Hur ska de olovliga strejkerna bemästras?

Bild: Mostphotos

Det behövs effektiva regelverk och institutioner för att stärka laglydnaden och få bukt med olovliga stridsåtgärder på arbetsmarknaden, skriver arbetsmarknadsforskaren Henrik Malm Lindberg och pekar på Sverige där antalet förlorade arbetsdagar på grund av strejker är betydligt lägre än i Finland.

Att Finland har många stridsåtgärder på arbetsmarknaden, lovliga som olovliga, är ett faktum som inte låter sig förklaras bort. Under åtskilliga decennier har Finland varit ett högkonfliktland, både i ett nordiskt och i ett europeiskt perspektiv. Till det anmärkningsvärda hör att strejknivån skiljer sig så pass mycket gentemot länder som i många andra avseenden liknar Finland – såsom Sverige – men också att Finland haft exceptionellt många olovliga arbetskonflikter.

Varför har Finland hamnat här och vad kan man, från parter och politiker, göra för att begränsa konflikterna och få till stånd en bättre fungerande lönebildning?

Den första frågan har inget enkelt svar utan består av flera faktorer, delvis sammanlänkade, som förklarar fenomenet. Till att börja med kan man konstatera att de olovliga strejkerna till sitt antal och till sin volym, det vill säga det förlorade antalet arbetsdagar, är mångdubbelt större än i Sverige – också under 2000-talet. Snittsiffran på antalet olovliga strejker ligger på runt 100 per år i Finland och bara en handfull i Sverige. Även om strejkvolymen sjunkit rejält sedan 1970- och 1980-talens nivåer kvarstår skillnaden mellan länderna. Ja, i relativa termer är skillnaden snarast större nu än tidigare.

Själva rätten att ta till stridsåtgärder är nödvändig att ha som säkerhetsventil och är en väsentlig och nödvändig del av kollektivavtalssystemet. Men det kan inte ligga i någondera partens intresse att ha många utbrutna konflikter och därför synes det vara en väsentlig uppgift att skapa sådana lagar, institutioner och attityder hos parterna som säkrar arbetsfreden och bygger ett gott samarbetsklimat. Problemet med de olovliga strejkerna är oförutsägbarheten, men också att de minskar respekten för avtalssystemet genom att inte följa gällande regelverk.

Olovliga och vilda strejker, det vill säga utan facklig sanktion, förekom också flitigt i Sverige under 1970- och 1980-talen. Det hängde delvis ihop med den dysfunktionella arbetsmarknadsmodellen som hade brutit ned samarbetsklimatet mellan parterna. Det vilda strejkandet i Sverige under de decennierna är ett exempel på hur attityderna hos ledningen centralt påverkar beteendet på lokal nivå. Att man började strejka olovligt i Sverige just då hängde samman med att den tidigare fasta hållningen från de fackliga organisationerna då börjat luckras upp. Välkända arbetslivsforskare och andra radikala samhällsdebattörer hade då, med mediernas hjälp, gett de strejkande understöd och de fackliga organisationerna visade större ambivalens inför vilda och olovliga aktioner.

Ytterligare en förklaring ligger i att flera små kommunistiska ytterkantsgrupperingar fick ett oproportionerligt stort inflytande över vissa arbetsplatser och var drivande i åtskilliga konflikter lokalt. Det som fick den svenska arbetsmarknadsmodellen i ordning igen och därtill fick bukt med de olovliga strejkerna var en lång rad åtgärder av både parter och politiker.

I samband med 1990-talskrisen skedde en nationell samling över blockgränserna för att strama upp de offentliga finanserna och i samma skede lades lönebildningen om i Sverige via det så kallade Rehnbergsavtalet som fick ned löneökningstakten rejält. Under hot om lagstiftning för att begränsa konflikträtten togs initiativ från den fackliga sidan att hitta nya samarbets- och förhandlingsformer med motparterna. Genom Industriavtalet 1997 enades man om att ta ett gemensamt ansvar för att få till stånd konstruktiva förbundsvisa förhandlingar som syftade till att uppnå balanserade resultat där konkurrenskraften inte äventyrades – och utan stridsåtgärder.

Vid sidan av detta har ny lagstiftning på olika områden bidragit. År 1992 höjdes böterna för att strejka olovligt från sin tidigare mycket låga nivå vilket åtminstone haft en viss avskräckande effekt. Därtill bör Medlingsinstitutets inrättande år 2000 nämnas. Medlingsinstitutet fick större befogenheter och ett vidare uppdrag än sin föregångare och kunde bidra genom att komplettera Industriavtalet och andra förhandlingsordningsavtal. Principen om att den konkurrensutsatta industrin ska sätta lönenormen "märket" gavs därmed ännu större stadga, vilket har borgat för stabila reallöneökningar.

I min rapport för Näringslivets Delegation EVA rekommenderar jag några punkter som gradvis kan bana väg för mer laglydnad och en bättre fungerande ordning på finsk arbetsmarknad.

Effektiva regelverk och institutioner behövs för att stärka laglydnaden.

Vissa lagar och institutioner skulle kunna bidra till att minska de olovliga stridsåtgärderna. Först och främst borde den finska Arbetsdomstolen, likt den svenska, få befogenhet att genom interimistiska beslut snabbare få mål om olovliga konflikter avgjorda. Därutöver borde den finska förlikningsmanna- och medlingsverksamheten förstärkas och moderniseras. Rent konkret bör medlingsuppdraget vidgas till att också medverka till en fungerande lönebildning där den konkurrensutsatta sektorns avtal inte överskrids. Parterna bör också åläggas vissa procedurkrav i syfte att underlätta förhandlingarna så att man åtminstone är överens om vilka frågor man egentligen är oense om. Slutligen borde också en regel om överläggningsplikt vid otillåtna stridsåtgärder införas i Finland, likt svenska MBL paragraf 43, där båda parter får ta ett gemensamt ansvar för att upprätthålla arbetsfreden.

Parternas inställning till lagar och avtal behöver ändras.

Parternas inställning till lagar och regler påverkar samarbetskulturen och här synes båda sidor ha lärdomar att dra. I Finland har de fackliga företrädena varit mindre tydliga i att bekämpa olovliga strejker än i Sverige. Här bör de fackliga organisationerna och deras funktionärer visa mod och ledarskap i att aktivt påverka medlemmarnas attityder i riktning mot laglydnad. Arbetsgivarna kan medverka i detta genom att ta förhandlingsskyldigheten i Samarbetslagen på större allvar, vilket torde undanröja många skäl till missnöje från arbetstagarnas sida.

Ett "window of opportunity" öppnar sig vid kriser. Använd det tillfället!

Lärdomen från Sverige är att krisen i början av 1990-talet blev en hävstång för att kunna ompröva existerande lagar, regelverk och attityder. Parter och politiker tog växelvis initiativet till att reparera den dåvarande dysfunktionella arbetsmarknadsmodellen och flera delar omprövades på kort tid. Finland tycks befinna sig i ett liknande läge som Sverige i början av 1990-talet. Det olovliga strejkandet är en del av de problem som behöver adresseras och åtgärdas, men det krävs mod och handlingskraft för att åstadkomma.

Henrik Malm Lindberg är filosofie doktor och arbetsmarknadsforskare vid Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.

Henrik Malm Lindberg

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning