Hur ska jaktplanen hinna göra någon skillnad?

Även om den angripna lyckas få upp några plan i luften så kommer det inte att finnas något att återvända till.

Stefan Forss försöker (HBL Debatt 25.6) övertyga gemene man om jaktplansanskaffningens ofrånkomlighet för ett trovärdigt försvar. Som representant för sådana som artikelförfattaren valt att ge epitetet "skamlösa ärekränkare", det vill säga de som trots djup okunskap om försvarets grunder ändå tar sig rätten att ifrågasätta, har jag en undran där jag hoppas att Forss med sin sakkunskap kan ge mig lugnande besked.

I artikeln beskrivs scenariot där flygvapnet blir oumbärligt. Hotet kommer från Ryssland och det är skarpt läge, det vill säga fullskaliga krigshandlingar pågår där fienden mobiliserar alla resurser. Det är då den fulla potentialen av vårt jaktplansförsvar kommer till sin rätt.

Även om jag hittills skulle ha haft förtroende för vårt försvar blir jag minst sagt bekymrad då jag kommer till följande mening i artikeln: "Om flygvapnet läggs ned eller reduceras betänkligt, faller hela systemet samman". Forss pratar här om fredstida åtgärder, men om utsagan stämmer gäller den i minst lika hög grad i kristid. Det räcker alltså med att en potentiell angripare lyckas eliminera vårt flygvapen för att vi ska vara totalt rökta. Jag utgår ifrån att Forss som forskare inte hänger sig åt överdrifter, kontentan måste bli att vårt försvar är ett veritabelt korthus.

Invasionen av Irak 2003 ger en hyfsat bra bild av realiteterna. Det första koalitionsstyrkorna bland annat gjorde var att oskadliggöra det irakiska flygvapnet. De jaktplan som lyckades undkomma bombningen av flygplatserna flögs till ett grannland där de omedelbart blev beslagtagna. Flygvapnet stod sig alltså slätt mot en resursmässigt överlägsen fiende.

Angriparna må komma från öst eller väst, de är inte dummare än att de på förhand kartlagt varje kvadratmeter där det finns möjlighet att landa och serva ett jaktplan. Koordinaterna kan tas från hyllan för inmatning i lämpligt vapensystem. Även om den angripna lyckas få upp några plan i luften så kommer det inte att finnas något att återvända till.

Jag tvivlar inte en sekund på att jaktplansaffären blir av, eller att det blir F-35 med påföljande astronomiska driftskostnader. Desto större är då min förhoppning att Forss, för vars kunnande jag har full respekt, kan leverera ett tillfredsställande svar till själva kärnfrågan: Hur ska vår jaktplansflotta hinna göra någon skillnad i det scenario för vilket anskaffningen uttryckligen dimensioneras, innan dess möjligheter till operativ verksamhet totalt eliminerats? Vi pratar ju här inte om veckor eller dagar, utan om timmar och minuter.

Jag tar också gärna del av hans tankar kring det kloka i att skapa en struktur där det räcker med att ta bort en enda stötta för att få hela bygget att rasa. Hur trovärdigt är det?

Tommy Sandbacka, Jakobstad

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning