Hundraåringen som mötte Himmler

Axel Lewenhaupt fyller hundra år i maj och tänker fira med en festlunch för den närmaste familjen. Bild: Gustav Mårtensson

– Klockan var tre på natten när vi var klara och Heinrich Himmler skulle åka hem. Han satte sig bakom ratten och körde rakt in i staketet. Det krävdes många starka händer för att lyfta bort bilen. Det var beskrivande för Tyskland våren 1945.Så minns den svenska diplomaten Axel Lewenhaupt, 99, mötet med den fruktade SS-chefen i Lybeck i april 1945.

STOCKHOLM. Axel Lewenhaupt fyller hundra år i maj och kan fira bemärkelsedagen några månader före Finland. De två är inte bara årsbarn, Finland är också annars ett kärt land för ambassadör Lewenhaupt. Han tjänstgjorde på svenska ambassaden i Helsingfors de farofyllda åren 1945–1947.

Till Finland kom han från Rom där han blev vittne till Mussolinis fall och från Berlin där han blev vittne till Hitlers fall. Även om Axel Lewenhaupt haft en händelserik diplomatkarriär också efter kriget i bland annat USA, Asien och Afrika är det krigstiden och stationeringen i Finland genast efteråt som får HBL att en halvruskig marsmorgon ringa på grevens dörr på Östermalm.

Det visar sig att Lewenhaupt trots den höga åldern har ett knivskarpt minne. Han tvekar inte när det gäller namn, datum och årtal.

– Eftersom både min morfar och farfar var diplomater var det från början den karriären jag siktade på, även om min pappa som officer gärna hade sett att jag valt den militära banan. Efter juridiska studier blev jag antagen till UD. Min första kommendering var Rom 1943.

Hade greven tur eller otur, i vilket fall som helst genomfördes kuppen mot den fascistiska diktatorn Benito Mussolini dagen efter att Lewenhaupt anlänt till Rom.

– Jag blev lite fördröjd för att på den tiden tog det länge att resa tåg genom Europa. Men tyskarna satte en heder i att tågen skulle gå även om det blev många avbrott på grund av bombalarm. Till slut anlände jag i alla fall en morgon till Rom, klockan var 04 på natten. Och nästa morgon var Mussolini störtad.

Helt borta var diktatorn inte även om ledande militärer och politiker som genomförde kuppen trodde så.

– Italien krigade på tyskarnas sida och så länge allt gick bra hängde italienarna med. Men när motgångarna kom tröttnade man snabbt. Kungen, som värvats för kupplanerna, skickade bud till Mussolini att han måste komma till hans residens utanför Rom och där förklarades han avsatt och fängslades.

Okänt var, enligt Axel Lewenhaupt, vilka planer de nya makthavarna hade för Mussolini.

– Han hölls fången på en bergstopp i Apenninerna men bevakades inte bättre än att han kunde befrias av tyska fallskärmsjägare och flygas till Hitler för fortsatt samverkan. Tyskarna reagerade snabbt på kuppen och besatte hela norra Italien, Rom och en stor del av landet söder om huvudstaden. Den nya regeringen flydde till Bari.

– Vi på svenska legationen satt på första parkett och följde med allt. Men vår situation var något oklar. Sverige erkände bara kungens regering, men vi befann oss i ett område som genom tysk ockupation låg i Mussolinis nyfascistiska republik. Det låg inte i någons intresse att vi skulle lämna Rom så vi fortsatte arbetet med att bistå svenskar och skydda svensk egendom.

Svenska legationen krympte efter hand till ett minimum.

Greve Lewenhaupt har träffat marskalk Mannerheim en gång – och den tyske SS-chefen Heinrich Himmler. Bild: Gustav Mårtensson

– Livet i Rom var egentligen inte så riskfyllt. Också om en tysk kommendant styrde staden så hade Rom förklarats för öppen stad, inga bomber fälldes. Det värsta var att el- och vattenförsörjningen tidvis var bruten och att det ibland rådde brist på mat. Men italienarna är mästare på att klara alla situationer.

