Hur du bestiger Nordafrikas högsta berg

De bästa resorna innehåller ett mått av utmaning och äventyr. Eller hur? I de marockanska Atlasbergen fick jag höjdsjuka men lyckades trots det ta mig upp till Jbel Toubkals topp på 4 167 meter.

I en Mercedes från 80-talet med noppiga stolsöverdrag glider chauffören fram. Han tar de snäva bergskurvorna lugnt och tryggt. Vi har startat i Marrakech och kör mot de snöklädda topparna i Atlasbergen. Den överlägset vackraste tiden, säger man till mig, är att besöka bergen om våren. Men det går att vandra här året runt. Mercedesen passerar fält där körsbärs- och aprikosträden blommar.

MORGONRODNAD. Trots att Jbel Toubkal med sina 4 167 meter är högst i bergskedjan finns det andra toppar i samma klass. Afella-n-Quanoukrim och Biguinoussène ligger mitt emot Jbel Toubkal. Bild: Ingela Rutberg

Vår första etapp är att övernatta i byn Imlil på 1 700 meters höjd. Här startar både hobbyfotvandrarna och proffsen sina utfärder. Det går att boka en guide på plats i Imlil eller i Marrakech, men själv har jag avhandlat praktikaliteterna och skött bokningen innan resan. Jag hittade min certifierade guide Lahcen Alahiane på nätet. Både reseböcker och diskussionsforum på nätet uppmanar å det strängaste att man kontrollerar att personen verkligen är utbildad bergsguide. Det lär finnas falska guider i omlopp. På flera tusen meters höjd vill du inte ta risken att din guide inte kan hjälpa dig om du skulle bli sjuk eller råka ut för en olycka.

BERBERARV. I vandringscentret Imlil och i byarna runtomkring säljer byborna färggranna mattor. Det är traktens berberkvinnor som knutit dem för hand. Be din guide ta dig med till en av dem mera avlägsna byarna och var förberedd på en riktigt ordentlig förhandling där du oftast blir bjuden på mintte medan den pågår. Bild: Sofia Holmlund

Oväntad höjdsjuka

Vi väljer att hålla kostnaderna låga och övernattar i guidens hem Dar Adous. På bottenvåningen bor föräldrar och barn. I övre våningen finns enkla rum. Det är spartanskt men den rikliga marockanska husmanskost som frun i huset bjuder på uppväger det här. Marockos största folkgrupp berberna bor framför allt i bergen, och hos familjen Alahiane äter vi följaktligen traditionell mat. Det blir couscous med grönsaker och kött till middag. Klockan fem på morgonen börjar familjens tupp gala. Och det fortsätter han göra tills vi äter feta plättar med honungs- och syltdipp till frukost.

Med den tunga maten som ett effektivt energilager lyfter vi våra vandringsryggsäckar på mulorna som väntar. De klapprar i väg före oss. Vi har rejäla vandringsskor och -stavar och lätta ryggsäckar med vatten, mellanmål och en extra tröja med oss. Målet är att nå fjällstugan Refuge du Toubkal på 3 207 meters höjd före kvällen. Till en början ser vi flera berberbyar och beundrar den prunkande grönskan i trädgårdarna där äppelträden och tyskirisen (iris germanica) blommar.

MÖT VÅREN I MAROCKO. Om du vill företa dig en vandringstur med mindre flås och utrustning går det också utmärkt. Trakten kring vandringsmeckat Imlil är full av stigar. Byn i bakgrunden heter Aroumd. Bild: Sofia Holmlund

Landskapet förändras tvärt när vi kommer till en stenig dal. År 1995 sköljde här fram en sex meter hög vattenvägg bort det mesta som kom i dess väg. Upp till 150 personer, däribland många turister, strök med längre ned i dalen.

Vi håller promenadtakt i terrängen som långsamt blir brantare. Det är på inget sätt en jobbig rutt, men vid cirka 2 700 meters höjd drabbas mitt resesällskap av akut höjdsjuka. Ska vi båda vända om fast en av oss mår bra? Vi bestämmer oss för att den höjdsjuke vandrar tillbaka till Imlil tillsammans med en mulförare och följaktligen en mula, som tydligen konstant fiser på vägen ner. I fyra timmars tid.

PLANERING. Den som fotvandrar i Atlasbergen under senvåren behöver vandringsskor och -stavar. En liten lätt ryggsäck med en extra tröja är också bra att ha. Bild: Kjetil Flygind

Vandra i mörker

Jag och guiden når Refuge du Toubkal innan det blivit mörkt. För en väldigt blygsam summa får man sovplats och ett mål mat på fjällstugan. Toaletterna är det bäst att jag inte beskriver här, och duschen är eländig. Men stämningen är god vandrare emellan.

Jag slafsar i mig överkokt spaghetti tillsammans med britten Drew Collins och tre portugiser. Jag får en säng i ett rum där säkert tjugo spanjorer tjattrar högt. Sover gör man packade som sillar bredvid varandra. Till höger om mig snarkar en polack högt och jag får inte en blund. Dessutom känner jag mig konstig; lätt huvudvärk och lite illamående. Höjdsjuka? Väckarklockan ringer halv fem på natten.

Jag och Lahcen Alahiane trär på oss pannlamporna. Vi är inte de enda som ska i väg för att hinna se soluppgången på 4 167 meters höjd. Nå, det går ju inte riktigt så.

ATLASBERGEN. Fjällstugan Refuge du Toubkal på bilden ligger på 3 207 meters höjd. Det här är många vandrares viloplats innan de startar den mödosamma bestigningen av Afrikas näst högsta berg. Bild: Sofia Holmlund

Det är beckmörkt när vi tar itu med uppgiften att ta oss upp för stora klippblock. Den enda ljuskällan kommer från pannlamporna. Vore det inte för att vi befinner oss på över 3 000 meters höjd skulle det inte vara så svår klättring. Men den syrefattiga luften gör all fysisk ansträngning så mycket jobbigare. Och mitt illamående blir successivt värre. Det tycks som om vi rör oss i snigeltakt med ständiga pauser. Vi kommer till en punkt när Alahiane frågar om jag vill avbryta.

Klart är att jag har drabbats av lindrig höjdsjuka. Guiden, som har erfarenhet att vandra med turister i de här fjällen i över tjugo år, gör bedömningen att jag kan klara det. Jag mår pyton men vill fortsätta för jag vill verkligen bestiga Afrikas näst högsta berg. Vi stretar på, Alahiane stöder mig på armen och drar mig ibland upp på de riktigt kniviga ställena.

– Hej Finland, hur går det? hojtar Drew Collins från middagen dagen innan när hans grupp passerar oss.

– Jag funderar på att ge upp, det är så tungt, svarar jag ynkligt.

– Du klarar det, it's all in your head (begränsningarna finns bara i ditt eget huvud), säger han.

Collins borde veta. För fyra månader sedan försökte han bestiga Toubkal men tvingades bryta på grund av en häftig höjdsjuka. Nu är han alltså här igen.

BETANDE FÅR. Fjällstugan Refuge du Toubkal i Marocko ligger på 3 207 meters höjd. Det här är många vandrares viloplats innan de startar den mödosamma bestigningen av Afrikas näst högsta berg. Bild: Sofia Holmlund

På något sätt blir frasen "it's all in your head" mitt ledmotiv som jag upprepar gång på gång för att orka ta nästa tunga steg. När vi kommit ungefär 480 meter upp, alltså cirka halvvägs, börjar illamåendet lätta. Jag får tillbaka lite av aptiten och tuggar i mig en torkad aprikos. Det märks att jag är låg på energi eftersom jag inte klarade av att äta någon frukost. Och i bergen suger fysisk aktivitet lätt musten ur dig om du inte äter.

STARK KOMPIS. Det är ingen skam i att låta en mula bära din tunga ryggsäck. Mulorna är sega djur som klarar de små bergsstigarna utmärkt. Då kan du njuta bättre av själva vandringsupplevelsen. Bild: Sofia Holmlund

Vi avlägger resten av vandringen i extremt lugn takt medan hjärtat galopperar i bröstet. Soluppgången, den ser vi inte från toppen, men det är ändå en fin upplevelse att se bergen bakom oss färgas röda av de första solstrålarna. I stället stiger vi upp på Jbel Toubkal i klart förmiddagsljus. En vandring som i bästa fall, om inget oväntat händer, ska räcka tre timmar, har nu tagit fem timmar. Under ett kort ögonblick blir det till och med lite emotionellt. En liten glädjetår börjar rinna. Det har varit mycket möda och stort besvär, men vi klarade det!

Vyerna från 4 167 meters höjd är sanslöst vackra. Jag ser vandrare från olika länder krama om varandra och göra high five. Någon vecklar ut en stor marockansk flagga vid monumentet på toppen. Inte alla har haft det lika tungt med bestigningen. Ett gäng marockanska tonåringar i Converse-skor verkar rätt förvånade när jag frågade om de inte tyckte det var jobbigt att ta sig upp. "Nej", blir deras blyga svar.

Fakta

Så tar du dig hit

Startpunkten för att bestiga Jbel Toubkal i Atlasbergen är bergsbyn och vandringsmeckat Imlil.

Härifrån ordnas både dagsutflykter och flera dagars vandringar i området kring Toubkal.

Till Imlil tar man sig med bil från Marrakech (cirka en timme). Boka din guide på förhand så kan han eller hon ordna med skjuts till Imlil från Marrakech.

Anlita bara officiella guider, de har ett id-kort med foto och kallar sig för guide de montagne (bergsguide).

Gör din research innan ordentligt. Det finns många europeiska guider som ordnar vandringar, men de tar skyhöga priser. Anlita hellre en lokal guide som fått sin utbildning i Marocko, då gynnar du också den lokala ekonomin. Dessutom är de lokala guiderna billigare.

Vem som helst med god kondition kan bestiga Jbel Toubkal året runt, men mest behagligt är det från slutet av april till slutet av juni då många av topparna fortfarande är snöbeklädda. Tidigare på året behöver man isyxa och stegjärn (kan hyras i Imlil).

Det går också att vandra i Atlasbergen på sommaren och hösten, men just vägen upp till Toubkal kan ha mera lösa stenar då.

Följande kan vara bra att ta med: ett par ordentliga vandringsskor, sovsäck, lätt ryggsäck, vandringsstavar, pannlampa och gärna underställ i material som både värmer och andas. Ju högre upp i bergen du kommer, desto kallare blir det. Mössa och vantar är bra att ha på toppen.

Om du är orolig för att drabbas av höjdsjuka behöver du inte vandra till toppen. Runt byn Imlil finns det många olika lätta rutter man kan gå på lite lägre höjd utan att för den delen gå miste om de vackra landskapen.

– Till Marrakech går det inga direktflyg från Helsingfors. Man kan till exempel flyga med Norwegian som mellanlandar i Oslo eller med Lufthansa som mellanlandar i Frankfurt. Apollo säljer paketresor till Marrakech (också med mellanlandning).

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning