthistoria Punto Strut som lär utspela sig i Toscana var lite förlamad av hettan beträffande de snabba unisonoloppen.

Jazzespa avslutas på söndag 5.8 i Södervik av Jaska Lukkarinen Trio feat. Raoul Björkenheim, Viba och Mopo. De föregående dagarna bjuder man på tre band per dag.

Jan-Erik Holmberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00