Till Berlin

Från Rom kallas Axel Lewenhaupt till Sverige, men bara för att höra att en kollega i Berlin fått ryggproblem och måste återvända hem. Den första september 1944 anmäler sig greven som ersättare på legationen i den tyska huvudstaden.

– Att byta Rom mot Berlin var som att hamna ur askan i elden. Bombningarna av Berlin var så omfattande att den centrala delen av ambassadens verksamhet flyttats till slottet Alt Döbern 120 kilometer sydost om Berlin. Vi arbetade växelvis i Berlin och i Alt Döbern.

– Livet i Berlin betydde ständiga nattliga språngmarscher ner till vårt skyddsrum. I allmänhet gick larmet strax efter mörkrets inbrott, precis när man hade somnat. Vi hade nära väg till bombskyddet som var en bunker på finländska ambassadens tomt.

När Axel Lewenhaupt kom till Berlin tydde det mesta på att tyskarna skulle förlora kriget.

– Alla förstod att nederlaget bara var en tidsfråga även om tyskarna var fenomenala på att dra ut på motståndet. Dag för dag blev tillvaron mera kaotiskt. Normala förbindelser upphörde att fungera och det dagliga livet komplicerades av flyktingströmmar, barrikader, mineringar och oupphörliga flyglarm.

– Mest trängande uppgifter för legationen blev nu att hjälpa svenskar som flydde österifrån eller som försökte undkomma Berlins väntade fall. Det gällde att leta efter försvunna svenskar och förmedla hjälp av olika slag till danska och norska grupper som deporterats till koncentrationsläger.

– Extra besvärligt var att försöka ordna utresetillstånd för svenska kvinnor som var gifta med tyskar och därför hade förlorat sitt svenska medborgarskap. Tyskarna betraktade kvinnorna som tyskar och såg ingen anledning att låta dem resa hem, vi på legationen förde en daglig dialog och frågade vad i hela fridens namn tyskarna hade för intresse av att hålla svenskorna kvar.

Motpart i förhandlingarna var Gestapo. Ordförande för Svenska röda korset, greve Folke Bernadotte, etablerade därför kontakt med SS-chefen Heinrich Himmler och lyckades lösa kvinnornas dilemma, berättar Lewenhaupt.

– Det var också Himmler som gav Bernadotte tillstånd att resa in i landet och ordna hemtransport för koncentrationslägerfångar från de nordiska länderna. Det var främst danskar och norrmän som Bernadotte lyckades skicka hem i sina "vita bussar".

Nattligt besök

Jo, Axel Lewenhaupt kom att träffa Heinrich Himmler öga mot öga.

– Det var i april 1945. Då hade slottet Alt Dönern övergivits och verksamheten i Berlin upphört. Det lilla som fanns kvar av ambassaden hade flyttats till Friedrichsruh utanför Hamburg och till Lybeck där en av mina uppgifter var att i samarbete med Röda korset och Svenska kyrkan upprätthålla flyktingläger. Vi hjälpte hem svenskar som fortfarande fanns kvar i landet.

En kväll ringer Axel Lewenhaupts telefon. Budet är att Heinrich Himmler vill träffa Folke Bernadotte.

Axel Lewenhaput har koll på sina minnen och berättar om hur han 1967 följde med prins Bertil till Finland, inbjuden av president Urho Kekkonen. När ett operabesök blev aktuellt var bägge herrarna lika ointresserade! Bild: Gustav Mårtensson

– Mötet skulle hållas i svenska beskickningens kansli där det bästa rummet var mitt kombinerade arbets- och sovrum. Klockan är 23 på natten när en sportbil kör fram. Heinrich Himmler sitter i framsätet bredvid en chaufför. Ingen annan är med i bilen. SS-chefen har på sig sin ståtliga svarta uniform med gradbeteckningar som visar att han är en betydelsefull man.

