Hur kan Kremls offernarrativ vara så attraktivt?

Även Nato och Ryssland förhandlade fram ett samarbetsfördrag 1997. Det är Ryssland som under Vladimir Putin dragit sig ur.

Mitt inlägg i kärnvapendebatten (HBL Debatt 16.2) bemöttes slutligen (HBL Debatt 4.3). Någon diskussion om Rysslands kärnvapenpolitik eller nukleära upprustning som jag hoppats på blev det tyvärr inte, kanske det är en blind fläck.

I stället förde skribenten diskussionen in på sidospår. Låt gå för det. Men håller argumenten? Alltså att Nato/USA vände Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin ryggen, inte fredsvännerna. USA:s och andra ledare i väst påstods ha vilselett Sovjetledarna och svikit löften 1990 och lät bli att beakta Sovjets/Rysslands säkerhetsintressen samt uppmuntrade Natos expansion österut. Visst är det bestickande, men – osant.

Harvardforskaren, doktor Mark Kramer har grävt djupt i frågan om Tysklands återförening och Natos utvidgning och skrivit flera böcker om detta. Han har också utrett om USA eventuellt gav några löften till Sovjetunionen eller inte. Det entydiga svaret är att några sådana löften inte gavs.

Originaldokument i ryska arkiv från president Gorbatjovs och utrikesminister Eduard Sjevardnadzes samtal med bland annat utrikesminister Baker innehåller inga uppgifter om att Natofrågan skulle ha diskuterats. I en intervju 2014 sa Gorbatjov: "Frågan om Natos utvidgning diskuterades inte (internt i Sovjetunionen) 1990 och berördes inte under dessa år. Jag tar fullt ansvar för dessa ord. Ledare från väst tog inte heller upp detta."

Utrikesminister James Bakers "löften" om att Nato inte flyttar sina gränser är från interna diskussioner där amerikanerna snarast tänkte högt sinsemellan för att få grepp om vart man borde styra i en väldigt dynamisk situation. Tysklands återförening med alla praktiska frågor som skulle lösas dominerade agendan.

Påståendet att väst inte ville inkludera Ryssland, utan försköt landet håller inte. Sovjet samarbetade konstruktivt inom nuvarande OSSE och det så kallade Parisfördraget undertecknades i november 1990. För Finland var det ett exceptionellt viktigt dokument, som byggde på slutdokumentet från Helsingforskonferensen 1975, den obestridliga höjdpunkten i president Urho Kekkonens karriär.

OSSE:s grundbultar, det sista stora dokumentet är från 1999, garanterade medlemsstaterna rätten att fritt välja eller ändra sina säkerhetsarrangemang, inklusive alliansfördrag så som de utvecklas, och även rätten att förbli neutrala. Alla länder som sökt Natomedlemskap har utnyttjat sin suveräna rätt att av egen fri vilja välja sin väg.

Även Nato och Ryssland förhandlade fram ett samarbetsfördrag 1997. Det är Ryssland som under Vladimir Putin dragit sig ur. Hur kan Kremls offernarrativ vara så attraktivt?

Stefan Forss, Esbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning