Hur välfärdsstaten försvann

Regeringen Sipilä har en mängd reformprojekt som strävar efter att rucka på den finländska välfärdsstatens fundament.

Denna vecka publicerades resultaten av en studie, som gjorts vid Helsingfors universitet, hur den nordiska välfärdsstaten synliggjorts i de finländska regeringsprogrammen från 1950-talet till i dag. Studiens slutsats skapade en del stora rubriker. Det framgick nämligen att den nordiska välfärdsstaten helt hade försvunnit från programmen.

Forskarna betonade speciellt de regeringsprogram som gjorts under Alexander Stubb 2014 samt Juha Sipilä 2015 och beskrev dem som ett "paradigmskifte".

Vad berättar då regeringsprogrammen om den politik som regeringen för? En hel del naturligtvis.

Forskarna har delat in regeringsprogrammen i tre tidsperioder. Från 1950 till 1970 byggdes den finländska välfärdsstaten upp. Under 1980- och 1990-talen utvecklade och stärkte man modellen, vars ställning fortfarande var stark som utgångsläge för det finländska samhällsbygget, trots de häftiga nedskärningar man gjorde under depressionen på 1990-talet.

Under 2000- och 2010-talen försvann många av de klassiska begrepp som förknippas med den nordiska välfärdsstatsmodellen från programmen. Begrepp som universalism och jämlikhet fick långsamt se sig ersatta av konkurrenskraft och reformspråk. I den politiska debatten är det allt vanligare att man stöter på begreppet "välfärdssamhälle" i stället för "välfärdsstat". Skillnaden kan tyckas liten, men politiskt är den markant. Genom att långsamt byta ut staten som den institution som har en central roll i fråga om att upprätthålla välfärden suddar man även ut de offentliga strukturernas och tjänsternas betydelse.

Detta paradigmskifte syns väldigt tydligt även i den politik som förs. Regeringen Sipilä har en mängd reformprojekt som strävar efter att rucka på den finländska välfärdsstatens fundament. Ett bra exempel är regeringens planer vad gäller social- och hälsovårdsreformen samt arbetsförmedlingstjänsterna. Om planerna förverkligas kommer det att vara en av de största omvandlingarna som någonsin gjorts i de finländska välfärdstjänsterna. Såväl i fråga om social- och hälsovården som arbetsförmedlingen strävar regeringen efter att förverkliga en modell där de offentliga landskapen endast agerar som beställare, medan såväl privata som offentliga bolag kan fungera som producenter.

Systemskiftet kan även beskrivas så här: i fortsättningen är de offentliga och privata producenterna likställda, vad gäller de mest centrala välfärdstjänsterna, som grundläggande social- och hälsovård och arbetskraftspolitiken. Dessutom kommer man att tvinga de offentliga producenterna att bolagisera alla de tjänster som produceras på en marknad med konkurrens. Från en modell där kommunerna varit de huvudsakliga producenterna av välfärdstjänsterna och kunnat komplettera det egna utbudet med tjänster som privata företag eller tredje sektorn ordnar, övergår vi till en modell där det offentliga bara är en producent bland andra, och dessutom i bolagsform.

I praktiken innebär det att den egna kommunens hälsocentral i fortsättningen är till exempel Attendo eller Kommunal Hälsocentral Ab. Samtidigt försvinner även den demokratiska folkliga kontroll av tjänsterna som välfärdsstatskonceptet byggt på. Så ser den praktiska politiska tillämpningen ut av den trend, som synts i regeringsprogrammens utformning, mot en försvinnande välfärdsstat.

Li Andersson partiordförande för Vänsterförbundet, riksdagsledamot och stadsfullmäktigeledamot i Åbo

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00