Hundra år av självständighet – hundra år av skit under naglarna

Bild: Illustration: Tintin Rosvik

Vid tröskeln för Finlands hundraårsdag reflekterar Anna-Lena Laurén över sin släkts historia, en släkt av fattiga torpare och solida bönder där synen på arbetet har löpt som en röd tråd genom människans liv.

Min mormor hade stora händer. Nästan som på en karl.

– Du har små händer, sade hon till mig. Det är för att du aldrig har behövt arbeta.

Det var inte kritik, bara ett konstaterande. När mormor talade om att "arbeta" menade hon kroppsarbeta. Ta upp sockerbetor. Mjölka kor. Bära vetesäckar. Mormor var fysiskt stark. Enligt min pappa orkade hon bära lika tunga säckar som de flesta män i vilket arbetslag som helst.

På släktkalasen åt mormor alltid lite för mycket. Det var en torparreflex hos henne – när det fanns mycket mat skulle man passa på att äta. Det kunde ju komma en dag när det inte fanns något på bordet.

Mormor föddes som Dagmar Nyman år 1916 i Karis. Hon fick gå i den nya obligatoriska folkskolan, i det unga självständiga Finland. Därefter utbildade hon sig till mejerska. Någon akademisk utbildning var inte att tänka på för en flicka från en fattig torparfamilj.

Hennes pappa söp. När han kom hem full var han våldsam och elak, i synnerhet mot sin fru, min mormorsmor Berta Nyman. Berta, som var vig och kvick, brukade klättra upp på torpets tak och vänta där tills han hade lugnat sig.

– Sku ja int' ha gjort det där misstage', brukade hon säga om sitt äktenskap.

Berta arbetade som dagsverkare i växthusen på herrgården i Fagervik. Sjutton år gammal blev hon gravid. Hon gifte sig med barnets far och de fick tre barn tillsammans. Att det var en lättnad för henne när han dog i förtid förstod man utan att saken någonsin diskuterades.

Resten av livet förblev Berta ensam, en effektiv, snabbfotad liten gumma som ofta hjälpte till på min mormors gård. Mormor kom ur sin fattigdom när hon gifte sig med en bonde i Pargas, min morfar Albin Wikström. Gården hade hela tio kor, inte två som hemma på torpet. Åkrar, betesmarker, fiskevatten. Mormor var en arbetarkvinna, och nu fick hon själv styra över en välskött gård. Det var storslaget.

De gifte sig mellan vinterkriget och fortsättningskriget. Medan morfar var ute i kriget skötte mormor gården ensam, precis som alla andra kvinnor i Finland. När morfar kom hem talade han inte om kriget och han ville inte bli påmind om det. Kriget själv gjorde sig påmint genom morfars permanenta magsår. Han försökte hålla det i schack genom att äta sura lingon.

För oss barnbarn kunde han ibland berätta om kriget genom sin häst. Sin bästa häst Osmo som han var tvungen att ställa armén till förfogande när kriget bröt ut. Hästen överlevde precis som han själv och efter fredsslutet fick han den tillbaka, med granatsplitter i länden. Den kunde inte längre svänga till vänster, men fick gå kvar och göra lättare arbeten. Min mamma red på den barbacka. Det var den snällaste hästen på gården.

* * *

Både mormor och morfar betraktade arbetet som någonting närmast sakralt. Deras förhållande till arbetet har präglat mig på ett sätt som jag förstod långt senare, framför allt i Ryssland där synen på arbetet utgår från en historia av livegenskap. I ett land med så stor befolkningsandel fria bönder som i Finland har arbetet historiskt en helt annan betydelse därför att det har definierat vem man är. En duktig arbetskvinna eller -karl fick automatiskt respekt.

I år när Finland fyller hundra år som självständig nation har jag ofta tänkt på vad det kan betyda för ett land att kvinnor alltid har varit med och fattat beslut på gårdarna, alltid betraktat skit under naglarna som någonting självklart och ett väl utfört arbete som den högsta stoltheten.

Finland var inte jämställt på mormors tid. Min mormor förstod sig inte på jämställdhet över huvud taget. Hon var upprörd när jag sade emot min pappa. När min mamma fick sin första dotter konstaterade hennes mormor, samma Berta som hade klättrat upp på torpets tak för att komma undan sin våldsamma man, att pojkar är "lite rysligt mycket mer värda" än flickor.

Men i sina liv var de bägge oerhört starka, kompetenta och orädda. Vår historia är full av dem, torparkvinnor och bondfruar som var vana vid att delta, att agera, att fatta beslut. Varken min mormor eller farmor var jämställda, men bägge kunde spänna för en häst, laga mat åt ett helt arbetslag, harva våråkrar, mjölka tredskande kor och fatta alla de beslut som måste fattas när man är med och leder arbetet på en gård där nästan allt görs med kroppskrafter. Därutöver läste de tidningar, lyssnade på radio och röstade i vartenda val.

Mormor och morfar gav varandra en bok i julklapp varje år. Av en slump hittade vi nyligen några av deras julböcker: Tove Janssons Sommarboken och ett ex ur den första svenskspråkiga upplagan av Doktor Zjivago från 1957.

Den sistnämnda boken var bara uppsprättad till hälften. Jag förstår att mormor och morfar gav upp eftersom Pasternak är omständlig, ändå känner jag respekt. Inte för att de förstod Pasternak, utan för att de försökte. Att de inte betraktade bildning som något förbehållet andra.

Mormors och morfars syn på böcker är en av orsakerna till att jag har svårt för en viss form av dogmatiskt klasstänkande.

* * *

På min pappas sida var släkten borgerlig. Anfadern hette Sursill och vandrade in från Sverige till Kalajoki på 1500-talet. Släkten bytte språk till finska, döpte om sig till Laurila och assimilerades helt och hållet med lokalbefolkningen.

På 1600-talet sändes en son för att studera till Kungliga Akademien i Åbo. Han gav sitt efternamn en latinsk touch: Laureus. Åbo var Finlands huvudstad och tjänstemannaspråket svenska. Själv bytte han också språk tillbaka till svenska.

En son flyttade ut till Merimasku och köpte en gård där. Traktens språk var finska. Släkten blev åter finskspråkig.

På 1800-talet flyttade en senare ättling till Pargas. Än en gång bytte språket tillbaka till svenska och namnet fick den svenska formen Laurén.

I Sverige stöter jag med jämna mellanrum på uppfattningar om finlandssvenskarna som någon slags kolonial kvarleva. Varje gång försöker jag förklara att Finland saknar en historia av kolonialism. Att Finland var en integrerad del av Sverige i sjuhundra år och vår gemensamma tryckfrihetslag – världens äldsta – till stor del var ett resultat av Peter Forsskåls och Anders Chydenius arbete. Att min pappas släkt har bytt språk sammanlagt fyra gånger under sin historia, att språkgrupperna i Finland aldrig har varit åtskilda från varandra utan har gått in och ut i varandra i ett ständigt växelspel.

* * *

Släkten Laurén var politiskt aktiv. När det finländska storfurstendömet år 1899 sände en femhundramannadelegation till Sankt Petersburg deltog min farfarsfarfar, Johan Wilhelm Laurén. Delegationens mål var att träffa tsaren och vädja till honom att stoppa förryskningspolitiken i Finland. Men tsaren Nikolaj II ville inte ens träffa dem och de fick vända hem med oförrättat ärende.

Åtta år senare, i december 1907 passerade Lenin Pargas, förklädd till geolog Müller. Han fick skida från ö till ö i väntan på att isarna skulle bära för att han skulle kunna ta sig ut till Stockholmsbåten. Isarna var svaga och Lenin lär ha varit skräckslagen. Varje gång jag hör den historien tänker jag på vilket lyckligt land Ryssland kunde ha blivit om Lenin hade gått ner sig någonstans utanför Lillmälö.

Möjligen hade inte Finland blivit lika lyckligt.

I Kimmo Rentolas Stalin ja Suomen kohtalo beskriver författaren hur Stalin inför vinterkriget 1939 var övertygad om att Finland var splittrat – något som inte var helt osant efter inbördeskriget. Ändå fanns det en sammanhållning över klass- och språkgränser. Den ensam räddade förstås inte Finland, men jag tänker på den ibland när jag hör människor påstå att varje människa i dag kan välja sin identitet. Det är en tanke vars strömlinjeform väcker frågor i mig. Människans konturer är ju taggiga, precis som de flesta länders och samhällens historia är det. Alla goda samhällen bygger i grunden på en premiss: att man ibland måste kunna lägga sina personliga preferenser åt sidan och välja att tillhöra en gemenskap, fast den är full av individer som man inte har så mycket gemensamt med.

Själv kallar jag mig finländare, finlandssvensk och finne, mitt modersmål är svenska och att kunna finska är en självklarhet. Allt är en del av mig.

De här sakerna tänker jag ofta på när jag reser i före detta sovjetländer och stöter på människor med absolut krav på nationell renhet. Det går aldrig att förklara för dem vem jag är. De vägrar förstå att jag kan tala svenska och samtidigt kalla mig finländare, att jag aldrig har känt mig svensk men har ett naturligt och nära förhållande till Sverige. Att min identitet bygger på att inkludera och inte exkludera.

* * *

Mormor och morfar hade aldrig tid att fundera på identiteter. I hela sina liv arbetade de, det var deras bidrag till det hundraåriga Finland.

För några år sedan började min kusin rusta upp en sommarstuga som morfar hade byggt på 1980-talet. Det var det sista huset han byggde innan han några år senare föll av ett hölass, bröt nacken och totalförlamades. Stugan hade stått övergiven i trettio år och det var oklart i vilket skick den skulle vara.

Den var i utmärkt skick. Virket var friskt. Morfars hantverksskicklighet syntes i varje vinkel. Och det viktigaste av allt: bastun fungerade perfekt.

När jag åkte ut och hälsade på min kusin visade han mig en hammare. Oppas hammare. (Så kallades morfar av barnbarnen.)

– Det här var den sista hammaren oppa använde innan han föll av hölasset, sade han. Jag tänker rama in den.

I sommar ska vi bada i oppas bastu. Och hammaren kommer att vara upphängd på hedersplatsen i lidret.

Anna-Lena Laurén Korrespondent i Moskva

Svenska Sigtunaskolan lockar med högklassiga studier i anrik och internationell miljö

Intresserad av en internationell gymnasieutbildning och av att testa dina vingar utomlands? På svenska Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket kan det förverkligas under trygga och inspirerande förhållanden som samtidigt öppnar många dörrar. 15.2.2019 - 09.22