Hur stor är en rimlig lön?

På fyra dagar tjänar en vd på ett av världens fem största klädföretag lika mycket som en genomsnittlig arbetare inom klädindustrin tjänar under hela sin livstid, enligt Oxfam. Är det rimligt?

Också inom nordiska välfärdsekonomiers gränser kan näringslivets högsta chefer tjäna 30, 40 eller 50 gånger mer än vanliga knegare; för en månads jobb får de lika stor ersättning som andra får för 2–4 års arbete. Är det rimligt?

Många svarar nog nej. Man begrundar sitt eget arbete och kan för sitt liv inte förstå hur man själv och 40 kollegor är mindre värda än en enda vd.

Några svarar ja. Du och dina 40 kollegor är förmodligen bara avundsjuka. Det är så här marknaden fungerar. Vd:n tjänar en fantasilön för att någon vill betala så mycket. Sömmerskan i Kambodja tjänar så lite för att ingen vill betala mer.

Och med denna i sak riktiga verklighetsbeskrivning brukar diskussionen ta slut innan den ens börjat. Den som upplever ojämlikheten som orimlig förmår inte ens formulera någon idé om vad som vore rimligt. Det är som om hela marknadstänkandet är så djupt inbäddat i vår kultur att vi inte lyckas frigöra oss från det ens då det producerar utfall som de flesta uppfattar som "orimliga". Så är vi också ständigt upptagna med att, helt oreflekterat, jämföra priser på allt från mjölk till försäkringar i det eviga monopolspel som homo economicus kallar "livet". Att någon köper en muminmugg för 8 500 euro betraktar vi kanske som anmärkningsvärt, men i grund och botten är vi helt på det klara med att marknader ibland producerar utfall som detta. Vi vet att såväl fantasilönen som muminmuggen de facto är rimlig konsekvens av de spelregler som råder. Vi är helt du med marknadsekonomins inre logik. Och därför har vi svårt att formulera alternativ – eller ens idéer om vad som är rimligt.

Att ett system har en inre logik säger däremot ingenting om dess moral. Men vi tenderar, tror jag, att vilja uppfatta det som är logiskt som värdeneutralt: amoraliskt på samma sätt som en jordbävning. Vi beskärmar oss över fantasi- och svältlöner lite på samma sätt som över stora utslag på Richterskalan, trots att ojämlikheten inte, som kontinentalplattornas rörelser, ligger bortom det människan kan påverka.

Jag förstår att detta orsakar svår träningsverk i liberala hjärnor, men låt oss åtminstone för en stund tänka bort marknaden och fråga: vad vore en rimlig värdering av en vd:s arbetsinsats i relation till hans anställdas? Vad är en rimlig lön för mig och för dig? För lärare? För läkare? För lokalvårdare? Vilken vore den rimliga ersättningen för arbetsuppgifter som är lätta och givande i jämförelse med dem som är tunga och otrevliga? Och hur prissätter vi tunga, men givande arbeten? Eller lätta, men otrevliga?

Vilka parametrar av svårighet och ansvar vi än väger in kommer alla svar att framstå som i någon mån godtyckliga. Detta ska dock inte stoppa tankeleken – utan vi måste påminna oss om att marknadens belöningsmekanism ter sig precis lika godtycklig om vi väljer ett perspektiv som inte är marknadens. En bra jämförelse hittar man på dagis: i den här världen skulle en ojämn fördelning av pepparkakorna till förmån för den duktigaste och mest försigkomna sexåringen inte bara uppfattas som orättvis utan också – märk väl – som fullständigt ologisk.

Skulle dagisets hyperegalitära syn tillämpas i lönepolitiken skulle vi inte ha några löneskillnader alls. Det vore heller inte alltför svårt att utveckla en solid argumentation om att alla människors tid måste betraktas som lika värdefull.

Men man kan också tänka sig en mer pragmatisk inställning – kalla den borgerlig eller meritokratisk – som skulle beakta att förtjänst (i bemärkelsen lön) åtminstone till en del ska spegla förtjänst (i bemärkelsen duglighet, det utförda arbetets svårighet och graden av ansvar). Vissa arbeten förutsätter att man lagt lång tid på förberedande studier, andra måste man bära med sig då man går hem – eller i form av förslitningsskador som pensionär. Det kan motivera olika premier.

Här skulle det i första hand gälla att identifiera den rimliga spridningen mellan ett samhälles lägsta och högsta löner. Till exempel kunde man anta att statsministerns jobb är samhällets allra tuffaste i termer stress, ansvar, krav på ständig tillgänglighet och osäkra anställningsförhållanden. I Finland kompenseras statsministern med en nettolön som är ungefär 5-6 gånger så stor som de lägsta kollektivavtalsenliga heltidslönerna. Om vi dessutom föreställer oss att den lägsta och den högsta lönen är ovanliga ytterligheter på en normalfördelningskurva, så kan åtminstone jag känna att vi har en rimlig utgångspunkt för diskussionen om vad som är rimlig lön.

Fredrik Sonck Kulturchef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00