Hur skört allting är

Philip Teirs nya roman är ställvis lysande, ställvis alltför handlingsdriven. De dystopiska dragen balanseras mot stunder av hoppingivande närhet.

Roman

Philip Teir

Så här upphör världen

Schildts & Söderströms 2017

Jag är inte helt säker på vad jag skall tycka om Philip Teirs nya roman Så här upphör världen, som utkommer i dag. Det är inget tvivel om att det är en fin liten roman – både djupare och mognare än debutromanen Vinterkriget från 2013.

Men jag har också en känsla av att här ställvis finns ett drag av ytlighet, som om Teir varit mera intresserad av att skriva en roman som innehåller allt det en god sådan skall innehålla, än av att gå på djupet med sina karaktärer.

Allt är inte som det borde vara

Så här upphör världen handlar om paret Erik och Julia, båda trettio-någonting. Erik arbetar som it-ansvarig på ett varuhus som intill förväxling liknar Stockmann, medan Julia är författare. Hennes första roman var en fiktionaliserad berättelse om hennes barndom på familjens sommarstuga vid Mjölkviken i Jakobstad, som hon inte besökt sedan hon var barn. Men nu skall hon, Erik och deras två barn tillbringa ett långt sommarlov just där.

Att allt inte är som det borde vara mellan Erik och Julia, och att förhållandet befinner sig i något slags kris står genast klart. Erik blir nämligen uppsagd från sitt arbete när semestern knappt börjat, men hemlighåller det för Julia. Hon för sin del går och föreställer sig hur det skulle vara att vara ensam med barnen. När hon vid ett tillfälle ser sig i spegeln kan hon inte låta bli att tänka att "det var så här en ensamstående mamma såg ut, så här skulle hon se ut från och med nu".

Helt enkelt lysande

Den första delen av romanen fungerar bäst. Berättarmässigt växlar perspektivet mellan Julia och Erik och de två barnen. Det skapar ett slags kollektivt medvetande om en helt vanlig medelklassfamiljs liv, som de flesta av oss säkert kan känna igen. Det är här romanen får djup och karaktär, eftersom Teir har en uppenbar begåvning för att ringa in de små dramer och spänningar som alltid finns i en familj.

I beskrivningen av det kollektiva familjemedvetandet är det skäl att lyfta fram Teirs beskrivning av barnen, särskilt pojken Anton. Hans ensamhet och ängslan för att föräldrarna skall gå ifrån varandra beskrivs med en pregnans och närvaro som gör att läsaren helt lever sig in i honom. Det är helt enkelt lysande gjort.

Äktenskapet och klimatet

Efter några dagar på stugan blir Julia och Erik inbjudna att fira midsommar hos grannen Marika, som Julia minns från barndomens somrar, och hennes man Chris. Det visar sig att de två ingår i en grupp miljöaktivister som startat en rörelse för att förbereda livet efter klimatkatastrofen.

Först fascineras Julia och Erik av Marika och Chris. De senare håller nämligen fast vid sin ungdoms ideal och lever ut dem i kampen för en bättre värld, medan Julia och Erik förlorat sin idealism i den slitsamma vardagen med två barn.

Att Marika och Chris lever ett alternativt liv, där föreställningen om individualiteten inte betyder så mycket, och där sex med andra skenbart är acceptabelt, bidrar bara till att öka Julias och Eriks fascination inför dem. För som Julia konstaterar:

"Tänk på det: äktenskapet har fått förnyad status. Blivit eftersträvansvärt igen. Och samtidigt är vi inte riktigt nöjda med det heller, vi vill vara fria och ha alla dörrar öppna. Vi vill ha barn som ett innehåll i våra liv och samtidigt vill vi leva egoistiskt."

När romanens handling framskrider visar det sig ändå, att den förstörelse som klimatkrisen kommer att föra med sig inte på långt när är så allvarlig som den förstörelse som har sitt ursprung i en människa förblindad av sina egna ideal och sin egoism. Det här skapar en dubbelhet i romanen, så att klimatkatastrofen Chris hela tiden talar om kontrasteras med den han själv skapar i förhållandet till sina medmänniskor.

Och det är tydligt att Philip Teir anser att vi måste ta den medmänskliga katastrofen på lika stort allvar som klimatkrisen.

I det här perspektivet handlar Så här upphör världen om hur skört allting är. Den blir ett slags dystopi om hur vi hela tiden rör oss vid förstörelsens rand. Men det finns också hopp, i kärleken och närheten, om vi vågar gripa det. Både i den helt unga kärleken mellan Julias och Eriks dotter Alice och Chris och Marikas son Leo, och i vänskapen och samtalen mellan Eriks yngre bror Anders och grannen Kati som förlorat sin man i en drunkningsolycka.

Hopp finns också i förhållandet mellan Julia och Marika som återfinner barndomens vänskap, och till slut också i förhållandet mellan Erik och Julia.

Driver handlingen framåt

Att romanen ställvis ändå känns beräknande har inte med det här att göra, utan beror snarare på att Teir genom hela romanen introducerar nya personer som driver handlingen framåt. Det innebär att varje gång det uppstår en lugn stund i romanen, så kommer en ny person in i bilden – i så hög grad att det till slut ter sig karikerat.

Det här sättet att driva handlingen framåt har den uppenbara fördelen att det gör romanen otroligt läsvärd. Det är så här man skriver en roman som folk gärna vill läsa, helt enkelt en bok att sluka. Men det har den olägenheten att vi aldrig kommer så nära inpå personerna att de verkligen blir intressanta, även om vi flera gånger håller på att göra det. Resultatet är att man snabbt glömmer det man läst.

Med Så här upphör världen visar Philip Teir ändå än en gång att han besitter unika egenskaper som romanförfattare. Han vet instinktivt hur en roman skall skruvas ihop och hur man berättar en historia som både är rörande och skapar närvaro. Och det råder inget tvivel om att de flesta läsare kommer att förlåta honom de gånger han gör det lite väl lätt för sig. För trots allt är det en glädje att läsa hans romaner.

Claus Elholm Andersen

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39