Hur de gröna blev ett parti

Sari Aalto har skrivit en gedigen framställning om den gröna rörelsen, men den har enligt Lauri Karvonen i viss mån karaktär av beställd historik.

Sari Aalto: Vaihtoehtopuolue. Vihreän liikkeen tie puolueeksi. Helsingfors 2018: Into kustannus, 485 s.

I många västliga demokratier för den gröna rörelsen en tynande tillvaro i partipolitiken. I Finland gjorde de gröna sitt intåg i riksdagen redan 1983, de har hunnit medverka i regeringar och framstår i dag som ett medelstort parti med goda tillväxtmöjligheter.

På många håll räknas gröna rörelser till vänsterblocket – så är det till exempel i Sverige där Miljöpartiet för närvarande samregerar med Socialdemokraterna. I Finland är De gröna ett urbant liberalt parti vars popularitet är störst bland välutbildade stadsbor. Därmed har de, parentetiskt sagt, också ockuperat den allmänliberala nisch som SFP då och då säger sig vilja fylla.

De grönas väg till denna ställning kantades av ett antal faktorer som gör partiet speciellt i internationell jämförelse. Den gröna rörelsens rötter går tillbaka till 1970-talet, en epok då den unga vänsterradikalismen i Finland dominerades av de Sovjettrogna "taistoiterna". Finland saknade det starka inslag av alternativ vänster som i många länder satte sin prägel på den gröna rörelsen.

Gröna aktivister i Finland vinnlade sig om att hålla den doktrinära taistoismen på behörigt avstånd. Till denna strävan bidrog det liberala arv som flera gröna nyckelgestalter bar på. Ville Komsi, Paavo Nikula och Osmo Soininvaara, som alla spelade en avgörande roll för den gröna rörelsens framväxt och utveckling, hade sina politiska rötter i liberalismen. De påverkade partiets ideologiska positionering, dess program och metoder och dess vägval i avgörande faser. Särskilt Soininvaara framstår som De grönas långvarige chefsstrateg.

Bland avgöranden som starkt präglade partiets framtid var uppgörelserna med de radikala ekologerna Pentti Linkola och Eero Paloheimo. Dessa vida uppmärksammade doktrinstrider gav fart åt den gröna rörelsens utveckling till ett regelrätt parti nära politikens mittfåra.

Efterklokt kan man kanske säga att utvecklingen var ett oundvikligt resultat av beslutet att ställa upp i val. Den gröna rörelsen halkade in i valdemokratin nästan mot sin vilja. Först började spridda alternativrörelser – till exempel Helsingforsrörelsen – ställa upp kandidater i kommunalval. Det födde ett behov av ett enhetligare nationellt uppträdande. Därifrån var steget till kandidater i riksdagsval inte långt, låt vara att man alltjämt vägrade se sig som ett parti.

När väl Ville Komsi och Kalle Könkkölä 1983 valts in i riksdagen, gjorde sig behovet av en fastare organisation alltmer påmint. När Gröna förbundet 1988 registrerades som politiskt parti fick man tillgång till det livsviktiga partistödet.

1970-talets alternativrörelser

Allt detta framgår av en omfångsrik historik skriven av Sari Aalto. Hon har grundligt studerat den gröna rörelsens arkiverade material och publikationer och fört samtal med en rad nyckelpersoner. Arbetet täcker perioden 1973–1990.

Det förstnämnda året grundades Oraan suojelijat, en förening som bland annat drev en vegetarisk restaurang i Helsingfors och som utgör starskottet för en ekologiskt inriktad kollektiv verksamhet i Finland. Framme vid 1990 hade Europas politiska landskap förändrats totalt, samtidigt som De gröna etablerat sig som ett permanent alternativ på den finländska partikartan.

1970-talet kan med fog kallas en stagnationsperiod i finländsk politik. Den åldrige Urho Kekkonen styrde och ställde efter behag med parlamentarismen, rädslan att framstå som sovjetfientlig paralyserade debatten, och den intellektuella vänstern hade inordnat sig i den taistoitiska partidisciplinen. Därför är det fascinerande att läsa hur mycket som skedde under den partipolitiska radarn.

Oro för miljöförstöring, stadsplanering, kärnkraft, kvinnans ställning och kärnvapen gav upphov till breda folkrörelser, som alla i motsats till den politiska vänstern betonade de personliga livsvalen i stället för fastspikade program. Alla dessa rörelser bidrog till att bära fram den gröna ideologin och skänkte den en aura av oberoende i förhållande till etablerad politik.

Kampen mot parti

Att det tog över fem år från att de första gröna riksdagsledamöterna tillträtt till att partiet registrerades är egentligen anmärkningsvärt. Under denna tid fick den gröna rörelsen utstå mycket spott och spe för sina interna debatter och uppgörelser. Konkurrenterna tog dessa till intäkt för att de gröna var verklighetsfrämmande idealister som inte kunde tas på fullt allvar. När väl registreringen av partiet skett var kritikerna kvicka att stämpla De gröna som ett parti på lika linje med de etablerade.

Sanningen är att det fanns få, om några, gröna nyckelgestalter som ville se en utveckling mot ett regelrätt parti; idealet om den oberoende alternativrörelsen var helt centralt för dem. Behovet att värja sig mot såväl radikala ekologer som taistoitiska kuppförsök drev dock obönhörligt fram en fastare organisation.

Kvar från denna långa process finns drag – bland annat rotationsprincipen i fråga om partiordförande – som än i dag skiljer De gröna från andra partier. De gröna har också väsentligt starkare band till sådana samtida tankeströmningar som deliberativ demokrati.

Historik

Sari Aalto är en kompetent historiker som producerat en gedigen framställning om den gröna rörelsen. Boken har kommit till i samarbete med Gröna bildningsförbundet. Till följd av detta har den nog i viss mån karaktär av beställd historik.

Strängt officiös är den ingalunda, men Aalto beskriver och dokumenterar snarare än driver teser och analyserar. Den detaljerade texten kommer att fungera som en värdefull källa för fortsatta analyser och – inte minst – som en nostalgitripp för dem som var med då det begav sig.

Lauri Karvonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00