Hur främjas arbetsamheten av lägre skatter?

Det är nog en felaktig uppfattning att progressiv inkomstskatt skulle hindra någon att arbeta.

Otto Andersson, stadsfullmäktigeledamot (SFP) i Lovisa, vill sänka inkomstskatten och speciellt dess progressivitet, för att främja den privata konsumtionen och därmed "få fart på ekonomin" (HBL Debatt 2.2).

Det är nog en felaktig uppfattning att progressiv inkomstskatt skulle hindra någon att arbeta. Det är nog oftast brist på arbetstillfällen eller tid och krafter som gör att de flesta arbetstagare nöjer sig med vad de har, det vill säga en 35-40 timmars arbetsvecka. Vill man ha högre inkomster och materiell levnadsstandard betyder å andra sidan hög inkomstskatt att man måste arbeta ännu mer än om skatten vore lägre. Så hur främjas arbetsamheten av lägre skatter?

Sedan är det ju inte alls någon stark korrelation mellan arbetstid och inkomster. De största skattebetalarna är inte de som extraknäcker med städjobb, tidningsutdelning etcetera vid sidan av sitt ordinarie arbete, utan de som på grund av olika omständigheter fått välavlönade positioner i samhället.

Inkomstskatten är en skatt på mervärde. Det är rättvist att beskatta inkomster, i synnerhet höga sådana, eftersom de är möjliga tack vare samhällets infrastruktur och de facto inte åstadkommits enbart av dem som njuter av sin höga lön eller sina stora dividender, utan är ett resultat av mångas insatser. Och att det utan låginkomsttagare inte finns höginkomsttagare kan väl betraktas som, om inte en naturlag, så som en statistisk sanning.

Hur vill Andersson finansiera äldreomsorgen och annat om inkomstskatten sänks? Med skärpt förmögenhets- och arvsskatt, högre fastighetsskatter, årlig skatt på skjutvapen och bastur (de är alla färdigt registrerade hos myndigheterna) eller på fina titlar? Men att beskatta egendom, inte dess avkastning, är detsamma som långsam konfiskering. Och högre konsumtionsskatter drabbar främst låginkomsttagare.

Det är helt klart, för den som orkar tänka framåt, att problemet med att ett allt större antal åldringar skall försörjas av allt färre produktiva individer inte i det långa loppet kan lösas med ökad nativitet eller invandring. Vi måste finna oss i att en större del av våra inkomster går till det allmännas bästa, för utbildning, omsorg om miljön och välfärden. När den privata konsumtionen minskar, sparas naturresurser och miljöförstöringen hejdas. Arbetseffektiviteten och inkomstutjämningen spelar också en stor roll, medan en inkomstskattesänkning genom minskad progressivitet inte är någon lösning. Tvärtom – den ger samhället mindre resurser och ökar ojämlikheten.

Jan-Erik Ingvall Helsingfors