– Under samtalet ber Himmler Bernadotte om hjälp. Han säger att kriget är förlorat, att Hitler inte lever många dagar till i sin bunker och att han av führern utnämnts till efterträdare. Han vill kapitulera, men bara på västfronten för att sedan göra gemensam sak med västmakterna mot Sovjet. Vill Bernadotte förmedla detta budskap till de västallierade?

Bernadotte svarar att han står till förfogande som förmedlare om SS-chefen garanterar att den tyska kapitulationen också gäller Norge och Danmark.

– Det gick Himmler med på. Sedan avbröts mötet av flyglarm. Därför delade en aprilnatt 1945 i Lybeck vanliga tyskar bombskydd med Himmler, Bernadotte och den lilla gruppen svenskar. Men ingen tycktes känna igen Himmler.

När larmet var över återupptogs mötet som slutade först på småtimmarna, minns Lewenhaupt.

– Himmler insisterade på att köra själv så chauffören fick sätta sig bredvid honom. Och vid utfarten körde SS-chefen rakt in i stängslet så att det krävdes flera gubbar för att att lyfta ut bilen. Bernadotte konstaterade efteråt att "det låg någonting symboliskt för Tysklands situation i Himmlers sorti".

Efter mötet flög Folke Bernadotte hem för att vidarebefordra budskapet till regeringen i Stockholm. Efter någon vecka återkom han med det nekande svaret.

– Allting rann ut i sanden när uppgifter om mötet läckte ut i väst och Hitler fick höra om Himmlers erbjudande. Führern blev rasande, avsatte Himmler och utsåg Dönitz till sin efterträdare. Sedan dröjde det inte många dagar tills allt var över. Men då hade min tjänstgöring i Tyskland avslutats och jag befann mig i säkerhet i Stockholm och kunde beskåda den stora fredsfesten på Kungsgatan.

Hur mycket visste Du om nazisternas grymheter?

– Vi såg hur illa till exempel ryska krigsfångar behandlades, sådana som sopade gatorna i Berlin. Och rykten om gräsligheterna i koncentrationslägren hade vi hört. Men det gällde att distansera sig från det onda och koncentrera sig på att få viktiga ärenden skötta. Arbetet med att bistå dem som behövde hjälp tog all vår tid.

Till Finland

Axel Lewenhaupt hann inte vistas många dagar i Stockholm innan han som nygift kommenderades till Helsingfors där han installerade sig som yngste medarbetare på ambassaden vid Salutorget.

– Helsingfors med fred och ordnade förhållanden var som en dröm jämfört med Rom och Berlin. Som svensk var det nästan som att komma hem, Finland var trots allt den tidigare östra rikshalvan. Och en anfader till mig regerade faktiskt på Raseborgs slott för 450 år sedan med titeln Greve till Raseborg.

– Alla visste vad Finland hade gått igenom och mot alla odds lyckats försvara sin självständighet med egna krafter. Jag var full av beundran.

Hur var stämningen i Finland?

– Trots vapenstilleståndet så fanns många öppna frågor som krigsansvarighetsprocessen, krigsskadeståndet och alla flyktingar från avträdda områden som måste placeras. Det var en stor börda, men ändå hade folk en stark framtidstro.

– Nästan alla familjer hade drabbats av kriget, ändå blickade man framåt och försökte leva så vanligt som möjligt. Nöjeslivet kom i gång och det fanns en stor beslutsamhet om att lämna krigets fasor bakom sig.

Eftersom Axel Lewenhaupt var yngst på ambassaden kom han inte i beröring med de starka finländska politikerna på den tiden som Mannerheim, Paasikivi och Kekkonen.

– Marskalken träffade jag en gång 1947 då han kom till ambassaden för att skriva i kondoleansboken för arvprinsen Gustav Adolf som hade omkommit i en flygkrasch på Kastrup. "Goddag greven", sade han.

Axel Lewenhaupt är övertygad om att Finland gjorde det som man måste under de farofyllda åren efter kriget.

– Det är klart att krigsansvarighetsprocessen stred mot all västlig rättsuppfattning, att politiker döms med hjälp av straffrättsliga paragrafer som stiftats retroaktivt bara för att de försvarat sitt land. Men processen var en politisk nödvändighet.

Kekkonens roll är fortfarande omstridd?

– Han kontrasignerade propositionen, det är allt jag vet. Och Kekkonen skulle i många år troget följa Paasikivis linje, vilket väl var lyckligt för alla. VSB-pakten var förstås ett beskt piller, men också det var oundvikligt.

– För mig blev det två härliga år i Finland. Jag knöt vänskapsband som hållit. Till exempel Wilhelm Schreck blev min mycket goda vän, våra vägar skulle korsas flera gånger senare, bland annat i Thailand och i Indien där vi var ambassadörer för var sitt land samtidigt på 1950- och 1960-talet. Jag minns så väl Schrecks åttaåriga dotter Merete. Med henne håller jag fortfarande kontakt, i dag heter hon Mazzarella.

Som svensk diplomat skulle Axel Lewenhaupt ytterligare två gånger besöka Finland.

– 1967 åtföljde jag prins Bertil på något som kan betecknas som officiellt besök, han var inbjuden av presidenten. Urho Kekkonen och prinsen kom osedvanligt bra överens, inte minst på middagar och supéer. Och jag minns att bägge herrarna var lika ointresserade när ett operabesök blev aktuellt.

– En sen natt på slottet såg jag hur Urho Kekkonen satt omgiven av ett sällskap bergsråd. Det var imponerande att följa med hur presidenten munhöggs med sina gäster, han nästan dompterade dem. Det rådde ingen tvekan om vem som var herre i huset.

1998 firades att 250 år gått sedan Sveaborg började byggas. Då var Axel Lewenhaupt en av hedersgästerna, men inte med egna meriter.

– Efter att min första fru avlidit gifte jag mig med Louise Ehrensvärd. Hon var inte bara dotter till general Carl August Ehrensvärd, som förresten var organisatören av de Finlandsfrivilliga under kriget, utan Louise var också ättling i rakt nedstigande led till Augustin Ehrensvärd, han som byggde Sveaborg. Mellan dem rymdes sex generationer.

– Till det ståtliga Sveaborgsjubileet 1998 kom jag därför som bihang till min fru.

Och hur ska greve Lewenhaupt fira sin hundraårsdag? Inte väl bara med att kliva ut genom fönstret?

– Nej, om jag lever och har hälsan ska det bli en liten festlunch för mina närmaste; barn, barnbarn, styvbarn och syskonbarn. Vi blir cirka trettio vid bordet och efteråt blir det antagligen en stunds öppet hus för eventuella gratulanter.

Har världen blivit bättre under hundra år?

– Jo, en stor del av mänskligheten har lyft sig upp från extrem fattigdom. Tänker jag på hur det såg ut i Indien på 1950-talet så är det en stor bedrift. Sämre är att mänskligheten håller på att förgöra sig själv, vi är på tok för många och blir bara fler. Och många av dem som borde styra har inte blivit ett dugg klokare, tvärtom.

Finland är en del av Ryssland.

Första världskriget rasar för tredje året, nöden sprider sig i Europa.

Efter tsarens fall i mars bryter maktkamp ut i Ryssland.

Finland griper chansen till självständighet 6.12.1917.

1917 har Finland 3,1 miljoner invånare.

Av dem är en tredjedel yngre än 15 år, hälften yngre än 25 år.

88 procent är finskspråkiga, 11,6 procent svenskspråkiga.

Helsingfors är största stad med 187 000 invånare.

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning