Hunden i rymden, kanariefågeln i gruvan

Kaisa Iho, 15 år, medverkar vid sidan av proffsdansare i Janina Rajakangas intima verk om överkänsliga individer.Bild: Sanni Siira

Under ett besök på Kiasma kan man nu få uppleva två originella dansverk, då Liisa Penttis The Space och Janina Rajakangas Kanarialintu ges efter varandra.

The Space. Koncept, regi: Liisa Pentti. Koreografi: Pentti tillsammans med dansarna. Text: arbetsgruppen. Musik, ljud: Jukka Kääriäinen. Musiker: Kääriäinen, Eero Savela. Ljus: Meri Ekola. Dräkter: Tua Helve. Video: Sanna Salin. Dansare: Rea-Liina Brunou, Johanna Ikola, Carita Lähteenmäki, Maija Reeta Raumanni, Satu Rekola, Nina Viitamäki.

Kanarialintu. Regi: Janina Rajakangas. Ljud: Miki Brunou. Ljus, rum: Jenni Pystynen. Dräkter, rekvisita: Rajakangas, Jenni Pystynen. Dansare, koreografiska tankar: Fred Gehrig, Kaisa Iho, Mira Kautto, Karolina Kraczkowska

Kiasma-teatern 16.10.

Det första verket är stort, det andra litet. Det första handlar om plats/ utrymme/ rymd/ lokaler. Om att ta plats. Det andra om att inte kunna vistas på platser, i utrymmen, i lokaler.

Medan de fem dansarna i Liisa Penttis The Space tar över hela teatersalongen, inklusive väggar och läktare och backstage-rum, tränger Janina Rajakangas fyra dansare in sig på en liten rund blå cirkel, inklämd mellan publiken som sitter runtomkring på golvet och på små pallar. Det skulle inte ens vara nödvändigt: det finns en hel massa plats till förfogande, om de bara vågade ta den. Verket ges på Kiasmas andra våning, på en öppen "balkong", med vid utsikt över Mannerheimvägen och Posthuset samt inåt över museet. Högt till tak, långt till golvet. Men ändå trångt. Trångt för den som blir sjuk av allt som finns överallt.

Kanarialintu handlar om överkänslighet, om att inte tåla till exempel kemikalier, mögel, el eller höga ljud. Om att ha svårt att andas.

Inåtvänd utforskning

Svårt att andas hade också den ofrivilliga kosmonauten Lajka. Den stackars hundens öde vävs genom arbetsgruppens minnesbilder och föreställningar in i Penttis verk The Space. Medan hundens dödliga rymdfärd utan tvekan väcker känslor och tankar, känns kopplingen till verkets tema rymd aningen simpel och ger enligt mig inte föreställningen mycket mer än en märkligt sentimental touch.

Det intressanta är hur dansarna (Rea-Liina Brunou, Johanna Ikola, Carita Lähteenmäki, Maija Reeta Raumanni, Satu Rekola, Nina Viitamäki) positionerar sig gentemot och i relation till publiken, gentemot varandra och i relation till utrymmet. Det ligger en viss effekt i hur de kryper upp över stolsraderna och hur skiljelinjen mellan åskådare och uppträdare så suddas ut. Bänkarna har också spillt ut över scenen för att understryka denna utsuddade gräns.

Det här håller dock inte för att göra en hel föreställning intressant. Den långa tystnaden i verkets första del har också en antagligen oönskad effekt: den gör mig sömnig och jag tappar fokus. Det upprepade vrålet senare i verket har jag svårt att finna meningen med och det känns därmed som effektsökeri.

Överlag upplever jag The Space främst som ett test, en workshop, som en work in progress. Uppgiften arbetsgruppen har fått är att undersöka utrymmet och sig själva i det. Det gör de, noggrant och hängivet. Men om det är intressant att se på, är en annan fråga.

Att bli sjuk av luft

I det här fallet är det intima uttrycket i Kanarialintu mer imponerande. En överkänslig person är som kanariefågeln som tas med in i gruvan. När fågeln dör, är luften farlig även för gruvarbetarna.

Förutom att liknelsen inte riktigt fungerar, för det som får en överkänslig person att må dåligt påverkar inte nödvändigtvis andra alls. När kroppen är i ett kroniskt tillstånd av inflammation irriterar allting den: kemikalier, mögel (som såklart inte är hälsosamt för någon, och som vanligen är roten till allt ont), parfymer; för att inte tala om olika födoämnen. Det är mycket svårt att ta sig ur denna onda cirkel, och det blir inte lättare av att omgivningen kanske helt förnekar problemets verkliga karaktär och förpassar den drabbade till psykologen.

De här upplevelserna förkroppsligar Fred Gehrig, Kaisa Iho, Mira Kautto och Karolina Kraczkowska i Rajakangas krampaktiga och konkreta koreografi. De känsliga varelserna är beiga och har blyga blickar. Petar man på dem med en nål, spricker de. Efter en hel del spasmiskt krälande och försiktigt kontaktsökande, kommer äntligen katharsis: kropparna börjar vibrera, skaka kraftigt. Det är kroppens naturliga traumareaktion som aktiveras. Musklerna, lederna, cellerna skakar ur sig allt ont. Människodjur har en otrolig förmåga att bota sig själva, bara de ges chansen. Det må vara lite drygt att jämföra överkänslighet med upplevelser av verkliga trauman, men jag kan tänka mig att kroppens upplevelse är densamma – den är i ständig kamp mot sin livsmiljö.

Kraczkowskas sköra tolkning av Alanis Morissettes Thank U understryker budskapet: detta är en hyllning till de känsliga.

Och kanske kanariefågelsjämförelsen ändå är på kornet, och syftar på framtiden. Tänk om de överkänsliga vet något resten inte vet, tänk om vi lever i en så toxisk värld att ingen av oss snart kommer att kunna andas här. Då är de känsliga individerna livsviktiga varningstrupper.

Som en fotnot vill jag lyfta fram 15-åriga Kaisa Iho, en övertygande och personlig dansare. Till vardags är hon elev vid Kallion lukio, och det här är redan andra gången hon medverkar i en produktion av Rajakangas: i december i fjol var hon med i det underbara verket Teini, då tillsammans med andra tonåringar. Nu har hon tagit ett steg vidare.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42