Hur ska Rinne få 60 000 fler att arbeta? "Når vi inte målet kan vi inte upprätthålla välfärdsstaten"

Regeringens mål är att höja sysselsättningsgraden till 75 procent senast 2023. Hur ska man nå dit? Det diskuterade bland andra SAK:s ordförande Jarkko Eloranta, finansminister Mika Lintilä, STTK:ordförande Antti Palola, statsminister Antti Rinne, EK:s chef Jyri Häkämies ja Akavas ordförande Sture Fjäder under gårdagens seminarium. Bild: Vesa Moilanen/Lehtikuva

Antti Rinne bad om råd för att illa kvickt höja sysselsättningsgraden, men de flesta förslag som presenterades under kvällens seminarium i Ständerhuset var både dyra och långsiktiga.

Det är en tung utmaning. På fyra år ska regeringen få ut hela 60 000 fler i arbetslivet, och år 2040 ska siffran vara 100 000.

– Vi är ett åldrande folk och andelen finländare i arbetsför ålder minskar hela tiden. Sysselsättningsgraden måste vara över 80 procent år 2040, annars klarar vi inte av att upprätthålla välfärdsstaten ens i sin nuvarande form, sade statminister Antti Rinne under kvällens seminarium i Ständerhuset, dit han bjudit in arbetsmarknadsorganisationerna för att diskutera regeringens sysselsättningsmål.

Regeringsprogrammet fokuserar på grupper där många går arbetslösa, som personer med invandrarbakgrund, äldre och lågutbildade, men hur de ska komma ut i arbetslivet preciserar programmet inte. Arbetsmarknadspolitiken ska enligt programmet byggas upp i samarbetet med arbetsmarknadsorganisationerna och företagarorganisationerna.

– Regeringen bär ansvar för målen, men metoderna för att nå dem vill vi bereda tillsammans med hjälp av den bästa sakkunskapen, sade Rinne inför seminariet.

Vilka ska åtgärderna då vara? Redan innan seminariet hade flera parter redan presenterat egna lösningar. EK föreslår att tiden för arbetslöshetsskydd förkortas och att företag lättare ska kunna säga upp visstidskontrakt. FFC:s lösningar handlar bland annat om att skapa bättre service för arbetslösa.

Inte heller under seminariet presenterades några rafflande trollkonster som skulle driva igenom regeringens ambitiösa mål inom utsatt tid. I stället talade arbetstagarorganisationerna sig varma för långsiktiga och ofta dyra lösningar.

– Mycket handlar om kvaliteten på arbetskraftservicen. Jag representerar en bransch där nästan alla har jobb. Om folk inte jobbar finns det en klar orsak som för det mesta är relaterad till hälsan. Då behövs individuell handledning, inte de schablonartade modeller som ofta erbjuds av TE-byråerna, sade Tehys ordförande Millariikka Rytkönen och passade på att jämföra med Sverige:

– I Sverige har en anställd på TE-byrån i genomsnitt 25 arbetssökande på sitt bord, här är siffran 166. Vi kanske besegrade dem i ishockey men här ligger vi verkligen efter!

Ordförande för Industriförbundet Riku Aalto lyfte fram den tråkiga trenden där utländska studerande lämnar landet så fort de fått sitt slutbetyg.

– Här finns det mycket att göra. De som visar framfötterna borde få både uppehållstillstånd och arbetstillstånd i handen samtidigt som de får sitt betyg, säger han.

Många talare lyfte också upp svårigheterna att matcha arbetstagare med de lediga jobb som finns. Från arbetsgivarhåll hördes flera inlägg om byråkratin bakom de olika verktyg som ska göra det lättare att anställa långtidsarbetslösa, till exempel lönesubventioner. Många små företag har aldrig ens hört om att sådana lösningar finns, och varför får inte kommunerna samma rätt att använda dem? undrade kommunarbetsgivarnas Markku Jalonen.

Servicefacket Pam:s Annika Rönni-Sällinen poängterade vikten av språkkunskaper.

– Om vi vill att inflyttade studerande ska integreras måste de få en chans att snabbt och effektivt få studera finska. På jobbet kan man tala engelska men för att folk stanna och bygga ett liv här behöver de kunna finska, säger hon.

Antti Rinne avslutade med att poängtera att sysselsättningsmålet är oerhört viktigt och att nästan alla metoder för att nå det är möjliga.

– Vi måste hitta en modell där sysselsättningsgraden är över 80 procent. Annars står vi inför det alternativ som vi sett de senaste tio åren, där man skär i tjänster och utbildning och förstör eller försvårar framtida generationers chanser att klarar sig i en global värld.